Al Hamatzav

Miljöpartiets riksdagskandidat Zaida Catalán har havererat alldeles och skrivit en debattartikel som är så verklighetsfrånvänd att man tar sig för pannan.
Jag ställer mig överhuvudtaget frågande till varför SvD har valt att publicera Cataláns text, som egentligen bara är ett referat av Malms[1] artikel i tidningen Arbetaren. Man frågar sig om Catalán alls är förmögen att formulera egna tankar på ämnet?
Bortsett från de sakfel, som blir den logiska följden när man baserar sin text på något Andreas Malm har skrivit, misslyckas hon fullständigt och i likhet med Malm, med att separera begreppen “jude” och “israel”.

Det är oerhört olyckligt och så fruktansvärt klantigt. Inte helt osökt kommer jag att tänka på personen som ringde hem till oss igår kväll, han kunde inte heller skilja på judar och israeler.

Nåväl, så här skriver Catalán:

“Åtta nya spårvagnslinjer ska byggas i Jerusalem och ha som huvudsyfte att förbinda de judiska bosättningarna som finns runt det palestinska östra Jerusalem. De bostadsområden som kommer att få detta nya transportsystem är samtliga folkrättsvidriga bosättningar som är anlagda på palestinsk jordbruksmark vars invånare är uteslutande judar.”

Vilka bosättningar det rör sig om, det får vi inte veta.
Tar man sig till orginaltexten i Arbetaren får man emellertid reda på vad det är frågan om. Där står att finna:

“Enligt kommunens prospekt är de bostadsområden som främst ska servas Har Homa, Pisgat Ze’ev, Neve Ya’akov, Gilo, Ramot och French Hill – samtliga folkrättsvidriga storbosättningar, anlagda på palestinsk jordbruksmark och uteslutande bebodda av judar.”

Några källor för påståendet att samtliga bostadsområden bebos uteslutande av judar nämns inte. Men följande kan vara intressant att nämna om “storbosättningarna”:

Neve Ya’akov ligger i norra Jerusalem och grundades av judar redan 1924. Området är döpt efter Rabbi Yaakov Reines, som dog 1915. Under kriget 1948 ockuperades området av jordanska trupper som fördrev hela den judiska befolkningen. Området var alltså under jordansk kontroll endast mellan 1948 och 1967, då det under sexdagarskriget återupprättades som en israelisk statsdel.

Samtliga av de “bosättningar” som Malm nämner ligger innanför den av FN 1947 stipulerade corpus separatum. Jag frågar mig varför de områden som ockuperades av jordanska trupper 1949 är mer palestinska än de områden Israel tog 1967 är israeliska. Logiken går mig förbi alldeles måste jag erkänna.

Malm och därmed också Catalán talar om hur oerhört segregerat Jerusalem är:

Catalán skriver:
“Sedan länge räknas Jerusalem som en de mest segregerade städerna i världen. I det här fallet pågår en fullständig åtskillnad mellan två befolkningsgrupper genom till exempel transportsystemet. I dag har de två grupperna två helt olika och parallella sätt att ta sig fram i staden.
De flesta palestinier är i dag hänvisade till egna små taxi- och minibussbolag och redan 2001
började den israeliska staten konfiskera palestinsk mark för att använda till spårvagnsstationer.”

Orginaltexten i Malms text ser ut såhär:
“Jerusalem räknas sedan länge som en av världens mest hypersegregerade städer. Med ”hypersegregation” avses fullständig åtskillnad mellan två befolkningsgrupper i fråga om exempelvis transportsystem: de två grupperna har egna, parallella sätt att ta sig fram i staden. Så är fallet i Jerusalem, där endast judar – inte formellt, men i praktiken – har tillgång till de transportsystem som stadens myndigheter bygger, medan palestinierna är hänvisade till egna små taxi- och minibussbolag.” … “Redan 2001 konfiskerades mark från byn Sha’fat för att vigas åt spårvagnsstationer.”

Det här är inget annat än dikt och förbannad lögn. 35% av Jerusalems befolkning är aningen israeliska araber eller palestinier med permanent uppehållstillstånd i Israel. De reser i Jerusalem som vilka andra israeler som helst. Malms bisarra påstående om att endast judar “inte formellt, men i praktiken” är ingenting annat än en fullständig förvanskning av verkligheten och en total ovilja att erkänna det faktum att en femtedel av Israels befolkning är araber. Att israeliska transportmedel existerar jämte palestinska dito är knappast något att höja på ögonbrynen åt.
Tycker Malm och Catalán att det är häpnadsväckande att ett norskt tunnelbanenät i Oslo existerar jämte ett svenskt dito i Stockholm?
På nittiotalet var situationen annorlunda. Då jobbade över 100 000 palestinier i Israel och israeler, både araber och judar åkte till Gaza eller Ramallah på helgerna för att festa och handla. Med intifadan och säkerhetsläget förändrades klimatet och idag finns få beröringspunkter mellan israeler och palestinier. Det här är inte ett uttryck för rasism, eller som Malm så ofta i sina skriverier gärna insinuerar eller öppet hävdar – apartheid, utan en fråga om en territorialkonflikt mellan två nationer, eller åtminstone en nation och ett område med nationsaspirationer.

Catalán skriver vidare:
“Flera av de bosättningar som spårvagnsnätet sammanbinder ligger inom ramen för fredsuppgörelsen och ska avvecklas för att inte längre vara folkrättsvidriga. “

…baserat på Malms citation i text:
“Flera av stationerna i ert system är bosättningar som inom ramen för en fredsuppgörelse ska avvecklas, enligt de relevanta folkrättsliga dokumenten.”

Det här är fullständigt nonsens. Den fredsuppgörelse som ligger på bordet idag, 2005 är vägkartan för fred och ingenting annat. Catalán gör med sin formulering gällande att det skulle finnas en vedertagen uppgörelse som Israel bryter mot genom de ovan uppräknade statsdelarna i Jerusalem. Det är inte sant och vilka de “relevanta folkrättsliga dokumenten” är får man inte veta. Kanske för att några entydiga sådana inte existerar.

Jag vet inte riktigt vad Malm och Catalán försöker åstadkomma med sina respektive texter men två huvudpunkter kan urskönjas;

1. En vilja att delegitimera Jerusalems naturliga expansion genom att konsekvent kalla Jerusalems statsdelar för bosättningar. Det här är en förenkling av verkligheten som knappast borgar för vare sig fred eller samexistens. Realiteten är en annan och en slutlig fredsuppgörelse kommer att tvingas ta hänsyn till hur Jerusalem ser ut idag. Israel har idag inga gränser mot Palestina. Dessa är föremål för förhandlingar och detta är den enda absoluta sanningen i frågan.
2. En ovilja att erkänna Israels och Jerusalems faktiska demografiska förhållanden. En femtedel av Israels medborgare är araber. De är medborgare på exakt samma villkor som Israels judar. Ovanpå detta finns i Jerusalem en mängd palestinier med permanent uppehållstillstånd. Det har visserligen inte rösträtt eller israeliskt medborgarskap men har rätt till alla andra förmåner. Dessa araber färdas och bor i Jerusalm på samma villkor som judarna och det är anmärkningsvärt att vare sig Malm eller Catalán gör sig besväret att nämna dem.

Det vore intressant att läsa något Catalán har skrivit själv, istället för att se henne omformulera Malms Arebetaren-artikel för att sedan publicera den som sin egen i SvD. Har Catalán någon egen sakunskap eller litar hon blint på att Malms uppgifter stämmer? Hur smart är det i så fall?

–
[1] Dmitri Vasserman har skrivit ett och annat intressant om Andreas Malm.

Posta till:

No related posts.