Al Hamatzav

För Anna och Tikotzinzky m.fl med mångårig erfarenhet av att bo och leva i Israel behövs ingen närmare presentation av Yusef Lapid. Så det här inlägget skriver jag dels för mig själv, dels för de läsare som inte vem denne driftige man var, och vad han gjorde under sitt dramatiska liv.

Det är en oerhört ledsam dag. Jag berördes av Lapid, både känslomässigt och intellektuellt.
Han föddes som Tomislav Lampel i Benowtiz, Serbien. Hans far mördades av nazisterna i ett koncentrationsläger två veckor innan befrielsen. Modern och sonen, som bodde i Budapest, ingick i en grupp judar som nazisterna hade för avsikt att mörda vid Danube-floden. Men modern lyckades gömma sig och sonen på en toalett, och kom så att överleva.
Noterbart är ju att Raoul Wallenberg var verksam i Ungern och som bekant lyckades rädda många judar undan nazisternas mordiska verksamhet. Tommy Lapid har vid otaliga tillfällen berättat om han hade “a soft spot” för Sverige och svenskarna, tack vare Wallenbergs insatser.
Lapid kom många år senare att bli ordförande för Yad Vashemrådet. Det gick inte att missta sig: under hela sitt liv låg Förintelsen, och den personliga erfarenheten, som en mörk skugga över Lapids liv och gärning.
I och med den dramatiska situationen i Ungern, när han och modern var en hårsmån från att röna samma öde som hundratusentals andra judar, blev Lapid sionist. Och vid 17 års ålder kom han till Israel.

Han var mekaniker i Tsahal. Studerade sedan juridik på universitetet. Parallellt med studierna skrev han för en tidning, på ungerska. Därefter kom att han jobba för Maariv. Han var först reporter, kolumnist, utrikeskorrespondent och sedan ledarskribent och med i redaktionsledningen.
Han har också varit chef för Israels TV. Han har varit ordförande för Kabelteve-bolagens fackförbund. Han erhöll Sokolov-priset 1998.
1999 blev blev politiker. Han ledde Shinui och fick sex mandat. Efter valet 2003 lyckades man få ihop 16 mandat. Lapid blev Justitieminister och vice premiärminister. 2004 lämnade han regeringen i protest, efter att de ultraortodoxa, enligt Lapid, lyckades roffa åt sig alldeles för mycket pengar. Lapid och Shinuipartiet handlade till stor del, men långt ifrån enbart, om att plädera för sekulariserade ideal. Lapid var inte ute på ett korståg mot de religiösa rätt att utöva sin religion. Han värnade om den demokratiska och sekulariserade rättsstaten.
Ett tag var han således oppositionsledare. Partiet blev alltmer åderlåtet, och misslyckades med att komma in i Knesset vid valet 2006.

Kuriosa om Lapid: han var en duktig schackspelare, och var verksam inom schackförbundet där han ägnade sig åt att få fler ungdomar att testa detta nobla spel.

Lapid skrev också många böcker. Hans reseböcker var oerhört populära. Han har en personlig stil, och gillade att skriva om allt spännande man kunde hitta genom att gå in på bak- och tvärgator alldeles vid sidan av de stora och kända turistplatserna.

Lapid var mycket, men framförallt var han en stridbar journalist och författare. Jag fick upp ögonen för honom när han deltog i debattprogrammet “Popolitika”. Programledaren Dan Margalit, en annan prominent journalist i Israel, hade förutom gäster en sittande panel vid sin sida bestående av Amnon Dankner, också en lysande journalist och författare, plus Lapid, samt någon gästtyckare.

Lapid lämnare ingen oberörd. Han hade en ganska enerverande röst. Han hade väldigt mycket chutzpa. Han var obekväm, jobbig, polemisk – och han lyckades mycket riktigt reta upp många människor.
Men vad man än tyckte om hans stil och åsikter, så kunde ingen ta ifrån honom hans förtjänster: ett suveränt intellekt. Obestridliga kunskaper och insikter. Osviklig logik. Flödande formuleringslusta. Från denna solida grund av intellekt och analysförmåga, hade han en fantastisk humor. Han var alltid, även när man blev förbannad på honom, djupt underhållande.

Jag började se på programmet när jag hade kommit över den första tröskeln in i det hebreiska språket. Och “Popolitika” blev under några år, för mig, ett slags initiationsrit – jag kom alltmer in i språket, och personer som Lapid och Dankner öppnade mina ögon för fler sidor av Israel.
Lapid var lika hemtam i det centraleuropeiska kulturarvet, som när det gällde Israels regionala förvecklingar inom kultur och politik.
När jag kämpade med att försöka förstå mer av Israel, när jag försökte komma förbi de första flosklerna och handbokskunskaperna – då fungerade Lapid som min polare och mentor, trots att vi aldrig träffades.
Jag sög åt mig varenda mening och kände att jag blev lite smartare, lite mer upplyst om vad Israel är och vad Israel kan vara.

Han överlevs av hustrun, och författaren, Shulamit. Han har en dotter, Meirav, och en son, Yair, som är en känd programledare på teve, samt flera barnbarn.
Den äldsta dottern Michal omkom i en trafikolycka 1984.

Det är en sorgens dag. Yusef Tommy Lapid blev 76 år.
Yehi zichro baruch – frid över hans minne.

Posta till:

Liknande poster:

1. Galakväll för Israel + Yair Lapid for president?