Yom Kippur

Av • 2008-10-08 • Kategoriserat under: Intressant just nu, Judendom

Yom Kippur är en av de få dagar under årets gång som jag besöker en synagoga. Jag har aldrig haft något behov av organiserad religion, och inte heller av att be till Gud. Men trots att jag endast är en sporadisk besökare, så har synagogan alltid varit en del av mitt liv. Doch har synagogans betydelse varierat, beroende på tid och plats.

Under min tidiga barndom var synagogan ett ganska tråkigt ställe. Att lyssna på vuxna som rabblar böner på ett språk jag inte förstod var inte riktigt min ide om en trevlig lördagsförmiddag. Som en inbyggd del i min tidiga shul-upplevelse var en 45-minuter lång promenad fram och tillbaka genom en ganska stillsam storstad. Jag hade inte så mycket val utan gick snällt och lydigt med. Som tur var praktiserade vi inte mycket religion hemma, utan shul-besöken var begränsade till veckosluts-visiter hos min mormor lite då och då.

Några år senare fick synagogan en helt ny dimension. Det visade sig att man kunde få ledigt från skolan för Yom Kippur, och ibland också Rosh HaShana. Priset var en kort sväng till den lilla miniatyr-synagogan i en närliggande stad. Jag förstod fortfarande ingenting av liturgin, men vad betydde det jämfört med en hel dags fritt. Snacket med kompisarna gick ungefär så här: ”Jag ska va fri i morgon.” ”Jaha, vadå då?” ”Det är Yom Kippur, en judisk helg och jag måste till synagogan.” ”Super-coolt. Får man följa med? ”

Under de senare tonåren i USA fick jag uppleva synagogan som centrum för ett lokalt community. Där fanns allt från judiskt dagis till bar-mitzva undervisning, fritidsaktiviter för tonåringar och studiecirklar för vuxna. Rabbin var en viktig person, som utöver sin roll som präst också fungerade som moralisk stöttepelare, socialkurator och organisatör av olika evenmang (tex Yom Atsmaut-festen). Synagogorna i Sverige fyller naturligtvis samma funktion, men av olika geografiska och familjeskäl had jag aldrig upplevt det. Besöken var fortfarande lika sporadiska, men konceptet om ett community var mycket verkligt. Det var också mycket verkligt att hänga med kompisarna bakom synagogans gymnastiksal på High Holidays.

Under universitets-åren kom synagogan att fylla en helt ny funktion. Kabbalat Shabbat i en reform församling några kvarter från campus visade sig vara en utmärkt gratis dejt. Jag stod för iden och kvällens underhållning, och de judiska ungmöerna ställde upp med shabbat middag och efterrätt. Sedan kunde de lugnt rapportera hem till mamma att de träffat en sååå trevlig kille.

Den israeliska versionen av en synagoga är något annorlunda, åtminstone i städerna. Här saknas alla ambitioner att bygga ett community. Synagogorna är utspridda lite varstans i stadsdelarna och varierar i storlek, men flertalet är små och hyser kanske 50-100 personer. Synagogan utgör endast ett rum där man kan hålla organiserade gudstjänster, och den statsanställda rabbinens funktion är att leda gudstjänsterna. Total anonymitet råder i kvarters-synagogan. De som går dit regelbundet kanske känner varandra, åtminstone till utseende. För alla andra – ingenting utom liturgin. Undantagen är de fåtal reforma och konservativ församlingarna som drivs utanför det statliga rabbinatets regi.

Så småningom började jag resa omkring lite i världen, både för nöje och affärer. Då förvandlade jag synagogan till turistattraktion, framför allt de gamla, vackra synagogorna i storstäderna. Ibland är det öppet för allmänheten att besöka som i Budapest, ibland behövs en inbjudan eller israeliskt pass för att komma förbi säkerhetsvakten som i Köpenhamn, och ibland måste man leta upp vaktmästaren och bidraga en summa till församlingen som i Kairo eller Yangoon. Min absoluta favorit är Cochin, i Indien, med handmålade kinesiska porslinsgolvplattor från 1600-talet.

När vi flyttade ut från Tel Aviv hade vi turen att välja en liten by där synagogan hyser en amerikansk-utbildad rabbi. Han driver församlingen helt efter community- modellen, och bryr sig mindre om religiös dogma. Så nu promenerar jag återigen 45 minuter till och från synagogan, i alla fall till Kol Nidre och Neila i morgon eftermiddag. Nu med ett eget måttligt roat barn i släptåg.

Gmar khatima tova till bloggens alla läsare!

är bosatt i Israel där han verkar som styrelseordförande i flera kibbutzägda industriföretag. Han har en BA-examen i internationella relationer och en MBA-examen. På den politiska höger-vänster skalan identifierar sig Tikotzinsky som oberoende naturvän.
Alla texter av

9 kommentarer »

  1. Det här var mycket spännande och intressant läsning! Jag efterlyser härmed mer personliga och anekdot-rika inlägg i linje med detta. Tack Tikotzinsky!

  2. Oh jag tror att jag vet vem rabbinen är…D. Kaplan? Du kan hälsa honom från mig! De bodde på Beit Rimón några år när de kom tillbaka från Colombia, och han var också den som vigde mig när jag gifte mig. Sedan flyttade de till där du bor nu. Hans fru är helt underbar hon också.

    Kan också tillägga att i mindre byar, som där jag bor, är community-modellen den helt gängse. Vår rabbin är för övrigt född i Marocko, medan de flesta här följer östeuropeisk tradition (sefarad), men vi har jemeniter och nordafrikaner också (eller sådana som följer den traditionen). Så det är en schysst blandning.

    Gmar chatima tova!

  3. Hej

    Tyckte om inlägget. Det är ju klart att synagogan kan få en massa olika funktioner undr ens liv. Krorren i slutet om det måttligt roade barnet tyckte jag om, så rullar generationerna.

    Benjamin A. ville läsa andra personliga inlägg om bl.a yom kippur. OK kolla min blogg.

    Gmar chatima tova

  4. Tack.

    Anna – Visst rör det sig om D. Jag skall hälsa så gott i morgon. Vilken liten värld vi lever i – tänka sig att de var han av alla rabbiner som vigde er. Hans fru är professionell sagoberättare för barn, även om jag inte vet om hon är verksam just nu. Ibland framträder hon, tex. vid byns Shavuot-festival.

  5. http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_470405.svd

  6. Ett tips till Jan E. Kan du inte börja missionera hos den här mannen?

  7. 5. Jan E
    Den där artikeln är 3 år gammal. What’s your point?
    Cordelia Edvardson har säkert skrivit en hel del mysiga artiklar men när hon får “en stående applåd från palestinierna” och fullt med lovord från dinge blir jag fundersam.

  8. 7/ Poängen är förstås att den är precis lika aktuell idag. Först sanning sedan försoning. Att just du blir fundersam när någon får lovord från palestinier förstår jag.

  9. 8. JanE
    Då förstår du säkert också att jag blir fundersam när dinge har munnen full med lovord. Du “glömde” resten av meningen:-)

Lämna en kommentar