Al Hamatzav

Yom Kippur är en av de få dagar under årets gång som jag besöker en synagoga. Jag har aldrig haft något behov av organiserad religion, och inte heller av att be till Gud. Men trots att jag endast är en sporadisk besökare, så har synagogan alltid varit en del av mitt liv. Doch har synagogans betydelse varierat, beroende på tid och plats.

Under min tidiga barndom var synagogan ett ganska tråkigt ställe. Att lyssna på vuxna som rabblar böner på ett språk jag inte förstod var inte riktigt min ide om en trevlig lördagsförmiddag. Som en inbyggd del i min tidiga shul-upplevelse var en 45-minuter lång promenad fram och tillbaka genom en ganska stillsam storstad. Jag hade inte så mycket val utan gick snällt och lydigt med. Som tur var praktiserade vi inte mycket religion hemma, utan shul-besöken var begränsade till veckosluts-visiter hos min mormor lite då och då.

Några år senare fick synagogan en helt ny dimension. Det visade sig att man kunde få ledigt från skolan för Yom Kippur, och ibland också Rosh HaShana. Priset var en kort sväng till den lilla miniatyr-synagogan i en närliggande stad. Jag förstod fortfarande ingenting av liturgin, men vad betydde det jämfört med en hel dags fritt. Snacket med kompisarna gick ungefär så här: ”Jag ska va fri i morgon.” ”Jaha, vadå då?” ”Det är Yom Kippur, en judisk helg och jag måste till synagogan.” ”Super-coolt. Får man följa med? ”

Under de senare tonåren i USA fick jag uppleva synagogan som centrum för ett lokalt community. Där fanns allt från judiskt dagis till bar-mitzva undervisning, fritidsaktiviter för tonåringar och studiecirklar för vuxna. Rabbin var en viktig person, som utöver sin roll som präst också fungerade som moralisk stöttepelare, socialkurator och organisatör av olika evenmang (tex Yom Atsmaut-festen). Synagogorna i Sverige fyller naturligtvis samma funktion, men av olika geografiska och familjeskäl had jag aldrig upplevt det. Besöken var fortfarande lika sporadiska, men konceptet om ett community var mycket verkligt. Det var också mycket verkligt att hänga med kompisarna bakom synagogans gymnastiksal på High Holidays.

Under universitets-åren kom synagogan att fylla en helt ny funktion. Kabbalat Shabbat i en reform församling några kvarter från campus visade sig vara en utmärkt gratis dejt. Jag stod för iden och kvällens underhållning, och de judiska ungmöerna ställde upp med shabbat middag och efterrätt. Sedan kunde de lugnt rapportera hem till mamma att de träffat en sååå trevlig kille.

Den israeliska versionen av en synagoga är något annorlunda, åtminstone i städerna. Här saknas alla ambitioner att bygga ett community. Synagogorna är utspridda lite varstans i stadsdelarna och varierar i storlek, men flertalet är små och hyser kanske 50-100 personer. Synagogan utgör endast ett rum där man kan hålla organiserade gudstjänster, och den statsanställda rabbinens funktion är att leda gudstjänsterna. Total anonymitet råder i kvarters-synagogan. De som går dit regelbundet kanske känner varandra, åtminstone till utseende. För alla andra – ingenting utom liturgin. Undantagen är de fåtal reforma och konservativ församlingarna som drivs utanför det statliga rabbinatets regi.

Så småningom började jag resa omkring lite i världen, både för nöje och affärer. Då förvandlade jag synagogan till turistattraktion, framför allt de gamla, vackra synagogorna i storstäderna. Ibland är det öppet för allmänheten att besöka som i Budapest, ibland behövs en inbjudan eller israeliskt pass för att komma förbi säkerhetsvakten som i Köpenhamn, och ibland måste man leta upp vaktmästaren och bidraga en summa till församlingen som i Kairo eller Yangoon. Min absoluta favorit är Cochin, i Indien, med handmålade kinesiska porslinsgolvplattor från 1600-talet.

När vi flyttade ut från Tel Aviv hade vi turen att välja en liten by där synagogan hyser en amerikansk-utbildad rabbi. Han driver församlingen helt efter community- modellen, och bryr sig mindre om religiös dogma. Så nu promenerar jag återigen 45 minuter till och från synagogan, i alla fall till Kol Nidre och Neila i morgon eftermiddag. Nu med ett eget måttligt roat barn i släptåg.

Gmar khatima tova till bloggens alla läsare!