Al Hamatzav

Minnesdagen för fallna soldater hölls i söndags-kväll och på måndag. Måndagen övergick på kvällen i Yom HaAtsmaut, självständighetsdagen. Jag skrev förra året om de officiella ceremonierna, så i år tar jag ett lite annat perspektiv.

De senaste åren har jag kommit döden nära genom en mycket god väns reservtjänstgöring (miluim). Han är officer i IDFs Casualty Department, där han tjänstgör som Modi’a. Det är han som knackar på dörren hos föräldrar/hustrur/barn för att meddela att en soldat stupat. Denna speciella yrketskår består uteslutande av frivilliga officerer, som genomgått specialutbildning. De tjänstgör i två-veckorsperioder, då de håller beredskap från sitt vanliga jobb.

IDF släpper inte information till media om dödsfall förrän man ”rört vid” familjen, som det heter. Uppdraget utförs av en grupp på tre personer, två officerer och en läkare. Ofta skickas flera grupper ut efter ett dödsfall, eftersom skilsmässor och affärsresor utomlands gör att föräldrarna inte alltid kan nås tillsammans. För gifta soldater lämnas meddelande både till hustru och föräldrar, och till vuxna barn när sådana finns. Gruppen blir hos familjen tills begravningen är över.

Under shivan, den sju dagar långa sorgeperioden, finns hela tiden en militärrepresentant närvarande. Den stupades vapenbröder och befälhavare kommer på besök tillsammans med förbandets Casualty Officer. Så småningom överlämnas också resultatet av den officiella dödsfallsutredningen. Ett extra svårt ögonblick är när man överlämnar en svart ask innehållande en liten sammetskudde där den stupades gradbeteckningar, förbandsinsignia och eventuella medaljer sitter fastsydda.

IDF släpper aldrig kontakten med familjerna. Förbandets Casualty Officer besöker familjen en gång i månaden under första året, och sedan efter behov eller minst en gång om året. Varje förband har en officiell minnesplats, som i realiteten är ett litet museum över alla fallna. Där finns en stentavla med alla namnen, och där finns deras porträtt och där finns små böcker med deras levnadshistorier. IDF arrangerar många sociala evenemang för änkorna och de faderslösa barnen, som också t.ex. har speciella rättigheter vid den framtida mönstringen.

I söndags besökte jag kibbutzens minnesrum. Där fanns ett fyrtiotal svart-vita porträtt, alla med en liten bronsplatta med namn, födelse- och dödsdag, föräldrarnas namn, och omständigheterna kring döden. Kibbutzens första stupade var i en vapenolycka 1944. År 1948 föll tio medlemmar när de försvarade sina hem mot ett arabiskt anfall, och samma år fyra 8-åriga barn som föll när deras fordon körde på en mina. Bland porträtten finns allt från meniga soldater till höga officerer, unga pojkar och familjefädrer, stupade som fallit i vapenolyckor, terroristmord, eller i svåra strider under krigen.

Vi glömmer inte våra stupade kamrater i Israel. Genom deras död existerar Staten Israel. Låt deras minne leva för evigt. יהיה זכרם מבורך

Här är förra årets post. http://al-hamatzav.org/permalink/en-nation-sorjer
Anna Veeder har också skrivit om Minnesdagen. http://annaveeder.blogg.se