Winogradsvärdet
Av Roy B. Alterman • 2008-01-04 • Kategoriserat under: IsraelUnder det andra Libanonkrigets sista dag sköt Hizbollah 250 raketer mot Israel. Detta räcker som bevis för att Tsahal misslyckades med att besegra Hizbollah. Fiaskot var ett faktum.
Nu emotser vi Winograd-rapportens sista del, som behandlar krigets sista 60 timmar, dvs den tidpunkt då Olmert tryckte på för en stor markoffensiv.
Och de är många som kommer att kräva Olmerts avgång. Barak skickar än så länge tvetydiga signaler i form av uttalanden värdiga den statsman han så gärna vill vara; Netanyahu, Lieberman och bosättarna kommer att kräva nyval för att bli av med Sharons efterträdare.
Och bland Tsahals generaler kokar revanschlusten.
Det faktum att Tsahal förlorade kriget är en bitter insikt med många förgreningar. Om Tsahal inte längre fungerar som en armé, så fungerar inte Israel. Den israeliska allmänheten tar inte lätt på krig. Den som för landet ut i ännu ett krig måste dels kunna motivera detta på ett oklanderligt sätt - det måste vara absolut nödvändigt för att säkra statens och invånarnas överlevnad och säkerhet. Dels måste kriget vinnas, punkt.
Men Tsahal förlorade kriget och många israeler är djupt oroade över arméns tillstånd - vad händer nästa gång? Hur illa ställt är det egentligen i vår stolta och mytomspunna armé?
Det här inlägget aspirerar inte på att vara en fullödig krigsrecension. Jag talar i första hand om de potentiella politiska förvecklingar som ligger i korten.
Under kriget upprepade befälhavarna åtgärder i Fas 2, som redan hade visat sig vara otillräckliga och missriktade i Fas 1. Kriget kom i stor utsträckning att bedrivas på Hizbollahs villkor. Tsahal utnyttjade av någon outgrundlig anledning inte sina uppenbara fördelar; man skulle exempelvis på ett helt annat sätt ha kunnat använda sin blotta storlek för att på så sätt kväsa Hizbollahs gerillakrigföring. Men detta blev inte av, och Tsahal fortsatte att nöta på i till synes inrotade spår, alltmedan Hizbollah avfyrade sina raketer utan nämnvärda problem.
Olmerts regering formulerade “strategiska mål”, men ingen bland Tsahals generaler klarade av att översätta detta till militära termer. Detta har bland annat att göra med en gammal tradition i Israel om att generaler pratar som ministrar och ministrar försöker prata som generaler. En fatal språkförbistring mellan Israels civila och militära sfärer. Sånt påminner oss om Begin och Sharon och det första Libanonkriget.
Förvirring och dilettantism, i kombination med att israeliska befälhavare hellre tror på myten om sig själva, än verkligen tar itu med sina uppgifter, ledde till det pinsamma debaclet i samband med det andra Libanonkriget.
Varför rusade Olmert ut i det här kriget? Varför blev han inte informerad av Halutz att armén var i ett dåligt skick?
Israel kunde ha responderat på kidnappningen av de israeliska soldaterna med att utföra en mindre, koncentrerad operation. Man kunde ha låtit bli att respondera. Man kunde ha dragit igång ett fullskaligt krig.
Men det blev varken hackat eller malet. Det blev en slapp och eländig kompromiss.
Tsahals amatörism hamnade i blickfånget; hierarkierna, strukturerna, “the order of command”, operationella färdigheter, logistik - ingenting fungerade.
Detta är ett bittert piller att svälja. Men det kan komma att föra något gott med sig, trots allt.
Tsahals uppträdande var så uselt att ansvariga ledare nu tvingas till en revision av all militär verksamhet. Här finns lärdomar att hämta. Detta borde leda till konkreta förändringar på samtliga nivåer inom Tsahal.
Vi vet ännu inte exakt hur Winograds sista rapport kommer att se ut. Men vad den än innehåller, så kommer desillusionerade och förbannade reservister att demonstrera, tillsammans med mödrar som förlorade sina söner i ett korkat krig som Olmert var ytterst ansvarig för.
Generalerna vill också förskjuta skuldbördan mer åt det civila hållet, och de pressar Barak att agera i syfte att återupprätta Tsahals förlorade heder.
Men Olmert har ägnat mycken möda åt att smickra och smörja parti- och koalitionsmedlemmar för att förmå dem att sitta lugnt i båten när stormen av krav på avgång och nyval drar igång i slutet av januari.
Nästa vecka kommer att välsigna oss med presskonferenser, där Olmert och Bush kommer att tala om tvåstatslösning och fred inom ett år. Istället för att lyssna alltför noggrannt till deras floskler, rekommenderar jag att ni riktar blicken mot en punkt strax ovanför Olmerts huvud:
Där hänger Winogradsvärdet.
Intressant?
Andra bloggar om: Israel Libanon mellanöstern olmert Winograd
Roy B. Alterman är frilansande rådgivare inom strategisk kommunikation och
arbetar bland annat med krishantering, säkerhetspolitisk analys, opinionsbildning
och lobbying. Han är verksam i Sverige, Israel, USA och Storbritannien.
Alla texter av Roy B. Alterman
Roy, hur för man ett krig mot mindre terroristgrupper som opererar oberoende av varandra. När målen gömmer sig bland civilbefolkningen och å andra sidan massmedia bevakar varje steg som Israel gör?
Fiasko knappast, bra insatts som kunde ha gått bättre.
Magnus.
När man satt i Haifa och de första raketerna föll saknade man Sharon. Jag tror inte att utfallet av kriget hade blivit det samma. Man satte in reservisterna för sent, det är naturligtvis lätt att vara efterklok.
Magnus,
ja, här är vi inte överens. Nu är jag dock inte den ende som vidhåller att det var ett fiasko. Det blev pinsamt tydligt att Tsahal har stora brister och problem. Jag rekommenderar alla Israelvänner att internalisera detta faktum.
250 raketer på krigets sista dag - ett pinsamt avslöjande för Tsahals del. Och till dig Magnus, och Paul, vill jag också säga följande:
Tsahal eftersträvar excellens. I allt. Men här blottlades bristerna och amatörismen. Jag menar att kommentarer om “efterklokhet” och om svårigheterna med att bekämpa “mindre terroristgrupper som opererar oberoende av varandra”, och om att dessa gömmer sig bland civilbefolkningen - allt detta är undanflykter och bortförklaringar.
En av världens mest sofistikerade och erfarna arméer misslyckades med att stoppa Hizbollah. Eländigt. Pinsamt.
Och detta debacle kommer nu tillbaka till dagordningen, med stor kraft.
Försvarsminstern från den tiden är borta. ÖB likaså.
Men Olmert är kvar. Än så länge.
Krigsfiaskot är ingen bagatell. Olmert tog landet ut i ett misslyckat krig. Reservister och mödrar till stupade soldater kräver besked, ansvarsfördelning, upprättelse och tydliga reformer för att förhindra liknande fiaskon i framtiden.
Men vad är poängen med att sparka Olmert?
Det vet jag inte. Allt måste utredas. Vem bär störst ansvar för eländet? Den civila eller militära ledningen? Generaler eller kaptener? Vem gav råd till Olmert, och vad var dessa råd Osv osv.
Ska bli kul att följa debatten.
Roy,
Riktigt så enkelt är det inte. Det begicks en massa fel, på olika nivåer:
1. Det stod helt klart redan från krigets första dagar att en markinvasion var nödvändig för att krossa Hizbollah. Att tillstånd till en större invasion inte gavs förrän efter en månad är Olmerts fel.
2. Den klassiska markstrategin skulle varit en kniptångsmanöver med pansarstöt från Metullah norr till Litani och sedan västerut till havet. Sedan kunde man lugnt anfalla Hizbollah i ryggen samtidigt som infanteriet gick över gränsen från Sasa med omnejd. Vem som kom på iden att anfalla Libanon söderifrån vet jag inte, men det ligger nära till hands att Peretz och Halutz tillsammans hade ansvaret.
3. Tsahal led av stora logistiska brister, tex. krigsförråd som var tomma, brist på förnödenheter över gränsen osv. Ansvaret för dessa brister ligger hos ÖB och försvarsministrar sedan år 2000, eller ännu tidigare.
4. Det fanns stora luckor i de militära underrättelserna. Flottan kände inte till de landbaserade sjömålsrobotarna, pansartrupperna kände inte till Cornet-missilerna, ingen visste var Nasrallah höll hus, flygvapnet hade inte rätt bomber för att tränga in i bunkrarna i Beirut, ingen visste var Katyusha-raketerna var lagrade osv. Här ligger ansvaret antingen i Mossads förmåga att skaffa information, eller i Tsahals förmåga att analysera tillgänglig data, eller i Tsahals förmåga att ställa rätt frågor till Mossad.
5. Hemvärnet var dåligt förberett och hade otillräckliga planer och materiell för evakuering, och skyddsrummen var dåligt förberedda. Ansvaret ligger hos Pikud HaOref och kommunpolitikerna. Delvis ligger också ansvaret hos vanliga civila israeler, som inta kan låta bli att plundra skyddsrummen på AC, möbler osv.
6. På det taktiska planet gjordes många missar, men det händer alltid i krig. Helt klart kunde trupperna ha varit bättre förberedda, bättre inövade osv. Men jag tror inte missarna på kompani eller bataljonnivå var värre än i alla andra krig.
Till slut så tycker jag inte att Libanon-kriget var ett sådant totalt fiasko som du skriver. Målen att hitta de kidnappade soldaterna och stoppa Katyusha-elden uppnåddes inte. Men man förstörde mycket av Hizbollahs infrastruktur och avlägsnade dem från den omedelbara gränsen. Och trots Nasrallahs tappra TV-framträdanden, så tror jag faktiskt att det dröjer några år till innan Hizbollah kan återuppbygga sin tidigare militära styrka. Utöver det, så var kriget helt OK som genrep. Hizbollahs strategi och taktik avslöjades, de egna bristerna likaså.
Roy har helt uppenbart läst Haaretz ledare från för några dagar sedan, som uttrycker ungefär de här ideerna. Jag är ingen militär expert, så bara några påpekanden: om något är ett fiasko eller inte beror på vilka mål man ställer upp. I början av kriget var målsättningen att hämta tillbaka de kidnappade soldaterna, sedan blev målsättningen att jaga iväg Hizbollah till andra sidan Litanifloden. Reservister som kom tillbaka berättade omedelbart efter vapenstilleståndet om enormt vag beslutsfattning, röriga order som gavs och sedan togs tillbaka, och om de logistiska brister som Tikotzinsky beskriver i 3.
Själv ville jag varken ha Sharon tillbaka eller någon större markinvasion - jag skrev inlägg på den här bloggen i början av kriget och undrade varför Israel nästan helt avstod från en större diplomatisk offensiv innan man körde igång ett storkrig. Redan efter 48 timmar var det uppenbart att det inte skulle gå att få tillbaka Regev och Goldwasser genom en militär operation. Israel hade en guldchans att protestera mot ett flagrant brott mot landets suveränitet - och lyckades istället få nästan hela den internationella opinionen emot sig genom att bomba hej vilt mot alla möjliga mål i Libanon (Halutz flygvapenstrategi).
Men - jag tror inte att det här Libanonkriget bevisar att IDF är sämre än det varit förut. Jag misstänker att de här problemen förekommit i andra krig, och förmodligen också i större skala. Men idag när det finns mobiler, SMS och reservister som går direkt till tidningarna och allt går att publicera på nätet omedelbart, så kommer mycket mer av den här mindre vackra bråten upp i ljuset. Det betyder inte att man inte ska rätta till problemen, som uppenbarligen existerar. Men en del av kritiken som gjorts MOT Winogradrapporten är att den ställer upp krav som är i princip ouppnåeliga i en krigssituation.
Jag tycker att Olmert och framför allt Amir Peretz borde tänkt först och handlat sedan. Det hade inte gjort någon skillnad om Israel hållit huvudet kallt i två veckor och sedan anfallit Hizbollah på ett planerat och genomtänkt sätt, efter att ha analyserat alla alternativ. Alternativt gjort en kort precis attack som svar, och sedan väntat på förhandlingar, och eventuellt attackerat igen.
Tillägg: jag tycker snarare att Libanonkriget visade en välbekant tendens både i IDF och i det israeliska samhället - när det handlar om elittrupper, våghalsiga mission-impossible-operationer och små enormt vältränade samspelta styrkor, då är IDF helt i särklass (se attacken i Syrien, t ex). Men när det handlar om större operationer där reservister är inblandade och det börjar handla om logistik, ordning och reda osv, då är de rätt usla.
Till exempel: under operation Homat Magen (Defensive Shield tror jag att den hette på engelska) efter självmordsbombningen i Netanya 2002 hade trupperna inte heller någon mat de första två dagarna, och ingenstans att sova. De skickades hem för natten för att äta och sova, och fick komma tillbaka på morgonen. Efter någon vecka hade systemet kommit igång, inklusive extraransoner från israeliska bagerier och livsmedelskedjor, så då var det för mycket mat och soldaterna gav bort överflödet till den palestinska civilbefolkningen. Det saknades också en hel del utrustning, och så vidare och så vidare. Och detta under en operation på Västbanken, bara några kilometer från israeliska städer och med militärbaser all over the place. Inte i södra Libanon.
Jag har fler förstahandsexempel. Min slutsats: IDF bör göra det man är bäst på, och samtidigt försöka bättra lite på den mer trista men ack så nödvändiga grundläggande organisationen kring hemvärn/logistik. Misstänker att detta är en av anledningarna till att man opererar just så i Gaza - punktinsatser med elittrupper istället för stor markoffensiv.
Logistik är svårt, och många militära kampanjer har misslyckats på grund av brister i logistiken. Napoleon har bidragit med uttrycket “en arme marscherar på sin mage.” En annan gång avbröt han audiensen när generalen angav brist på kanonkulor som en av många anledningar till misslyckandet i Akko. Det räckte, allt annat var irrelevant menade Napoleon.
Anna.
Man kan ha skilda meningar om Sharon, men en stark ledare var han, och jag är övertygad om att han hade haft ett annat strategiskt tänkande än vad Olmert och Peretz hade. Han var van vid ordergivning. Sedan gav man alldeles för stort utrymme för flygvapnet utan att mobblisera tillräckligt med markstridskrafter. GT har rätt när han hänvisar till den klassiska kniptångsmanövern. IDF var ej heller tränad för den sortens krigsföring ej heller i den sortens terräng. Hoppas att man har tagit lärdom av det som skedde. Framför allt måste man ha ett politiskt ledarskap som är värt namnet och det hade man inte.
Paul, vad Sharon framför allt hade var folkets förtroende. När han sade att han skulle göra något så gjorde han det, och man behöver också politisk styrka för att kunna låta bli att gå in i ett krig. Jag tror att Olmert och Peretz största svaghet var just deras svaghet i försvarsfrågor, ingen av dem har någon credit att stödja sig på. De gjorde vad generalerna och Halutz sade.
Varför rusade Olmert ut i det här kriget? Bra fråga. Har Du läst reportaget nedan.
http://www.newyorker.com/archive/2006/08/21/060821fa_fact
Anna du har så rätt så, man behöver politiskt styrka för att inte gå i krig. Nu kommer det här med MEN. Diplomatin hade varit meningslös av den lilla anledningen att den Libanesiska regeringen inte hade någon makt att kunna tvinga Hizbholla att släppa de 2 IDF soldater som blev kidnappade. Anledning Libanesiska regeringen var inte herrar i sitt eget hus.
Paul, diplomati är sällan helt meningslös och den koncentrerar sig inte bara på en enda regering. Den skulle kunna använts för att sätta mer press på Syrien, som ju är ett nyckelland och som har väldigt mycket att säga till om i Libanon, och på Saudiarabien och andra länder. Inte press från Israel direkt utan främst från EU.
Det här är nog Roys planhalva, men utrikesminister Livni var i början av kriget mest marginaliserad och hon protesterade också emot att Israel koncentrerade sig på en ren krigsstrategi och struntade i diplomatin och den lite större bilden. Så länge amerikanerna hejade på så fortsatte man.
IAF var uppenbarligen mycket framgångsrikt i att slå ut Hezbollahs långdistansraketer Fajr3-5 och Zelzal2.
Ett flygvapen kan dock rimligen inte ensamt klara av att slå ut en fiende som fortifierat sig i tättbebebyggda områden och som avfyrar Katyushas från civila byggnader. Inte ens små specialförband är sannolikt tillräckligt för en sådan uppgift.
Där måste marktrupp användas i ansenlig skala. Som GT säger måste fortifikationerna, riktade söderut, angripas norrifrån genom en kniptångsoperation.
T.o.m. då kan en sådan operation vara vansklig med gerilla i stadsliknande miljö och risk för stor kollateral skada på civila och byggnader.
Kan det vara så att Israels intiala tvekan att använda stor marktrupp med pansar och infanteri hade en övervägande politisk bakgrund?
Att ledande politiker drog sig för att tidigt kalla in reservister för att inte störa ekonomi, turism och allmänna opinionen i såväl israel som omvärlden?
Johannes,
Om det ändå hade varit så väl att politikerna gjorde ett medvetet avvägande mellan två strategier och fattade ett klart beslut att inte störa landets ekonomi, turism osv. Det är helt OK att använda omdöme och analys för att fatta ett välgrundat beslut som senare visar sig felaktigt. Vad som inte är OK är att Olmert bara sysslade med muddling through, utan strategi och utan strategiska beslut över huvud taget. Det allra viktigaste beslutet i hela kriget fattade han aldrig, inte ens i slutskedet - han klargjorde aldrig de politiska och militära målen han ville uppnå. Därmed var den militära kampanjen dömd att slösa bort dyrbara resurser samt att kallas ett fiasko av både samtiden och historikerna.
Tack för intelligenta och kunniga synpunkter!
Särskild uppskattning vill jag rikta till Tikotzinsky. Full koll på alla djävulska detaljer. Det enda som skiljer mig, i den här frågan, från Tikotzinsky, är att min slutsats blir - fiasko, medan Tikotzinsky, efter att ha redovisat bristerna i sex punkter, använder andra ord i sin slutsats.
Jag håller med om avslutningen beträffande det som Tsahal faktiskt uppnådde. Absolut. Nasrallah har medgivit att om han vetat om att Israels respons skulle bli så kraftfull, så hade han inte iscensatt kidnappningen av soldaterna.
Och nu dröjer det några år innan han vågar sig på någonting liknande igen.
Dessutom har Tsahal naturligtvis skaffat sig viktiga lärdomar inför nästa drabbning.
Men Peretz var inkompetent. Halutz var - ja, det vete fan vad han var, men han gjorde ett uselt jobb.
Och det blev dessvärre tydligt att delar av Tsahal var sömniga och rostiga.
Och det var Olmert som tillsatte Peretz. Nu vill vi lusläsa Winograd-rapporten för att sedan se vad Barak gör!
Ehud Barak har tidigare lovat att han ska avgå i samband med Winograd. Nå, hur blir det - Ehud?
—
Detta är en mycket allvarlig fråga. Israel är (till stor del) Tsahal och Tsahal är Israel. Det gläder mig att ni som kommenterat inlägget inser att detta är en stor och viktig fråga för Israel.
Men när jag nickar bifallande till Tikotzinskys kritiska punkter, så fortsätter jag alltså till slutsatsen - fiasko. Bl a av det skälet att jag, liksom miljoner andra israeler, ställer höga krav på Tsahal.
Ett dåligt fungerande Tsahal är dåligt för Israel. Människor undrar: hur blir det nästa gång? Har fienden genomskådat våra svaga punkter och brister? Osv.
Hizbollahs framgångar (raketbeskjutning fram t o m krigets sista dag) hade en demoraliserande effekt på det israeliska samhället.
Detta är farligt för den judiska staten.
Jag talar således inte om enskilda bakslag i kriget. Sånt händer. Krigsplaner ändras kontinuerligt osv.
Jag ifrågasätter inte heller själva beslutet att svara på Hizbollahs operation. Jag förväntar mig inte att allt Tsahal gör ska hålla Entebbe-klass.
Men om de brister som Tikotzinsky räknar upp inte hade existerat, så hade kriget fått en helt annan utgång.
Därför måste vi nu ta reda på vem som var ansvarig för bristerna. Ansvarsutkrävning. Därefter slutsatser och lärdomar inför framtiden.
Och konkreta åtgärder och reformer inom Tsahal. Absolut nödvändigt.
Nå - vad tycker ni? Ska/kan Olmert sitta kvar? Bör vi gå till nyval? Mitt i inlägget står ju också följande mening:
“Det här inlägget aspirerar inte på att vara en fullödig krigsrecension. Jag talar i första hand om de potentiella politiska förvecklingar som ligger i korten”.
Tack, Roy.
Helt klart bör Olmert avgå, och inte bara för Libanon-kriget. Men så tycker jag att det flesta israeliska politikerna borde avgå, för allmän inkompetens eller allmän ohederlighet, eller båda. Som tur är för Olmert går ekonomin bra just nu, men det är inte hans förtjänst.
Jag stod faktiskt och ropade “Olmert och Peretz avgå” för rätt länge sedan, i demonstrationen på Rabintorget i början av maj när den första delen av rapporten hade publicerats. Och jag tycker att de borde gjort det.
Enda problemet är att det inte kommer någon bättre istället. Ehud Barak är ungefär den sista politiker som jag tänker rösta på. Vill inte. Då röstar jag heller Shas.
Anna,
Vad med Zlicha, eller Livni? Jag skulle också kunna tänka mig Sharons kanslichef Ilan Cohen, trots att han inte är politiker. Helt klart måste vi skippa hela toppstrukturen i Knesset för att leta fram material.
Anna.
Bör inte Israel ha en ledare med militär erfarenhet eftersom läget är som det är?
Paul, alla partier är fulla av generaler. Det som saknas i Israel är inte militär expertis på någon nivå. Det som saknas är att de civila ledarna törs föra en annan politik än generalernas (även om generaler sinsemellan har väldigt olika åsikter i politiska frågor) och att detta anses som legitimt.
Zlicha är good looking och kompetent, men hans interpersonal skills ger jag inte mycket för. Han är en bråkmakare som älskar att provocera. Skulle passa jättebra i oppositionen eller som nästa Lindenstrauss, då skulle det bli livat värre.
Livni. däremot ja. Jag har enorm respekt för henne, trots att hon är mycket mer höger än jag. Ställer Livni upp mot Barak så röstar jag Livni, utan att tveka.
Men får jag välja själv så vill jag ha Sheli Yehimowitz som premiärminister :-) då är onekligen Messias dagar komna…
# Winogradrapporten kommer först den 30:e januari, vilket gör att jag måste revidera tidigare prognoser. Den kris jag förutspått till slutet av januari skjuts nu en aning framåt i tiden.
# Olmert har hjälp av hög(super?)konjunkturen, javisst. Men han gör i övrigt ett bra jobb. Budgeten gick igenom utan problem och skandaler (förakta ej denna bedrift!).
# Attacken mot målet i Syrien ledde inte till någon våldsam proteststorm mot Israel. Jag ber er att stanna upp och meditera en aning över just detta: operationen i Syrien, med alla dess konnotationer och potentiella förvecklingar, var inte ett enkelt rutinjobb. Det fanns ju förutom de rent militära aspekterna många andra komplexa processer att ta hänsyn till.
Olmert bevisade där sin kompetens. Eller hur, Tikotzinsky?
Trots alla svårigheter, så för han ju trots allt samtal med Abbas.
# Men än så länge är det lugnt. Jag har sagt det förut: Olmert har ännu inte tvingats bekänna färg när det gäller förhandlingarna med Abbas. Och när detta väl sker, så kommer Winogradrapporten. Då riktas strålkastaren mot Barak. Han måste då bestämma sig: är kritiken mot den civila ledningen av sådan art att det rättfärdigar Baraks och Avodas avhopp från regeringen? Barak, som är intelligent, och som har hyfsade rådgivare, står inför ett svårt beslut. Han är ju den ansvarsfulle statsmannen. Snart får vi se hur pass raffinerad han är.
# Om Sharon vaknar ur sin koma, så får han ta över. Annars får väl jag ställa upp.
Intressant att se hur debatten om inrikespolitik i Israel är så otroligt svensk, i och med sitt behov av syndabockar… :)
För Olmert & Perez var det största problemet med Libanon 2 att dom var militärt oerfarna, exempelvis Sharon kunde ha lutat sig mot sin historia och helt enkelt sagt nej, till att rusa in i ett krig. Precis som Anna säger.
Om O & P hade gjort likadant så hade dom blivit oerhört sårbara för kritik högerifrån, och stämplats ut som fegisar och/eller inkompetenta (!). Man kan ju även notera att det även var många som hoppades på en förändring när det för en gångs skull var ”civilister” som styrde Israel…och den förändringen kunde ha visat sig i approachen till kidnappningen.
Men om jag inte missminner mig så fanns då ett stort stöd i Israel för krig, men när saker inte gick som det önskades vill man nu ha beslutfattarnas huvud på ett fat.
Sedan tror jag även att det fanns övergripande mål och önskningar ifrån Bushadministrationen rörande Hizbollah, Libanon & Syrien, som gjorde att O & P agerade som dom gjorde.
Det i kombination med en underskattning av Hizbollah och överskattning av IDF, en övertro på vad man militära medel kan uppnå (och just där borde Israel av erfarenhet veta mycket bättre!) och behovet av att visa sig tuff inför hemmaopinionen, gjorde att man agerade som man gjorde.
Flip eller flopp är att hård-dra saker. Men det är säkert så att inte bara Nasrallah hade undvikit konfrontationen sommaren 2006, om man vetat hur resultatet blivit – men det vågar inte Olmert säga offentligt….
Stämningen i början av kriget var väldigt krigisk, speciellt i media. Hörde en diskussion om detta på ett seminarium för israeliska journalister i Netanya under hösten som jag deltog i (de stoppade mig med israelerna istället för med utlandskorrarna, lycka lycka :-)) och t ex påpekade Haaretz-journalisten Merom Rapaport att rubrikerna i Yediot och Maariv dagen efter kidnappningen löd KRIG i stora svarta bokstäver på röd bakgrund, eller något åt det hållet. Det var inte bara den “folkliga opinionen”, det var också media som red högt på den här vågen. Yaakov Elon stod vid norra gränsen iklädd skottsäker väst, generalerna avlöste varandra i prat-och nyhetsprogrammen och när någon borgmästare i Zfat eller så klagade på att hemvärnet inte var organiserat och skyddsrummen inte klara så fick han skäll för att han “skadade folkets moral och motståndskraft”. Istället för att gnälla borde vi vara starka och modiga och stödja kriget, ungefär. Så höll det på åtminstone första veckan, så länge jag var kvar i landet. Efter några veckor började kritiken från reservisterna redan höras, och två minuter efter vapenstilletståndet så brast alla dammar och kritiken fick fullt utlopp i tidningar och i radio. Och journalisterna, som sex veckor tidigare helt stött regeringen, rapporterade nu upphetsat om alla fel och brister.
Det är inte helt lätt att vara politiker ibland, faktiskt. Först jublar alla och hejar på, och sedan blir man avsatt av en rapport.
Roy.
Jag tror på följande:
Olmert lovar Bush dyrt och heligt att utrymma alla utposter.
Olmert och Abbas lovar varandra att vara oense men att det någon gång skall bli fred.
Jag tror, för det får man ju lov att göra att Livni bli en utmärkt premiärminister hon har samma styrka som Golda hade.
Barak fortsätter att vara försvarsminister, han är duktig.
Nyval det vill vi ha, och Olmert tvingas gå efter rapporten har blivit offentliggjord.
För övrigt Roy: Hämtningen av kanonbåtarna i Cheerboug låg i samma klass som Entebbe.
Sharon: Må han snart mötas med sin älskade hustru. Skulle han mot alla odds vakna är han definitivt den nya Mesias.
Som sagt:
vi måste avvakta och sedan studera Winograd-rapporten. I detalj. Det kommer Barak att göra. Han måste så fatta ett beslut.
Under tiden: Bush på besök. Nu gäller det för honom och Olmert att förse den smärtsamma fredsprocessen med ett
sockerlager, och lite marsipan, och grädde.
Anna
Hehehehe :-)
Vissa saker är sannerligen universella…
Guardian 22,
Inget konstigt i att politiker har stöd för en viss policy men sedan blir avsatta för att de miss-sköter sitt uppdrag och inte uppnår önskat resultat. Det händer i affärslivet också, dag ut och dag in.
#26
ja media verkar vilja fylla ett (verkligt?) behov av nyheter som
påminner om tv-serier och filmer i sin iver att finna dramatik.
media är mest att likna vid ren j-a skit.
Tikotzinsky
Förvisso är det så…
Dock så är det omöjligt att säga vad Olmert “egentligen” skulle ha gjort från början.
Om vi ponerar att han låtit bli att anfalla Libanon så kunde han ha åkt ändå…
Och om han gått in med mera trupp i en stor offensiv, så kunde det ha givit stora förluster, som i sin tur också satt honom på pottkanten…
Olmerts val var en chansning mellan pest eller kolera - och än så länge har chansningen faktiskt hållit…
Om syftet var att sitta kvar på sin post, då har han ju lyckats. Men om syftet var att tjäna landets intressen, då visade han sig vara undermålig förtroendet/ansvaret han fått.
Men om syftet var att tjäna landets intressen, då visade han sig vara undermålig förtroendet/ansvaret han fått.
***Tja, kanske det.
Jag tror att man får se på lite längre sikt vad konsekvenserna av Libanon 2 blev för att säga om det tjänar landets intresse, eller inte.
Något man kan konstatera är att efter kriget råder det en ömsesidig “deterrent” mellan Hisbollah & Israel, vilket på längre sikt förhoppningsvis innebär att båda parterna håller sig lugna - och lugn är väl något som folket både i Libanon & Israel vill ha…
Sedan är det väl så med tanke på det fullständigt hopplösa politiska läget i Israel, med koalitioner till förbannelse, att många av desss ledare fått agera i första hand för att överlevna politiskt, i andra hand för “landets intresse”…
Om israelerna 1948 skulle vetat att man 60 år senare fortfarande inte hade fred med sina grannar - så hade man säkerligen kraftfullt ifrågasatt hur landet styrdes med tanke på dess intressen…
# Olmert är en godkänd premiärminister, om vi bortser från det andra Libanon-kriget. Sättet han skötte bombräden mot Syrien på, vittnar om en ytterst kompetent och sofistikerad ledare. Det håller säkert även Tikotzinsky med om.
Dessutom: koalitionen är stabil. Budgeten gick igenom utan problem och skandaler.
Han har till yttermera visso ett imponerande nätverk av inflytelserika personer, inte minst inom näringslivet.
Han har goda relationer med Bush och Blair, tex. Och han lyckades, trots vissa bakslag, genomföra ett antal manövrar i samband med konferensen i Annapolis, som bevisade att han har en avancerad plan i huvudet.
# Winograd (30/1) ska, i bästa fall, klargöra ansvarsutkrävandet mellan de civila och militära sfärerna.
Det anses att Barak bör avgå den 29/1, men han antyder att han först måste läsa slutrapporten, som om det i den plötsligt skulle stå att finna något som gör det möjligt både för Olmert och Barak (trots sitt löfte om att avgå) att sitta kvar på sina poster. Här har vi således ett inrikespsykologiskt krig.
# Dock: Olmert har ännu inte fått bekänna färg när det gäller sådana frågor som bosättningar, utposter, Jerusalem. Det finns en gräns för att hur mycket han kan förhala detta.
RBA
32
Instämmer helt och fullt i din analys.
Och då med tanke på de stundande fredsförhandlingarna.
Olmerts upparbetade och goda relationer till bla Abbas, Bush och Blair skulle brytas om en ny person skulle ta över.
Och även om det skulle finnas andra politiskt kvalificerade personer ska man inte underskatta det viktiga värdet av “rätt” personkemi mellan dessa personer.
En aldrig så duktig ersättare men med fel personkemi slulle minst sagt kunna få skadliga följder för så känsliga förhandlingar det trots allt kommer handla om.
Vad som krävs är alltså en politiskt erfaren, kunnig och driven person med hög social kompetens och förmåga att odla personliga vänskapliga relationer utan att förlora målet för sikte.
Om detta sedan är en beskrivning som passar in på Olmert vill jag låta vara osagt. Men gör den det är han den rätta personen att leda Israel i det utvecklingskede och med de uppgifter Israel fn. har. Vore Israel i en krigssituation kanske någon annan vore ett bättre val.
Har nyligen laest en analys av kriget, “Det andra Libanonkriget sommaren 2006
Beskrivning och försök till analys” av Arieh Fürth.
Han skriver bl.a. “Bland de frågor som man kan ställa kan nämnas, Varför hade CONC (Commanding Officer Northern Command) sänkt beredskapsgraden för det aktuella avsnittet ett antal dagar innan händelsen? Varför hade den videokamera som täckte det aktuella området monterats ned under de
senaste veckorna? Varför lät man överhuvudtaget patrullen åka in i det känsliga
området utan att ge dem effektiv täckning på något sätt? Detta är bara en del av de
frågor som ställts.”
Fürth staeller dessa fraagor utan att ge naagot svar i sin analys.
Finns det ingen debatt om hur en saadan haardbevakad graens kunde vara saa saarbar?