Vulgolögner, hyckleri och svammel av Åsa Linderborg
Av Roy B. Alterman • 2010-01-28 • Kategoriserat under: IsraelTjatigt? Jomenvisst. Men ämnet “Linderborg” står trots allt i Sveriges mediala opinionscentrum. På Kulturbloggen (27/1) skriver hon:
“Sedan en tid tillbaka stämplas varje kritik av Israels ockupation och aggression som antisemitism“.
Åsa Linderborg ljuger. Är det en medveten provokation, eller har vi att göra med en mytoman? Det må vara hur som helst med den saken, men klart är att hon måste få sparken. Hon grisar ner det offentliga samtalet. Och tänka sig – hon svinar t o m ner träsktabloiden Aftonbladet.
Kritiska röster om situationen på Västbanken, och om israeliska regeringars beslut, hörs överallt – i Israel och på många andra platser – utan att de stämplas som antisemitism. Däremot uppmärksammas de hatiska avarterna, de som nödtorftigt gömmer sig under förment Israel-kritik för att på så sätt kunna demonisera Israel.
Linderborg har mer att säga i samma bloggpost:
“Ju okänsligare den israeliska övermakten ter sig, desto större risk att folk sätter likhetstecken mellan judendomen och Staten Israel – på samma sätt som hökarna i Tel Aviv gör”.
Linderborg har tidigare erkänt att hon har urusla, eller obefintliga, kunskaper om antisemitismens historia (oerhört förvånande att en sådan ignoramus har jobbet som kulturchef på Aftonbladet. Svensk journaliststandard? Vem blir näste ordförande för publicistklubben? Boström? Birro? Bert Karlsson?). Och hur falskt och ohederligt blir det inte, när den okunniga Linderborg skriver om lyktorna vid Raoul Wallenbergs plats (“…och allvarligare lyktor än de här finns inte på jorden.”). Hyckleri. Hon har aldrig tagit Förintelsen på allvar. Beviset för detta är hennes dokumenterade ignorans.
Linderborg bör bl a upplysas om att antisemitismen under historiens gång har blossat upp och gått från ord till handling oberoende av vad judar gör eller inte gör. Xenofobiska psyken, fördomar, despotiska ledare, tider av ofrihet och fattigdom, majoriteten mot minoriteten – en rad faktorer samverkar när löst prat övergår till fysiskt våld. Inget talar för att antisemitismen skulle upphöra om Israel hävde blockaden mot Gaza och lämnade hela Västbanken. Inte heller ett utplånat Israel, ett projekt som bl a förordas av Ahmadinejad, skulle leda till antisemitismens undergång. Det är därför oförlåtligt svammel när Linderborg pläderar för att Staten Israel ska anpassa sin politik för att tillfredsställa antisemiternas önskemål om hur judarna ska bete sig.
Och de här “hökarna i Tel Aviv” – vilka är det egentligen som åsyftas? Linderborg gör en markering för att visa att hon inte accepterar Israels anspråk på Jerusalem. Men de “hökar” hon talar om är de nationalreligiösa politiker som vi återfinner i just Jerusalem. De som sitter i parlament, regering och departement. Varav vissa ser Marken som Helig och Folket som Utvalt och Fredsprocessen som en politiserad blasfemi.
Men “hökarna i Tel Aviv” är någonting annat – det är vissa generaler i arméns högkvarter. De är fria medborgare och får rösta på vilket parti de vill. De får också, om de har den läggningen, ta av sig uniformen och bli politiker. I så fall får deras ev. hökaktighet konfronteras med den pluralism av åsikter som bubblar och sjuder i Knesset. Det händer (sic) att man får till en kompromiss och lyckas bilda regering. Trots en viss slagsida åt det politiska området till höger om Netanyahu, så rör det sig idag inte om en Kach-regim. Bibi är en snäll och pragmatisk typ. För mesig för Feiglin, för macho för Beilin.
Ingen skulle hoppa på Linderborg om hon skrev opartiska, sakliga och kunniga analyser av den komplicerade situationen. Men något sådant har hon inte skrivit. Och något sådant kommer hon inte att skriva, av det enkla skälet att hon som sagt är en ignoramus.
När sedan denna dokumenterade och avgrundsdjupa okunnighet fusioneras med en tokradikaliserad vänsterläggning får vi ett redaktörsskap som alltid föredrar antisemitiska vandringssägner förmedlade av Donald Duckström än djuplodande och modiga reportage och analyser av en komplicerad och tragisk verklighet i området mellan Jordanfloden och Medelhavet.
Liknande poster:
Intressant?
Andra bloggar om: Aftonbladet Israel
Roy B. Alterman är frilansande rådgivare inom strategisk kommunikation och
arbetar bland annat med krishantering, säkerhetspolitisk analys, opinionsbildning
och lobbying. Han är verksam i Sverige, Israel, USA och Storbritannien.
Alla texter av Roy B. Alterman
Det spelar ingen roll att hon inget kan, det är ju en apriorisk sanning att allt vi gör är klandervärt och ont. Fy fan, maken till rigid maskinmänniska är svår att tänka sig. Och jag fattar inte hur folk som trots allt har ett och annat i skallen – Olle Svenning t.ex. – står ut med att se skiten i en tidning de slitit på sen denna otäcka människa låg på BB.
Icke att förglömma när Linderborg 2008 proklamerade att alla filmer/litteratur/uppmärksamhet om Förintelsen och Andra Världskriget är en konspiration från en “oidentifierbar” grupp för att etablera en skuggridå för vad som sker med palestinierna http://www.barstol.nu/asa-linderborg-salongsbolsjevismen-och-den-judiska-varldskonspirationen/
Roy
Du kan alltid fråga det svenska folket, de som inte är pro israeler, om det finns fog nog att ställa kritik emot “antisemit stämpeln” sådan som den är.
Mitt svar är att det behövs fler som Åsa som kan berätta lite om propagandistera som faktiskt finns och stämplar all israelkritik för att vara rasism.
Överkänsligheten är högst aktuell i Israel.