Al Hamatzav

…eller baktände, snarare. Med de senaste dagarnas händelser i Gaza som bakgrund så lägger jag upp en artikel som jag skrev till Svensk Linjes juninummer, men som tyvärr inte finns tillgänglig på nätet. Artikeln bygger på ett reportage från Vanity Fair (april 08) om USA:s militära och politiska stöd till Fatah efter Hamas valseger i februari 2006 och dess konsekvenser för händelseutvecklingen, men jag har också plockat in information från andra källor. Speciellt tack till Roy B. Alterman som bidrog med kloka funderingar och synpunkter, och till Mike Kushner för hjälp med översättning av militära begrepp.

 (Varning: den är lååååång. Fick begränsning på 20 000 tecken och utnyttjade dem till max.)

En statskupp som aldrig blev av (Svensk Linje 2/2008)

Trots internationell politisk isolering, ekonomisk bojkott, ett smärre inbördeskrig med Fatah och den israeliska militärens återkommande flyg- och markattacker är Hamas styre i Gaza idag starkare än någonsin. Enligt en nypublicerad rapport från israeliska ”Intelligence and Terrorism Information Center” (april 2008) förfogar Hamas över 20 000 beväpnade trupper samt långdistansraketer, luftvärnsmissiler, avancerade pansarvärnsraketer och patrull- och gummibåtar. Vissa av dessa vapensystem tillhörde den palestinska myndigheten och hamnade i Hamas händer efter det våldsamma maktövertagandet i juni 2007. Under det senaste året beräknas dessutom mer än 80 ton sprängämnen ha smugglats in i Gazaremsan, huvudsakligen genom det utvecklade tunnelsystem som förbinder remsan med Egypten.

På Västbanken regerar formellt president Mahmoud Abbas. Men trots det breda internationella stöd hans regering åtnjuter, inklusive direkt amerikansk politisk och finansiell uppbackning, sträcker sig hans inflytelsezon inte mycket utanför Ramallah. Hebron och de södra delarna av Västbanken styrs i praktiken av Hamasanhängare, och missnöjet med den palestinska teknokratregeringens oförmåga att åstadkomma en kännbar förbättring för vanliga palestinier är utbrett. Medan Hamas håller indirekta samtal med Israel om en vapenvila har den palestinska myndigheten inga konkreta resultat att visa fram: haltande förhandlingar med Israel, fortsatt korruption och reformförslag som inte implementeras.

-Det palestinska folkets president idag är General Dayton (General Keith Dayton, amerikansk säkerhetssamordnare, AV), säger Zakaria Zubeidi, f d ledare för Al Aqsa-martyrerna i Jenin i en intervju i den israeliska dagstidningen Haaretz. Alla jobbar för honom. Den palestinska myndigheten existerar inte längre.

Officiellt driver USA ett ambitiöst program: samtalen mellan Israel och den palestinska myndigheten ska leda till ett fredsavtal och upprättandet av en palestinsk stat före årsskiftet 2008/2009. Vilken status Gazas 1.5 miljoner palestinska invånare ska få i denna stat är i nuläget oklart. Klart är däremot att Hamas övertagande i Gaza givit islamistiska rörelser som Al Qaida ett gyllene tillfälle att ostört etablera sig i Gaza, samtidigt som Iran fått ett ordentligt fäste vid Israels gräns genom sitt militära och ekonomiska stöd till Hamas.

Vem är då ansvarig för denna politiska soppa, och kunde den ha undvikits? I aprilnumret av Vanity Fair hävdar journalisten David Rose att USA:s direkta inblandning i palestinsk politik – läs USA:s finansiella och militära stöd till Fatah genom proxyn Muhammad Dahlan under våren 2007 i syfte att störta Hamasregeringen och utlysa nyval – provocerade Hamas till att göra en militärkupp och ta över Gazaremsan i juni samma år. Den här policyn rönte skarp kritik även inom Bushadministrationen: David Wurmser, neo-con och vicepresident Dick Cheneys Mellanösternrådgivare, anklagar i artikeln Bushadministrationen för att ha inlåtit sig i ett ”smutsigt krig i ett försök att se till att en korrupt diktaturregim (ledd av Abbas) skulle avgå med segern”. Han anser inte att Hamas avsåg att ta över Gaza innan de kände sig hotade av Fatah, och säger att ”det inte handlade så mycket om en kupp av Hamas utan snarare ett Fatah-lett kuppförsök som Hamas förekom innan det kunde ske”.

Ironiskt nog så var det just USA som var den pådrivande kraften bakom de palestinska valen i januari 2006 då Hamas fick majoriteten av rösterna. Avsikterna var utåt sett goda: President Bush ville sprida demokrati i Mellanöstern, och det palestinska folket hade inte haft parlamentsval på tio år. Efter Arafats frånfälle skulle palestinierna få en chans att välja representanter som inte haft något att göra med terrorism. Det palestinska parlamentet skulle bli ett modellparlament, med full lagstiftande makt.

President Mahmoud Abbas, som redan skjutit upp valen en gång i juli 2007, var inte lika förtjust. Fatah, regeringspartiet som främst utmärkt sig genom sin förkärlek för korruption och nepotism, var ”inte redo” – en eufemism för ”inte hundraprocentigt säkra på en klar seger”. Opinionsundersökningarna spådde att Hamas skulle ta en ansenlig bit av rösterna efter att ha gjort bra ifrån sig i lokala val. Israels dåvarande premiärminister Ariel Sharon uttryckte upprepade gånger sin vägran att låta Hamas delta i de palestinska valen, men slutändan fick Bush som han ville. Palestinierna höll allmänna val under internationell uppsikt, och Hamas deltog under partinamnet ”Listan för Förändring och Reform” – utan att nämna kravet på Israels utplåning som ett mål för den palestinska kampen. Förhoppningen var att Hamas genom att bli delaktig i den politiska processen skulle tona ner sin terrorverksamhet och förvandlas till ett politiskt parti. Bedömare ansåg också att Hamas inte hade något intresse av att ta över makten och därmed också ansvaret för den palestinska myndighetens fel och brister, utan skulle vara nöjda med att hålla sig i bakgrunden och låta Abbas vara frontfigur på den diplomatiska arenan. Ingen – varken Hamas, Abbas, Israel, den amerikanska administrationen eller de moderata arabländerna – var beredd på valutgången: 76 av 132 platser i parlamentet gick till Hamas. En islamistisk terrororganisation, affilierad med det Muslimska Brödraskapet, tog för första gången makten i allmänna val.

Det sved. ”Vem i helvete rekommenderade det här?” frågade sig de ansvariga vid Pentagon. Samtidigt gjorde den amerikanska administrationen en helomvändning angående sitt förhållande till den palestinska demokratin. Den US-ledda kvartetten (USA, Ryssland, FN och EU) krävde av Hamasregeringen att avsäga sig alla former av våld, erkänna Israels rätt att existera och att acceptera tidigare ingångna avtal. Hamas vägrade blankt. Kvartetten stoppade omedelbart all ekonomisk hjälp till den palestinska myndigheten och isolerade Hamas politiskt. Abbas, trängd mellan den palestinska opinionen som kände sig kränkt över hur deras demokratiskt valda regering behandlades och sitt beroende av USA:s finansiella och politiska stöd, gjorde upprepade försök att upprätta en samlingsregering, men utan märkbara resultat. Samtidigt eskalerade våldet i Gaza. Fatah- och Hamasaktivister från de olika säkerhetsorganisationerna förde under hösten 2006 ett hätskt internt krig, där metoder som kidnappning, mord och tortyr inte hörde till undantagen.

Amerikanerna var inte imponerade av Abbas ansträngningar. Vid ett möte med Abbas i Ramallah i oktober 2006 förklarade Condoleezza Rice att isoleringen av Hamas inte gett tillräckliga resultat och att USA förväntade sig av honom att upplösa regeringen och hålla nyval. Efter att några veckor gått utan att något hänt skickades Jerusalems generalkonsul Jake Walles till Ramallah för att överlämna ett memorandum som i praktiken innebar ett ultimatum: antingen går Hamas med på kvartettens krav, eller så förklarar Abbas undantagstillstånd, upplöser regeringen och utlyser nyval. Om Abbas följer denna strategi lovar US-administrationen att ”stödja honom politiskt och materiellt genom att lyfta de finansiella restriktionerna och att säkerställa att den utlovade hjälpen anländer från Gulfstaterna”. Att ett undantagstillstånd skulle betyda inbördeskrig var uppenbart för båda sidor.

USA:s man i det inbördeskriget var Muhammad Dahlan. Dahlan, född i flyktinglägret Khan Yunis 1961, var en av grundarna till Fatahs ungdomsrörelse som sedan gjorde karriär som ledare i den första intifadan och tillbringade ett antal år i israeliska fängelser innan han sällade sig till Yasser Arafat i Tunis. Han deltog i de hemliga förhandlingarna som ledde till Osloavtalen och byggde upp goda relationer med nyckelpersoner i de israeliska och amerikanska säkerhetstjänsterna. Som ledare för den beryktade ”Preventive Security Service” slog han från 1996 och framåt hårt ner på Hamas och anklagades för maktmissbruk, korruption, tortyr och för att vara en israelisk och amerikansk agent. Den tilltagande avskyn mot Dahlan i det palestinska samhället störde inte amerikanerna – Dahlan var år 2006 i deras ögon fortfarande ”our guy”, den enda som kunde stå upp mot Hamas.

Trots Fatahs militära överlägsenhet på papperet – 70,000 män fördelade på 14 olika säkerhetsstyrkor gentemot Hamas 12,000 – hade Hamas ett visst övertag. Den internationella blockaden hindrade i praktiken bara Fatahs säkerhetsstyrkor från att få sina löner utbetalade, medan Hamas erhöll ansenligt finansiellt stöd från Iran. Fatahs styrkor hade heller aldrig riktigt hämtat sig från den israeliska Operation Defensive Shield i april 2002, och kritiken mot den palestinska myndighetens korruption och allmänna inkompetens bidrog till en ytterst låg motivation bland Fatahs säkerhetsstyrkor. Dahlan tvekade inte att använda alla medel för att kväsa Hamas, inklusive misshandel, kidnappningar och tortyr (han själv säger i artikeln att det inte handlade om direkta order utan om ”misstag”). Hamas svarade med samma mynt.

I slutet av 2006 dödades dussintals militanta på båda sidor varje månad i de interna striderna. General Dayton, USA:s säkerhetssamordnare med palestinierna, lovade Dahlan ett omedelbart hjälppaket på över 80 miljoner dollar – pengar som dock aldrig betalades ut. Den amerikanska kongressen stoppade finansieringen i fruktan att pengarna i slutändan skulle komma att användas mot Israel. Rice vände sig sålunda till USA:s allierade i arabvärlden och bad om hjälp, men responsen var ljum. Egyptiska lastbilar lastade med lätta vapen och ammunition anlände i Gazaremsan i december 2006 i syfte att bolstra Fatahs styrkor efter att Israel trots viss skepticism accepterat vapenleveranserna, och finansiellt stöd anlände från bland annat Förenade Arabemiraten. Men diskrepansen mellan de utlovade summorna och vad som erhölls i praktiken var stor, och i vilket fall räckte det inte för att kuva Hamas.

I februari 2007 stormade Fatahstyrkor det Islamiska Universitetet i Gaza och satte eld på ett antal byggnader. Hamas svarade med en våg av attacker mot Fatahkontrollerade polisstationer. Gaza befann sig på gränsen till totalt inbördeskrig, och striderna hotade att sprida sig till Västbanken. President Abbas kunde inte längre stillatigande se på. Han tog med sig Dahlan till Mecka och ingick en överenskommelse med Hamas om att upprätta en nationell enhetsregering. Saudierna lovade att betala säkerhetsstyrkornas löner. Enligt Meckaavtalet skulle Ismail Haniye från Hamas behålla premiärministerposten och Hamaskandidater sitta på åtta andra ministerposter, medan Fatah skulle få sex och fyra skulle gå till oberoende kandidater.

När nyheterna om avtalet nådde Gaza jublade folkmassorna, men glädjen blev inte långvarig. Mindre än en vecka senare utbröt en ny kris efter rykten om att president Abbas avsåg att utnämna Muhammad Dahlan som vice premiärminister till Ismail Haniye.

-Över våra döda kroppar, förklarade en högt uppsatt Hamasledare för den israeliska dagstidningen Jerusalem Post i mitten av februari 2008. Den här mannen har varit inblandad i den USA-stödda planen att störta vår regering.

Amerikanerna var också måttligt förtjusta över den palestinska enhetsregeringen och svarade med att lansera ”Plan B”: en strategisk plan med det uttryckliga syftet att undergräva Hamas politiska styrka och se till att president Abbas på demokratisk väg lyckas upprätta en palestinsk regering som accepterar Kvartettens principer senast i slutet av 2007. Planen tog upp olika frågor kring möjliga scenarion (Vad händer om den nationella enhetsregeringen inte accepterar Kvartettens krav? Tidiga val? Att kollapsa regeringen genom att Fatahministrarna avgår? En teknokratregering?) och relaterade till alla detaljer kring finansiering, statsbudget samt politiska och ekonomiska incitament för att öka stödet för Fatah i den palestinska befolkningen.

Den intressantaste paragrafen behandlar säkerhetsfrågan. Målen är att ”bibehålla president Abbas oberoende kontroll över viktiga säkerhetsstyrkor (PSO, Mukhabarat, Presidential Guard, National Security Force) genom den Nationella Säkerhetsrådgivaren, förhindra att Hamas integreras inom dessa styrkor, att eliminera Executive Force (paramilitär organisation som tillhör Hamas, AV) eller mildra den utmaning som dessa styrkors fortsatta existens utgör”. Den Nationella Säkerhetsrådgivaren var ingen mindre än Muhammad Dahlan, vars roll tydligt framgår i dokumentet. Hans uppgift är att tillsammans med General Dayton ”koordinera träning och utrustning av en styrka på 15,000 man för att upprätthålla lag och ordning, stoppa terrorism och avskräcka illegala styrkor”, alltså Hamas milisstyrkor.

Riktlinjerna i Plan B utarbetades sedan vidare av amerikanska State Department i samarbete med president Abbas och Jordanien till ett tolvsidigt dokument vid namn ”An Action Plan for the Palestinian Presidency”. Planen föreslår att de 15 000 Fatahmännen skulle få specialträning i Jordanien och Egypten och förstärkas med ytterligare 4 700 män. Kostnaden beräknades uppgå till 1.27 miljarder dollar på fem år. Budgetförslaget utarbetades av General Dayton i samverkan med den ”Palestinska Reformenheten” – en enhet som grundats av Dahlan och leddes av en av hans närmaste medarbetare, Bassil Jaber.

Den slutgiltiga versionen av planen drogs upp i Ramallah och är i nästan alla hänseenden identisk med de tidigare versionerna. Alla utom en: planen presenteras som om den vore ett genuint palestinskt förslag. Istället för den tidigare versionens krav att ”President Abbas måste lägga fram en konkret, meningsfull, prestationsorienterad handlingsplan som gör honom mer trovärdig inför de samtalen med Israel och USA vid den amerikanska utrikesministerns förestående besök i mars 2007” står det i slutdokumentet ”Den palestinska statsledningen lägger härmed fram en konkret prestationsorienterad handlingsplan som ska förbättra dess position inför samtalen med Israel och USA, inklusive under den amerikanska utrikesministerns förestående besök i mars 2007”.

Men storyn läckte. I slutet på april 2007 publicerade den jordanska tidningen Al Majd en tidigare version av handlingsplanen. Hamas kunde bara tolka dokumentet på ett enda sätt: som en planritning för en statskupp ledd av Fatah med fullt stöd från USA. Detta antagande späddes på ytterligare när 500 specialutbildade Fatahmän anlände i Gazaremsan i mitten av maj, beväpnade med nya vapen och med ny utrustning. Hamas attackerade dem omedelbart, men slogs tillbaka. En nöjd General Dayton talade om de nya trupperna som ett ”hoppfullt tecken”. För att ytterligare höja truppernas slagkraft bad han och Abbas israelerna att godkänna en ny stor vapenleverans från Egypten, inklusive bepansrade fordon, tusentals handgranater och enorma mängder ammunition.

Inte heller den storyn förblev hemlig. I början av juni 2007 publicerade den israeliska tidningen Haaretz en nyhet om den förestående vapenleveransen till Fatahstyrkorna. Detta blev droppen för Hamas, som några dagar senare attackerade den hatade Dahlanstyrda Preventive Security Service i en välorganiserad aktion. Dahlan befann sig vid denna tidpunkt inte i Gaza utan på ett sjukhus i Berlin efter att ha genomgått en knäoperation och var alltså ute för räkning inom en överskådlig framtid. De demoraliserade Fatahstyrkorna kunde inte stå emot Hamas utan drog sig tillbaka från byggnad till byggnad. Vissa enheter stred inte alls, andra gick över till Hamas. Den lätthet med vilken Hamas på kort tid lyckades ta över Fatahs starkaste fästen skapade en dominoeffekt. Hamas styrkor sköljde över Gazaremsan som en våg. Alla officiella Fatahbyggnader, inklusive president Abbas officiella kontor i Gaza, intogs av Hamas styrkor. Muhammad Dahlans hus raserades helt. På mindre än fem dagar var striderna över och allt motstånd från Fatah krossat. De sista hundra överlevande männen från Preventive Security Services flydde från Gazaremsan i en fiskebåt i skydd av mörkret.

Den 14 juni 2007 upplöste president Abbas den nationella enhetsregeringen och utlyste undantagstillstånd. Dagen därpå utnämnde Abbas den dåvarande finansministern Salam Fayyad till premiärminister och ålade honom att forma en ny regering. ”Plan B” hade lyckats – åtminstone delvis. Abbas och Fatah behöll kontrollen över den palestinska myndigheten, och Hamas valseger kom i praktiken att annulleras. Priset för att ha åstadkommit detta blev att Hamas tog makten i Gaza.

Var detta USA:s plan redan från början? Khaled Jaberi från de Fatahaffilierade Al Aqsa-brigaderna tror det.
-Vi kan bara dra slutsatsen att Hamas kontroll över Gazaremsan tjänar deras övergripande strategi, eftersom deras politik annars framstår som helt vansinnig, citeras han i Vanity Fair.

Kritiker inom den amerikanska administrationen är dock snarare av åsikten att det handlar om ett katastrofalt misslyckande. Efter den oförutsedda valutgången reagerade State Department instinktivt och förhastat genom att förlita sig på en stark man – i det här fallet Dahlan – istället för att försöka lösa problemen direkt.

En intressant fråga som inte behandlas i Vanity Fair är relationen Abbas-Dahlan. Var Dahlan bara en amerikansk marionett som arbetade direkt under Dayton? Eller var Abbas fullt införstådd och även pådrivande bakom Dahlans krig?

Klart är att Abbas och Dahlan bedrivit ett nära samarbete en längre tid. När Arafat utnämnde Abbas till premiärminister i februari 2004 var Dahlan Abbas kandidat för inrikesministerposten, och därmed ansvarig för säkerhetstjänsterna. Arafat vägrade, men lät Abbas utnämna Dahlan till minister i säkerhetsfrågor – en post som i praktiken gav honom full kontroll över säkerhetstjänsterna utan att inneha den officiella titeln.

Att Dahlan handlat emot Abbas direktiv är osannolikt. Men Abbas gjorde också åtskilliga ansträngningar att forma en fungerande samlingsregering med Hamas och tvekade inte att dra på sig USA:s missnöje. Att han samtidigt skulle ha aktivt understött ett regelrätt inbördeskrig i Gazaremsan i syfte att provocera fram ett maktövertagande från Hamas är inte heller speciellt troligt. Snarare handlade det om en intern maktkamp, där provokationer förekom på båda håll och utgången var oviss. När Hamas varseblev USA:s massiva militära och finansiella stöd till Fatah så beslöt man sig för en förebyggande attack mot Fatah, och händelserna fick en egen dynamik som ledde till att Hamas avgick med segern.

Vad hade hänt om kuppen hade lyckats och Fatah istället lyckats kuva Hamas? Politiskt sett hade det inte varit någon större skillnad. Omvärldens isolering kom i praktiken att fungera som en kupp. Hamas drevs bort och Fatah har idag makten över den palestinska myndigheten. Men samtidigt har faktum att Hamas valseger inte respekterades lett till en fortsatt delegitimisering av den palestinska myndigheten hos många palestinier. Splittringen har också satt djupa spår i det palestinska samhället.

-Våra politiker är horor, vårt ledarskap ruttet, säger Zakariya Zubeidi vidare i intervjun i Haaretz. Den politiska splittringen har inte bara tillintetgjort oss politiskt – de har förintat vår nationella identitet. Idag finns ingen palestinsk identitet. Gå upp till vem som helst på gatan och fråga honom ”Vem är du”? Han kommer att svara ”jag är Fatahaktivist”, ”jag är Hamasaktivist”, eller aktivist i någon annan organisation. Men han kommer inte att svara ”jag är palestinier”. Varje organisation flaggar sin egen flagga, men ingen höjer Palestinas flagga.

Västbanken är fortfarande under Fatahs kontroll. Frågan är hur länge. Enligt Zubeidi gör Abbas ett misstag genom att satsa all sin trovärdighet på att förhandlingarna med Israel ska lyckas.

-Vad händer om förhandlingarna misslyckas? frågar Zubeidi. Om det inte har upprättats någon palestinsk stat innan årsskiftet så kommer det att utbryta ett krig här. Inte mot Israel, eller mellan Hamas och Fatah, utan mot den palestinska myndigheten.(…) Idag gör den palestinska myndigheten vad Dayton och Israel säger åt dem att göra, men vid årsskiftet, när Israel inte ger palestinierna någon stat, då kommer den palestinska myndigheten att slängas ut. Och då får vi ett totalt krig här om kontrollen över Västbanken.

Posta till:

No related posts.