Vad händer i Ankara?
Av Roy B. Alterman • 2010-01-14 • Kategoriserat under: IsraelDet diplomatiska bråket är en pinsam historia. Våra ledare är patetiska. Mycket handlar om makt, inrikespolitik och prestige. Israels UD leds just nu av Lieberman. Under honom: Danny Ayalon. Det är ett diplomatiskt B-lag.
För Erdogan handlar det ytterst om han känner sig kränkt. Det handlar om heder. Han blev kränkt av Olmert eftersom medlingsförsöket mellan Israel och Syrien avbröts när Olmert beslutade om “Gjutet Bly”. Han blev kränkt av Peres i Davos.
Sen är det aldrig fel för en muslimsk ledare att köra lite Israel-bashing.
När man mediterar över Historien är det lätt hänt att man bortser från det småaktiga och tramsiga hos våra ledare. Vi tror att det alltid är De Stora Frågorna som är på tapeten. Vi förlorar oss själva i kvasi-akademiska analyser, när en kris till stor del bara handlar om inflaterade egon, dåliga magar och allmän vulgaritet.
Sen är det sant att Ankara drömmer om att bli en regional stormakt. Men vilket Turkiet är det vi talar om? Är det Ataturks ideal som ska råda? Eller ska det bli ett ny-islamiserat Turkiet? Och vad säger militären?
Medlemsskapet i EU är än så länge en hägring. Ankara söker därför allt djupare kontakter åt andra hållet. Man odlar och uppdaterar kontakterna med Libanon, Syrien och Iran. På så sätt kan det turkiska NATO-landet visa EU och USA att man inte gå runt och förbi Ankara när det blir tal om att lösa regionens problem. Och visst – Turkiet är redan idag en spelare i regionen. Men det tycks som om vissa ledare i Ankara har drabbats av något slags osmanskt storhetsvansinne. Man drömmer om en dominans som aldrig kommer att bli verklighet. Däremot är man, som sagt, en viktig spelare – bland många andra.
Sen bör man erinra sig det vi kan kalla för showdown Iran. Det senaste årets utspel från Ankara handlar till en icke obetydlig del om att man försöker positionera sig inför kommande kriser. Ankara vill inte ha en militär kris. Man varnar EU och USA för konsekvenserna. Man kräver att få bli involverade i dramat, man vill erkännas som en viktig spelare – inte bara allmänt, utan i det specifika Iran-dramat. Man försöker sälja in en alternativ berättelse om Mellanöstern, eftersom man anser att trycket mot regimen i Teheran är överdrivet och orättfärdigt. Men den hållningen innebär att Ankara riskerar att satsa sina pengar på fel häst.
Det finns enligt min bedömning ingen uppenbar och akut risk för att Turkiet plötsligt skulle kapa alla band med Israel och därefter fullt ut ansluta till den hållning visavi Israel som företräds av Syrien och Iran. Men ju närmare vi kommer showdown Iran, desto mer kommer Ankara att tvingas gå från fladdriga och tramsiga diplomatbråk till konkreta beslut och positioneringar. Jag säger:
Ok då. Hedra Erdogan. Bjud in honom till bordet. Låt höra vad Ankara har att säga om regionens problem och konflikter, däribland Israel/Palestina samt Iran-frågan. Detta kommer naturligtvis att ta död på alla paroller och storvulna utspel. Det går bra att snacka när man inte behöver ta ansvar för fattade beslut. Tycker verkligen Erdogan att vi ska sänka trycket mot Iran? Är det ok att diktaturen Syrien härbärgerar den militanta islamismen i Damaskus? Är Libanons modell, med ett integrerat Hizbollah, något som kanske även skulle passa i Turkiet? Osv osv. Bjud in honom. Ställ honom till svars. Att bygga en bro mellan EU och Mellanöstern är en vacker vision. Och varför inte – låt Ankara försöka åstadkomma detta. Men med detta följer ett antal frågor:
Är Erdogan redo att kämpa för en demokratisering av Mellanöstern? Eller ämnar han fortsätta att vräka ur sig dumheter om demokratin Israel, samtidigt som han omfamnar regionens diktaturer? Vad säger i så fall detta om hur Turkiet ser på EU? Vilket EU är det Ankara vill ha? Kan Sverige, som i princip stödjer Turkiets EU-ambitioner, leva med att Ankara flirtar med diktaturer och demoniserar demokratier?
Nog av. Bara ett par funderingar, mitt i steget.
För en tid sedan skrev jag ett annat Turkiet-inlägg. Där finns text och kommentarer som kanske kan komplettera detta inlägg:
Lättsamt kåseri: Erdogans ego och Bibis politiska lego
Liknande poster:
Intressant?
Andra bloggar om: EU Iran Israel Turkiet USA
Roy B. Alterman är frilansande rådgivare inom strategisk kommunikation och
arbetar bland annat med krishantering, säkerhetspolitisk analys, opinionsbildning
och lobbying. Han är verksam i Sverige, Israel, USA och Storbritannien.
Alla texter av Roy B. Alterman
Roy
Han demoniserar inte demokrati eller Israel. Han lyftar fram vad Israel sysslar med. Det kan sägas vara ett hyckleri på högsta nivå.
Turkiets medlemskap i EU ska inte vara påverkat av den relation landet har med Israel. Det som ska påverka är den synen på demokrati han sprider i sitt eget land och hur demokratiseringen ser ut i Turkiet. Hur behandlas minoriteter?
Israel har inte rent mjöl i säcken och bör ställas till svars (i det felar inte Erdogan). Demokrati eller inte så är Israel ett hot mot alla länder i regionen och det kan nog leda till att vissa ledare runt om vågar höja sin hycklande röst.
Jomsa.
I så fall bör Turkiet rensa framför sin egen dörr innan man kritiserar andra.
Comitis
Du har en egendomlig förmåga att låta alla dina inlägg handla om din syn på Israel. Det hade varit intressant att höra vad du tycker om Turkiets minst sagt märkliga position visavi både Israel, EU och sina många minoriteter.
Roy
Utmärkta tankar i steget, jag kan bara hålla med. Låt vara att jag snarare betraktar Lieberman och Ayalon som tillhörande D- eller F-laget. De har något bättre diplomatisk fingertoppskänsla än Nordkorea.
Ayalons uppförande var pinsamt, för att använda ett diplomatiskt understatement. Fyra oacceptabla förolämpningar i ett möte – lägre stol för gästen, ingen förskaffning, inget handskak och rullande TV-kameror. Så uppför man sig inte ens mot diplomater från fiendestater. Rätt svar från Israel hade varit att avskeda Ayalon samma dag. Det verkliga politiska spelet mellan Israel och Turkiet är irrelevant i sammanhanget, och bör inte påverkas.
Regionen har två stormakter – Israel och Iran. Turkiet, Egypten och Saudi ligger i skiktet strax under, och vill gärna ta del i det stora spelet. Turkiet är det enda av de tre wanna-bes som verkligen har potential att bli en regional stormakt, både vad gäller ekonomisk potential, militär kompetens och geo-politisk position.
Jag tror tyvärr att Turkiets islamistiska (sic) regering har beträtt en väg som inte är gynnsam för Israel.
Med folkligt stöd har Erdoganregimen i retorik och diplomati närmat sig Israels fiender Syrien, Iran, Hezbollah och Hamas.
Jag ser ingen återvändo från den omsvängningen.
Turkiet önskar att förbli den regionala stormakt som landet är, av nationalistiska skäl ,och Erdogan är sannolikt, precis som resten av den muslimska världen, synnerligen väl medveten om att det ottomanska Turkiet allmänt ses som det sista Kalifatet.
Min pessimistiska förutsägelse är att Turkiet vs EU kommer att hamna i en Circulus Vitiousus; Ju mer Turkiets politik inrikes såväl som utrikes blir islamistisk, ju mer kommer EU att ta avstånd från landet och ju större avstånd till EU ju längre kommer Turkiet att drivas in i Israels fiendeläger.
Jag fruktar att Turkiet inom ett fåtal år kommer att befinna sig i Israels fiendeläger och hoppas bara att Israels tänkare kalkylerar med den utvecklingen.
Man skall aldrig hoppas på militärkupper men visst vore det välkommet om det sekulära turkiska militäretablissemanget kunde sätta ner foten framför Erdogan.
Samtidigt är Ayalons behandling av den turkiske ambassadören utan diplomatiskt motstycke och den förre skulle givetvis tvingas att avgå.
/BR
Bibi har stött Lieberman i detta, så B-laget inkludera även Istrals statsminister – men det var ju ingen större nyhet.
#5 BR
Starkare turkisk millitär – Oyvey, då kan du lika gärna skriva död åt kurdiska folket. Ungefär som att jag skulle önska israeler en starkare Hamas/Hizbollah/Iran.
Jag vet inte vilka du syftar på när du säger att den “muslimska världen” ser Turkiet som sista kalifatet, om det är gemene man i Mellanöstern eller om det är Al-Qaida, Hisbollah och Co du menar. Men jag som hör och ser gemene man/kvinna i muslimska världen vet att många uppskattar Turkiets goda sekulära sidor och till vardagen västnära leverne.
Tack för intressanta kommentarer.
Och Ofer har nog rätt: jag var alldeles för snäll när jag placerade Lieberman och Ayalon i B-laget.
Men vad ska vi säga om BR:s dystra Turkiet-prognos? Nu är det i och för sig lite klyschigt av mig att prata om ett vägskäl, men helt galet är det inte. Hur står det till med Ataturks sekulära ideal? Hur ska Ankara förena ett närmande till Syrien och Iran, med en konstruktiv EU-process? Den som lever får ev. se.
Sen hakar jag gärna på Tikotzinskys ord om att Jerusalem och Ankara har byggt upp och etablerat ett samarbete som inte står och faller med vissa korkade diplomaters dumheter. Varken turkar och israeler har något intresse av att kapa banden. Relationen är av strategisk betydelse. Låt oss därför glömma detta puerila bråk och istället koncentrera oss på att utveckla det ekonomiska, sociala, kulturella och militära samarbetet.
Shabbat Shalom!
Shabbat Shalom själv!
/BR
Paul och Ofere
Om ni läser vad som står;
“Turkiets medlemskap i EU ska inte vara påverkat av den relation landet har med Israel. Det som ska påverka är den syn (rättning) på demokrati han sprider i sitt eget land och hur demokratiseringen ser ut i Turkiet. Hur behandlas minoriteter? ”
Jag säger att Erdogan hycklar, men fortfarande har fog för sin kritik. Vad som är viktigt för Turkiets medlemskap i EU är inte hur landet hanterar relationen med Israel. Det är precis det jag menar, att det finns andra saker som är viktigare. Turkiet har inte heller rent mjöl i säcken, därför fog nog att kritisera Turkiet likväl (men inte bortförklara egna handlingar.)
Ashna!
Det bara de som när orealistiska drömmar om ett sjävständigt Storkurdistan och de som sympatiserar med PKK som fruktar den turkiska militären.
Turkiet har trots allt ändå genomfört en del reformer för den kurdiska minoritetn utan att det mäktiga militäretablissemanget satt ner foten.
/BR
#11 BR,
Skönt, så jag bortser från min rätt till politiskt självbestämmande, till mitt språk, till mitt namn och identitet, då är jag en god kurd som slipper frukta den turkiska militären. Påminner mig om bilden av den “gode juden” eller Feiler/Chomsky/Klein-typen som vi väl känner till.
Orealistiska – må så vara. Men låt kurder själva definiera sina drömmar, den minoritet vi pratar om handlar trots allt om en 15-20miljoner människor. Dessutom kan vi lägga till journalister, författare och alla andra som är för fria ordet som “fruktare” av den turkiska militären. Låt oss i alla fall inte låtsas att en stark militärstat är en civiliserad stat, även om den är vän av Israel.
“Storkurdistan” är för övrigt ett ganska festligt ord, turkiska islamistiska tidningar är generösa med att använda begreppet, gärna i kombination med “Storisrael”.
Ashna!
Jag tycker inte på något sätt att kurderna behandlas på ett bra sätt i Turkiet, men det har trots allt blivit bättre för dem.
http://news.bbc.co.uk/2/hi/8359582.stm
Det är vidare upp till kurderna själva att ta avstånd från PKK. Sannolikt skulle det förbättra situationen för den stora majoritet kurder som inte sympatiserar med terroristerna.
I Turkiet så skulle jag definitvt föredra en mer sekulär regim än Erdogans och den enda balanserande maktfaktorn till islamismen som finns är faktiskt den sekulära militären.
/BR
BR,
Den bild du målar upp av kurder är den bild den turkiska staten har målat upp. Om kurder tar avstånd från PKK så är vi bröder och systrar som lever sida vid sida. (Samma retorik använde Saddam: Anfal var bara en vedergällning för “vilda kurder”).
I realiteten är kurder andra klassens medborgare, i realiteten leder ett kurdiskt namn till fängelse, i realiteten förbjuds partier, i realiteten är mitt språk förbjudet. En “förolämpning mot den turkiska staten” innebär repressalier och rättsystemet har naturligtvis rätt att tolka “förolämpning” efter behag. Och då pratar vi bara dagens Turkiet och låter bli vad assimileringspolitiken har inneburit.
Så summa sumarum består den kurdiska kampen av fler än PKK (mer och mer marginell varje år) även om det är behagligt för den turkiska militären att måla upp den bilden.
Sant som du säger att en del har blivit bättre men det är långt ifrån bra.
Nog av som nån brukar säga :).
Roy, ni har stora tänkare i Israel. Konstigt nog så verkar de bara få extra popularitet utanför Israel.
http://www.avnery-news.co.il/english/index.html
Uri säger som det är, utan att hitta på.
Vill Israel ha fred verkligen?
Roy skriver att det är Erdogan som ger oklara signaler om sina intentioner. Jag skulle vilja påstå att det är Israel som ger oklara signaler om sina intentioner.
Jag tycker att det endast är Jomsaa som ger klara signaler om sina intentioner.
Ashna;
På vilket sätt ger bärandet av ett kurdiskt namn fängelse i dagens Turkiet?
Min rumskompis här i Istanbul (där jag bor) är född i Diyarbakir, heter Dilan och har inga som helst problem p.g.a. sitt namn.
Hur är det kurdiska språket i realiteten förbjudet när staten distribuerar ut kurdisk TV i hela landet, och jag hör kurdiska talas öppet på stan flera gånger i veckan?
Artikel 301 är en skamfläck men det verkar onekligen som att du överdrivet och t.o.m ljuger på vissa punkter här. Hur kommer det sig?