Uppladdning och förvarning
Av Roy B. Alterman • 2010-01-25 • Kategoriserat under: Intressant just nu, IsraelPå onsdag 27/1 är det dags för Holocaust Memorial Day. Israels regering har bestämt sig för att ägna en betydande del av den dagen åt Goldstonerapporten. Ett medvetet hasbara-beslut som syftar till att rikta strålkastaren mot vår tids antisemitism. Det är alltså inte i första hand Richard Goldstone som ska brännmärkas, utan de krafter som i bl a människorättsrådet drivs av en stark vilja att ständigt demonisera Israel. Boström-artikeln i Aftonbladet är en annan sak som övertygat Jerusalem om det rimliga och kloka i att länka samman de olika bråken och fenomenen. Erdogans utspel finns också med i bilden.
Är detta rätt väg att gå? En mitten-vänster regering ledd av Avoda och Ehud Barak hade förmodligen valt ett annat tillvägagångssätt. Men Netanyahu och Lieberman väljer att gå “head on“. I krig ska man flytta striderna till fiendens territorium. Här gäller det, enligt Bibi & Co, att gå rakt fram och direkt mot den infekterade kärnan.
Det kommer att bli ett jävla liv. Jag är bara alltför medveten om de kommunikationsstrategiska analyser och slutsatser som ligger till grund för Netanyahus beslut att göra på det här sättet.
En avgörande orsak till beslutet är naturligtvis att Netanyahu har koll på detaljerna i Israels officiella respons på anklagelserna i rapporten. Bibi känner sig trygg med vad han har läst. Ergo: full attack mot världens antisemiter. Som tillfrågad konsult hade jag föreslagit en annan väg.
Vad är viktigast just nu? Att rikta uppmärksamheten mot världens antisemiter? Att smutskasta människorättsrådet? Att sakligt redovisa responsen på anklagelserna i Goldstone? Att via en sådan redovisning visa att Israel är en anständig och demokratisk rättsstat som inte har några som helst problem med att erkänna brister och övergrepp? Att skruva ner tonläget och slå ett slag för förnuft och sans, eller att skruva upp tonläget för att provocera fienden att visa sina sanna ansikten? Att cementera den avgrundsdjupa känslan av att vi judar alltid kommer att befinna oss på en utsatt liten jordplätt omringade av nazister, judehatare och andra xenofobiska massmördare? Att “Gjutet Bly” inte bara handlade om Gaza och Hamas, utan om det judiska folkets kamp mot världens antisemiter? Eller vore det bättre att undvika den högstämda, historiska och ångestfyllda retoriken, för att istället på ett sakligt sätt gå igenom detaljerna i situationen i och kring Gaza och Hamas?
Man kan inte få allt här i livet. Man måste välja sina strider. Vad än Israel väljer att lägga fram på bordet, så kommer andra aktörer att göra sina röster hörda. Det vi vill ha sagt kommer att störas av andra, och vi kommer att störa det som sägs om oss. Sorry, men världens media kontrolleras inte av judarna. Kopplingen mellan Goldstone och Holocaust kommer av vissa att tas som bevis för att Israel verkligen har någoting oerhört att dölja i Gaza. Detta ingår i Bibis kalkyl. En kostnad vi får ta, eftersom den valda strategin kommer att inbringa fina vinster.
Men finns det ingenting problematiskt i Binyamins och Avigdors beslut om att bibehålla och skärpa polariseringen i världen ang. Israel?
Jag nöjer mig tills vidare med dessa frågor. Som en introduktion till ännu en runda av infekterat bråk.
No related posts.
Intressant?
Andra bloggar om: goldstone holocaust Israel
Roy B. Alterman är frilansande rådgivare inom strategisk kommunikation och
arbetar bland annat med krishantering, säkerhetspolitisk analys, opinionsbildning
och lobbying. Han är verksam i Sverige, Israel, USA och Storbritannien.
Alla texter av Roy B. Alterman
Jag tycker personligen att det är perverst att använda sig av Shoah för politiska ändamål. Sedan må det vara att trycka till Goldstone-rapporten eller – som är mycket vanligare – att trycka till Israel. Undantaget är att Shoah pekar på nödvändigheten av ett judiskt hemland som inte förlitar sig på en bevisligen icke-existerande välvilja från den icke-judiska världen.
Ja, Ofer – det är i alla fall intressant. Jag filar på en sequel, så att säga. Det finns ett djupare, historiskt och filosofiskt perspektiv som bl a handlar om självbild, nationalmyter osv – kontra en föränderlig och dynamisk värld. Goldstone och Erdogan (samt som tarvlig sidoföreteelse – Bostromaffären), kan vid en första och kanske även en andra anblick visa oss en värld där varningsprofetian “vardaglig antisemitism-övergår-snart-till-fysiskt våld i stort format” synes vara relevant och giltig.
Märk dock väl - jag talar i första hand om och från ett israeliskt perspektiv. Om jag känner mitt Israel rätt, så kan man lägga fram responsen på Goldstone utan större krumbukter. I den bästa av världar borde detta vara nog. I grunden hade Israel all rätt att försvara sig. Det är alef. Beth är att man vidtog extremt långtgående åtgärder för att minimera de civila förlusterna. Allt är dokumenterat. En vettig respons tar alltså udden av de som ifrågasätter allting med Israel, vilket bl a handlar om att man ifrågasätter Israels rätt att överhuvudtaget agera militärt i Gaza. När man väl har rett ut de begreppen, då kan man bryta ner det hela och visa att man utreder enskilda soldaters agerande och specifika fall där det antingen rör sig om misstag eller enskilda övergrepp. God självkänsla gör att man törs visa de egna bristerna.
Men Netanyahu nöjer sig inte med detta, utan ger sig ut på en bombastisk hasbara-show som tar sikte på världens antisemiter.
I bakgrunden lurar dock ett annat dilemma: det är i stort sett omöjligt för en israel att ens föreställa sig att landets politiska och/eller militära ledare skulle kunna ställas inför rätta utomlands för krigsbrott. Jag säger alltså inte att man gjort sig skyldig till sådana brott. Jag talar om hur vi ser på oss själva. Den massiva fientligheten mot Israel, i ord och gärning, har gjort att vi har anammat paroller som “världens mest moraliska armé” osv. Det blir i det sammanhanget absurt att ens föreslå möjligheten av att en enskild soldat kan ha begått ett övergrepp. Det här är en nationalpsykologisk låsning. Inte bra. Inget jag kan göra någonting åt……..
Nej, jag hade som sagt föreslagit en annan väg, en kommunikationsstrategi av annat märke. Jag hade tagit itu med Goldstone för sig, bit för bit och sedan stängt det ärendet. Därefter markerat Holocaust-day i stillhet och värdighet. Små gester har ofta stor (genomslags)kraft. Tyvärr har du rätt, Ofer – Israel har just nu ett diplomatiskt F-lag. Då blir det så här. Då får vi en policy som är ämnad att bibehålla och skärpa polariseringen runtom i världen ang. Israel. Den hållningen är konserverande, och därmed snart även bakåtsträvande. Vi behöver någonting annat. Något som blickar framåt.
Jag hade föredragit en stramare hållning från Israel. Icke-sentimental. Torr. Realistisk:
“Några soldater begick övergrepp. Våra militärdomstolar tar hand om detta. I övrigt hade vi rätt att slå mot Hamas. De dokumenterade insatserna för att minimera de kollaterala skadorna bevisar att Israel ansträngde sig mer än någon annan nation någonsin har gjort när det gäller att skydda civila i de fall striderna sker i tätbebyggt område.”
Detta skulle tyda på mognad, insikt, visdom och stark självkänsla. Sedan – tyst vördnad plus ett och annat klokt och balanserat tal på Holocaust Day.
Men Bibi och Avigdor är ointresserade av förnuft, sans och värdighet. De har ett intresse av att cementera bilden av att en liten judisk folkspillra hotas av en kärnvapenförsedd Goliath, kanske i rollen som terrorist. Det är alltså så, att Goldstone/Erdogan/Boström vävs in i det Det Stora Förklaringsprojektet – nämligen det som handlar om showdown Iran.
Jag är kluven.
Å ena sidan är ju MR-rådets mandat till Goldstone att utreda Cast Lead, som det formulerades, uttryck för liknande antisemitism som Förintelsen (heter det förresten Shoah eller hashoah?), så av det skälet kan man mycket väl koppla Goldstonerapporten till Holocaust Memorial Day.
Men å andra sidan kanske kritiken av Goldstones rapport blir mer stringent om den presenteras som en faktabelagd motrapport, separerad från minnesdagen.
Jag har svårt för att säga vilken strategi som skulle göra mest intryck på den omvärld där intrycken betyder något för Israel.
jag tycker dessutom kanske att Israels förslag om att modernisera “Laws of war” till att passa en era av assymmetrisk krigföring kan vara lite tveeggat eftersom det förslaget antyder att IDF inte har följt de gamla lagarna.
/BR
BR
“Å ena sidan är ju MR-rådets mandat till Goldstone att utreda Cast Lead, som det formulerades, uttryck för liknande antisemitism som Förintelsen”
Det resonemanget tror jag är både farligt och felaktigt. Den absoluta merparten av världens rasister skulle aldrig drömma om att stödja Ku Klux Klan. Och bland de människor som räddade judar under Shoah fans åtskilliga antisemiter, inte minst katolska munkar och nunnor, som efter kriget ofta visade sig djupt ovilliga att lämna tillbaka dessa numer döpta barn.
Det råder inget tvivel om att alla typer av antisemitism undergräver judars människovärde och i förlängningen utgör ett fysiskt hot mot judar, och därför i likhet med all rasism måste bekämpas utan pardon. Men detta innebär på intet sätt att man kan sätta likhetstecken mellan Goldstone-rapportens mer asociala tillskyndare och nazistisk antisemitism.
Jag håller med Roy. Jag tror Israel skjuter sig självt i foten big time om man använder Förintelsedagen till fortsatt pajkastning med Goldstone. För det första målar regeringen Netanyahu upp en bild av att Förintelsen är ett simpelt propagandaverktyg i händerna på dem själva att bruka efter eget behag. Det kommer av många att uppfattas som en rökridå under vilken man har något att dölja. Det är usel hasbara, eller åtminstone ett ytterst riskfyllt projekt eftersom man använder Förintelsens oantastlighet för att försöka avfärda en oönskad rapport före det att man har presenterat sina sakargument.
Regeringen Netanyahus politiska användning av begreppet antisemitism påminner obehagligt mycket om Aisopos fabel om pojken och vargen. Det är en tragisk ironi att det är staten Israel som just nu är front runners när det gäller att devalvera Förintelsen och fördunkla innebörden i begreppet antisemitism.
Tja, Ofer. Nog anser jag att den antisemitism som fick stora grupper av Palestinaaraber att samarbeta med Nazityskland under WW II blev ett arvegods för de islamska länderna i FN´s MR-råd, där Libyen satt som ordförandeland.
/BR
Nu är det någon som sprider rykten om mig igen. Massa sexuella rykten som är bara strunt.
Det är säkert sleeping mossad agenter ifrån denna sida!!
Lägg av säger jag bara.
Ska sedan träffa min kompis Claes Krantz och cruisa ;)
Henrik
Ordet “antisemitism” används i svenska massmedia primärt för att hävda att judar/israeler anklagar all kritik av Israel som antisemitism. Oftast följt av vargen-kommer-resonemanget.
Jag håller inte med Henrik. Det blir inget big time skott i foten. Det är en upphettad överdrift från Henriks sida.
Poängen är att man nu kommer med en saklig respons på Goldstonerapportens anklagelser. Min invändning mot Netanyahus taktik är att de andra utspelen riskerar att skymma detta. Nu är det förstås så, att allting kan göras på många olika sätt. Det är btw varken fel eller galet att israeliska ledare talar om Shoah på Holocaust Memorial Day. Det som är mindre bra är om man gör explicita kopplingar mellan olika fenomen, och försöker frammana en bild av att all kritik mot Israel är antisemitisk. En anledning till min oro för att man kommer att klanta till det är att Bibi 2 i mångt och mycket fortfarande är Bibi 1. Men värst av allt – Lieberman leder UD. Vissa, inkl. ett par skribenter på Haaretz, hoppas att Peres ska rädda oss.
Jag vill påminna er om något som Netanyahu sa för någon månad sedan: kampen mot Goldstonerapporten blir en lång historia.
Nu kommer Israels officella respons. Ärende för ärende. Goldstone kommer att säga att denna respons är otillräcklig. Netanyahus plan är att bit för bit, över en längre tid, ta sig an ett stort antal frågor. Alltifrån enskilda fall i Khan Younis, till de krafter i FN som ifrågasätter Israels rätt att överhuvudtaget agera militärt i Gaza. Bland de krafterna finns några som är antisemiter, medan andra har en troskyldig uppfattning om vi måste värna det internationella regelverket som har att göra med krigen och den mänskliga rättigheterna.
Många i Jerusalem skulle ha nöjt sig med en saklig respons. Men man har sett hur Goldstonerapporten har lett till ökad antisemitism samt oersonliga utfall (bl a från Erdogan). Därför går nu Israel längre i sin motoffensiv än vad man hade gjort om det “bara” hade handlat om kritik mot specifika operationer i Gaza.
Allt kan göras på många olika sätt. Ska bli intressant att kolla de olika utspelen. Det blir, som sagt, en utdragen historia.
För den som undrar är det knappast Jinge som gjort ovanstående anmärkning.
BR – Problemet med ditt resonemang är alltså att all kritik av antisemitism blir en anklagelse om nazism. Att gå från Stormuftin av Jerusalem till FN:s råd för mänskliga rättigheter blir tämligen långväga.
En viss person tycker tydligen han har fått alldeles för lite uppmärksamhet på sistone… ;-)
Nja, Ofer. jag kan förstå ditt resonemang men jag ser ingen större skillnad mellan antisemitismen hos Stormuftins Palestinaaraber och dagens arabiska antisemitism. Samma vandringssägner i media, skollitteratur och propaganda, samma antisemitiska karikatyrer i press och tidskrifter och samma önskan om Israels undergång.
Skillnaden är, enligt min mening, enbart att det inte finns något Hitlertyskland för araberna att hålla i handen idag och att den antisemitiska retoriken är mer dämpad i internationella sammanhang.
Men hur som helst så beskyller jag inte arabstaterna för nazism (även om terroristorganisationerna Hamas och Hezbollah med gott fog kan kallas islamofascistiska), utan enbart för antisemitism.
/BR
MINNS GAZA
http://www.truthout.org/dateline-cairo-a-letter-obama56372
12. BR
“Men hur som helst så beskyller jag inte arabstaterna för nazism”.
Nej, men deras karikatyrer dag ut och dag in har en slående likhet med
de gamla nassarnas.
Nä, Roy, det vore ju skada om det skulle se ut som om vi tyckte ungefär samma sak om någonting ;)
Jag tror det är farligt att trivialisera antisemitismen på det sätt som staten Israel gör. Det underlättar storligen för de som från andra hållet avfärdar allt som kommer från Israel med att “nu spelar de antisemitismkortet som vanligt”. Om regeringsrepresentanter i Israel avfärdar alla svenskar som antisemiter på grund av turerna kring Boströmartikeln och alla norrmän som det samma på grund av att man firar Hamsun så bidrar det inte heller till att bädda för ett seriöst mottagande av Israels övriga diplomatiska initiativ.
Israel behöver en diplomatisk boost. I synnerhet vis a vis Europa, men även i Vita Huset. Att bete sig som att hela världen hatar judar är inte rätt väg att gå. Det är nämligen inte sant. Lite för mycket folk i Bryssel och i Washington är hjärtligt trötta på israeliska diplomater just nu. Jag tror att det är kontraproduktivt för israeliska intressen. Men på PLO-NSU i Ramallah tycker man nog att det är high life.
Jag anser inte att Staten Israel trivialiserar antisemitismen. Enskilda grodor har förekommit. Dagens regering har fler grod-benägna ministrar än den som exempelvis Olmert ledde. Lieberman och Ayalon, två riktiga klantarsel i diplomatisk mening, sumpade den möjlighet till konstruktiv hasbara som dök upp i samband med Boström-affären. Men, som du kanske innerst inne vet, Henrik, men förtränger, så går det långa och många perioder utan att Jerusalem fräser mot världens antisemiter. I år har ett antal fenomen sammanfallit: Gjutet Bly. Människorättsrådet och Goldstone. Erdogan. Aftonbladet och Boström. Netanyahus regering. Ahmadinejad – som förnekar att Förintelsen har ägt rum och som hetsar mot Staten Israel.
Det är den sämsta av världar.
“Men, som du kanske innerst inne vet, Henrik, men förtränger, så går det långa och många perioder utan att Jerusalem fräser mot världens antisemiter.”
Ja. Det är därför jag upprörs av sittande regerings – som jag tycker då – felaktiga – strategi. Staten Israel är klantigt uttryckt av mig. Peres sköter sig i stort sett på den internationella arenan. Regeringen Netanyahu är dock också de representanter för Staten israel, därav mitt ordval. Jag anser att israelisk diplomati de senaste åren har varit i stort sett mycket framgångsrik i Europa och USA. Det senaste året har varit … mindre bra … Och jag vidhåller åsikten att _regeringen Netanyahu_ trivialiserar antisemitismen.
Netanyahu klantade bort det hasbaratillfälle som skapades av Aftonbladet. Men Lieberman och Ayalon nöjde sig inte med detta, utan gick på i ullstrumporna och betedde sig som osnutna barn i samband med Erdogan/Turkiet-bråket. Inte bra. Eländigt.
Viss tillnyktring kan dock skönjas. Igår präglades de officiella utspelen och talen av värdighet och saklighet. Och bortom kamerors och mikrofoners räckvidd hade Shimon och Bibi konstruktiva samtal med ledarna i Tyskland och Polen.
Men ett nytt test är på gång. Israel ska presentera sina svar och utredningar ang. Goldstonerapporten. Grundbulten i responsen kommer att vara en saklig sågning av de skeva anklagelsepunkterna. Men jag gissar att man även kommer att dänga till människorättsrådet. Jag vet inte vad du har för planer, Henrik, men jag kommer i alla fall att granska Israels respons med med min allra finaste lupp. Ja, mitt yrke har lett till irreversibla skador. Jag har nu en ganska klar uppfattning om hur jag tycker att man ska ta sig an ärendet. Dags att stämma av mina idéer mot de som har formulerats av Bibi och hans rådgivare.
Jo, det kan hända att jag kommer att vilja kika på responserna både från Israel, Hamas och PA. Mina förväntningar är inte skyhöga, men så är ´jag en cynisk jävel också.