Två veckor efter valet (Uppdaterat)
Av G. Tikotzinsky • 2009-02-25 • Kategoriserat under: Intressant just nu, IsraelValet är för länge sedan över, rösterna räknade, mandaten fördelade och en premiärminister utsedd. Vi har ännu ingen regeringskoalition, men det kommer så småningom. I går avlade det 18:e Knesset ämbetseden under högtidliga former. Fredliga maktskiften är en av grundförutsättningarna för demokrati, och ceremonin i Knesset har därför viktigt symbolvärde. Den relativt korta tiden mellan val och ämbetsed är viktig också för ledamöternas parlamentariska arbete. Knesset stänger nu tills efter Pesakh, och hur skulle våra kära folkvalda kunna börja jobbet med två månaders betald semester om de inte vore lagenligt insvurna?
Direkt efter valet publicerade svensk press och svenska bloggar en uppsjö av analyser. Efter några tafatta försök kom många skribenter fram till att “israelisk politik är oerhört svårförutsägbar” eller någon liknande helgardering. Men i ordet “förutsägbar” ligger just felet i dessa analysers grundtanke. Det är alltid svårt att sia om framtiden, både i Israel och Sverige, och analys handlar inte om att sia. I stället för att försöka spå vad som skall hända nästa vecka borde analyserna inrikta sig på att förklara fastställda fakta, redogöra för de politiska aktörernas intressen, eller utveckla olika politiska scenarion.
I den israeliska politiken finns tre huvudsakliga skiljelinjer – utrikes/säkerhetspolitik, religion och ekonomi. Höger-vänster i Israel har ingenting med ekonomisk samhällsmodell att göra, utan används för att beskriva utrikespolitiska åsikter. Höger förordar en hård linje gentemot palestinierna och fortsatt utbyggnad av de israeliska samhällena i Judeen och Samarien, medan vänster står för en full israelisk reträtt till 1949-års stilleståndslinjer i hopp om framtida fred. Man kan rangordna partierna på en ungefärlig skala från höger till vänster så här: Ikhud Leumi, Israel Beiteinu, Beit Yehudi, Shas, Yahadut Torah, Likud, Kadima, Avoda, samt vänsterblocket Merets, Khadash, Balad, Ra’am. Det bör noteras att Israel Beiteinu blivit känt i Sverige som ett högerextremistiskt parti, men det beror inte på dess ståndpunkter i den traditionella israeliska höger-vänster skalan. Partiet förordar en palestinsk stat som inkluderar det israelisk-arabiska Wadi Ara-området i utbyte mot de stora nybyggarområdena kring staden Ariel i Samarien, samt att kvarvarande israeliska araber avlägger en trohetsed till israeliska staten.
Den religiösa skalan sammanfaller delvis med höger-vänster skalans huvudgrupperingar, men inte helt. Här kan partierna grupperas ungefär så här: Shas och Yahadut Torah, ortodoxa. Förutom en hög grad av religiösa levnadsregler för befolkningen i det dagliga livet förordar de att männen skall få betalt för att studera på religiösa skolor utan att göra värnplikt. Ikhud Leumi och Beit Yehudi, religiösa sionister. Deras livsmodel är att leva efter de judiska levnadsreglerna, men samtidigt att göra värnplikten. Likud, Kadima och Avoda står i praktiken för att status quo upprätthålles vad gäller religionens betydelse i Israel. Vänsterpartierna samt Israel Beiteinu, sekulära. De förespråkar att religion och stat skiljes, samt att Israel inför sekulär civil-lagstiftning.
Den tredje skiljelinjen, ekonomin, är betydligt mera diffus eftersom de flesta partierna här saknar en fast ideologisk grund och ibland ett klart uttalat program. Skiljelinjen går inte mellan en kapitalistisk eller socialistisk samhällsmodel, då den kapitalistiska modellen har stöd bland alla stora partier. Småpartierna som förordar en rent socialistisk model har inte mer än 15 mandat tillsammans. I stället går skiljelinjen mellan fiskal återhållsamhet och populism. Det mest populistiska partiet som vill fördela skattepengarna till sin egen väljarkår är Shas. Likud står inte långt efter, om man studerar budgetförslagen som framlagts. Trots det råder det ganska allmän konsensus om att Netanyahu var landets bästa finansminister genom tiderna på grund av hans reformer och fiskala återhållsamhet. Ikhud Leumi och Beit Yehudi har inga klart uttalade ekonomiska program, annat än att stödja nybyggarsamhällena i Judeen och Samarien och deras religiösa institutioner. Kadima är kanske det parti som förordar största fiskala återhållsamhet. Avoda och Meretz förordar ett större fiskalt underskott för att finansiera transfer-betalningar till ekonomiskt utsatta grupper. Balad, Khadash och Ra’am är kommunist/socialist paratier.
Efter två veckors konsultationer har så President Shimon Peres givit Likud-ledaren Netanyahu uppdraget att bilda regering. Det är inget lätt uppdrag. Ideoligin eller val-löften är totalt irrelevanta i israeliska koalitionsförhandlingar. I stället är ministerposter den verkliga hårdvalutan framför allt annat. Med ministerposten kommer status, en privat stab, högre lön och bättre tjänstebil, samt möjligheten att köpa framtida politiskt stöd genom budgetanslag. Om inga lämpliga departement är lediga så kan kanske en post som vice-minister passa? Posten har samma personliga fördelar som en portfolio, men saknar makt över budgetanslagen. Israels regering består av 24-26 ministerposter samt 6-8 vice ministerposter. Det är ett dyrt men nödvändigt ont för att överhuvud taget kunna ha en regering.
Och vad med höger-vänster skalorna då? Ja, häri ligger ett av problemen i koalitionsförhandlingarna. Eftersom det finns tre skiljelinjer som inte sammanfaller, så kan partierna inte sammanföras i två block på samma sätt som i Sverige. Några exempel: De två högerpartierna Shas och Israel Beiteinu kan inte sitta i samma regering. Visserligen delar de åsikt om utrikespolitiken, men Israel Beiteinu driver frågan om civila äktenskap hårt. Shas och Kadima har också svårt att sitta i samma regering, eftersom Shas ekonomiska populism är motsmaklig för Kadima. Detta är också grunden till koalitionernas instabilitet. När den politiska dagordningen som en gång höll samman koalitionen kring en skiljelinje förskjuts till en annan huvudfråga, då spricker koalitionen.
Det finns naturligtvis många andra faktorer att ta hänsyn till i koalitionsförhandlingarna. Några exempel: Personliga motsättningarna mellan politiker; partiernas inhemska maktkamper; eller problemet att skiljelinjerna säkerhet-religion-ekonomi har olika prioriteringsording hos de olika partierna. Sist men inte minst, så är israeliska koalitionsförhandlingar en case study i förhandlingstaktik och politiskt brinkmanship. Alla tänkbara metoder används, från hemliga uppgörelser, disinformation genom medierna och sista-minuten dolkstötar i ryggen till mera rättfram politisk utpressning eller i bästa fall kohandel.
Likuds naturliga koalitionspartner är partierna till höger i utrikes/säkerhets-skiljelinjen. Det är tack vare dessa partier som Netanyahu fick mandatet att bilda regering. Men en sådan koalition är obekväm för pragmatikern Netanyahu, av två huvudskäl: Han skulle låsas av ideologiskt drivna småpartier i fredsförhandlingarna med palestinierna, och han skulle hela tiden vara utsatt för ekonomisk utpressning. I stället vill Netanyahu gärna ha en bred koalition med Kadima, vilket skulle förenkla förhandlingarna med de mindre partierna samt förbättra Likuds internationella image. Livni är inte lika angelägen, hon fruktar att hennes forna Likud utbrytarparti helt enkelt förlorar sin politiska identitet i en sådan koalition. Samtidigt som Netanyahu förhandlar med de andra partierna har han gjort ett misslyckat försök att utnämna en teknokrat, Prof. Stanley Fisher som är nuvarande riksbankschef, till den tunga finansministerposten. En politiskt neutral teknokrat på den posten skulle vara en nymodighet för Israel, och en stark signal om att landets bästa kanske skulle sättas före koalitionspolitiken. Tyvärr tackade Fisher nej.
Vilken koalition kommer vi då att få nästa vecka, och hur mycket kommer den att kosta skattebetalarna? Ingen vet, och endast de fåfänga försöker spå. Vi får vänta och se.
Parti-namnen i svensk översättning:
-Ikhud Leumi – Nationell Samling
-Israel Beiteinu – Israel Vårt Hem
-Beit Yehudi – Judiskt Hem
-Shas – Religösa Sefardiska Föreningen
-Yahadut Tora – Torahjudendom
-Likud – Sammanhållning
-Kadima – Framåt
-Avoda – Arbete
-Merets – Energi. En akronym av namnen på de tre grundande partierna.
-Balad – En akronym. Nationell Demokratisk Allians
-Khadash – Ny. En akronym för Demokratiska Fronten för Fred och Jämställdhet
-Ra’am – En akronym.
Liknande poster:
G. Tikotzinsky är bosatt i Israel där han verkar som styrelseordförande i flera kibbutzägda industriföretag. Han har en BA-examen i internationella relationer och en MBA-examen. På den politiska höger-vänster skalan identifierar sig Tikotzinsky som oberoende naturvän.
Alla texter av G. Tikotzinsky
Ah intressant inlägg, speciellt överblicken på ekonomisk politik och höger-vänster-skalan.
Borde placera den under Intressant just nu.
Behövlig och träffsäker analys. Precis vad jag faktiskt tänkt gnälla efter.
En fråga, kan judiska och muslimska israeler gifta sig fritt med varandra i dagsläget?
Av att dömma din formulering verkar det som att civila giftermål inte (än) är lagligt i Israel. Har jag förstått rätt?
Du ser kanske hur min andra fråga går in i den första.
Tacksam för svar och en bra analys!
Kan judiska och muslimska israeler gifta sig fritt med varandra i dagsläget?
Inte ens alla judar kan gifta sig fritt med varandra. Nästan alla jag känner i Israel har gift sig på Cypern eller i sina gamla “hemländer” i Europa och Nordamerika.
Däremot tror jag att det är möjligt för en arabisk israel att gifta i Israel sig med en judiska kvinna om det är en muslimskt äktenskap.
G. Tikotzinsky får gärna rätta mig om jag har fel.
Utomordentlig analys. Tror jag. Har inte en susning…Vart tog t.ex. NRP (National Religious Party, Mafdal) vägen? Bytte Maarach (Labor Party) namn till Avoda eller vadåda?
Agudat Yisrael och Poalei Agudat Yisrael, ortodoxt religiösa partier, vad heter de nu för tiden?
Ja, GT, du ser att jag lever kvar i sjuttitalets poitiska karta………. Hjälp!
Ännu en förträfflig kvalitetspost signerad G. Tikotzinsky. Vi tar tacksamt emot!
Mafdal splittrades i 17:e Knesset till de två nya partierna Ikhud Leumi och Beit Yehudi. Mifleget Avoda, Arbetspartiet, har hetat så ganska länge. Jag kommer inte ihåg när benämningen Ma’arach försvann. De religiösa småpartierna går igenom en kontinuerlig metamorfos, jag kommer inte ihåg när Agudat Israel försvann.
Det israeliska inrikesministeriet erkänner alla äktenskap som ingåtts lagligt utomlands, utan hänsyn till de inhemska israeliska restriktionerna. I Israel finns ingen sekulär civil-lagstiftning, utan alla äktenskap ingås genom respektive religions officiella institutioner. Det ortodoxa rabbinatet har monopol på judiska civilärenden, och de viger bara två parter om båda är judar enligt rabbinatets regler. Med andra ord så måste den icke-judiska parten konvertera först. Jag vet inte vilka regler de muslimska och kristna institutionerna har, men jag tror att samma sak gäller där.
Jag hade nog själv röstat på Meretz. Jag har förstått att de är någon form av religiösa socialister. Det passar mig ganska bra. Det jag motsätter mig med dem är att de vad jag förstått vill klyva Jerusalem samt att de är för könsneutral äktenskapslagstiftning. Men i övrigt verkar de ganska gee!
Just my 2 cents…
“Jag vet inte vilka regler de muslimska och kristna institutionerna har, men jag tror att samma sak gäller där.”
Om man utgår efter religiös lagstiftning så innebär det att muslimska män får gifta sig med kristna respektive judiska kvinnor, men att kvinnor står utan motsvarande rätt.
Att tillägga är att jag personligen tycker det ska vara självklart att man utanför sin familj ska få gifta sig med vem man vill. Så länge det finns konsensus har staten eller religiösa instutioner ingenting med den rätten att göra. Hoppas man får igenom en förändring!
Mjauv
Jag hade för mig att du en gång i tiden var liberal. Har du gått över till den mörka (röda) sidan?
Jonas
jag växlar lite fram och tillbaka. Jag tror dock att det israeliska samhället är i behov av att bli lite rödare till tonen om man någonsin ska kunna sluta fred med sina grannar. Men mörkröd är jag inte.
Om jag hade varit israel hade jag bergsäkert röstat på Kadima med dess pragmatiska hållning till palestinierna och dess karismatiska och sensuella ordförande Tzipi LIvni.
/BR
Mjauv
Du utgår alltså från att det är Israel som bär ansvaret i konflikten och att “appeasment” politik lönar sig?
Israels politik kan sammanfattas med tre klassiska ord:
Söndra och härska.
Allt annat är struntprat.
I Sverige påtalas ofta av okunniga journalister och vänstern att Likud (Nethanyahu) & Israel Beiteinu (Lieberman)
skulle vara emot en fred med palestinierna och en tvåstatslösning.
Inget kunde vara mer fel. Skillnader finns naturligtvis, men inte i den principiella frågan:
http://www.jpost.com/servlet/Satellite?cid=1235410730861&pagename=JPost%2FJPArticle%2FShowFull
http://www.haaretz.com/hasen/spages/1067520.html
Man kan ju undra varför Kadima och Avoda vill hålla sig utanför en bred samlingsregering. De spelar antagligen ett högt partitaktiskt spel om makten i Israel. Men det är i så fall att inte sätta freden högst på agendan vilket definitivt inte är bra. Eftersom det är Livni & Barak som varit mest indragna i fredsförhandlingarna med PA skulle en bred samlingsregering underlätta fredsförhandlingarna och ge ett avtal med ett brett parlamentariskt stöd och nationell legitimitet.
Deras nuvaranade agerande tyder dock på att de inte tror att Nethanyahu skulle gå iland med detta projekt på egen hand eller utan dom. Men tänk om han skulle lyckas utan dem? De skulle knappat kunna motsätta sig en sådan överrenskommelse.
Om ett sådant avtal ingås utan deras medverkan skulle konsekvensen bli att de kom att missa de politiska vinster ett sådant avtal skulle ge. Livni och Barak spelar därför ett högt spel.
Min misstanke är att om de väljer stå utanför en samlingsregering gör det inte med tanke på nationens bästa utan utifrån deras egna snäva politiska ambitioner. Och det avslöjar dem isåfall som vanliga simpla maktspelare och inte politiker av en högre och mer respektabel rang.
forts. #15
Låt oss nu tänka oss att Livni & Barak spekulerar i ett nyval. Om ett sådant skulle bli verklighet, skulle de i såfall gå stärkta ur det?
Jag tror inte det. Tvärtom. Deras krig mot Hamas var kritiserat av Nethanyahu & Lieberman för att ha avslutats innan jobbet var gjort. Och att de hade rätt kan vi i se eftersom det fortsätter regna raketer över Israel om än inte i samma omfattning. Och hur ska Livni & Barak förklara det? Vilka åtgärder tänker dom sig för att få stopp på dem? Ett “Cast Lead 2″ kanske? Knappast.
Möjligen skulle ett “Cast lead 2″ under ledning av Nethanyahu och Liebermann kunna genomföras med stöd av majoriteten av israeler. Men Livni har gjort sitt och har visat sig alltför undfallande för att gå till botten med islmisterna och deras terror och skulle därför inte få nytt förtroende att genomföra ännu en militär operation med syfte att krossa islamisterna och deras maktposition i Gaza, vilket är en nödvändig förutsättning för fred och en tvåstatslösning.
Till Jonas:
“Du utgår alltså från att det är Israel som bär ansvaret i konflikten och att “appeasment” politik lönar sig?”
Nej det utgår jag inte ifrån men självklart har Israel en DEL av skulden och det var väl det israeliska valet som ämnet handlade om? Klart jag skulle kunna kommentera det politiska läget i VB och Gaza eller i grannländerna men det är ganska poänglöst att kritisera diktaturer.
Jag är ingen förespråkare av “appeasment”-politik som en helhetslösning men om fred ska till mellan Israel och palestinierna så krävs det en del sådana handlingar, ja.
Man kan dock påpeka att lojalitetsförklaringen inte alls gäller endast israeliska araber, utan ALLA israeler.
Även om det kan verka lite förmätet att jag sitter här strax söder om Nordpolen och uttrycker åsikter Israels inrikespolitik, vill jag bara ge en annan vinkel på Tipi Livni än hon som inte hade guts nog att avsluta kriget mot Hamas.
Kan det inte vara så att Tipi Livni var/är klok nog att inse att det inte går att bomba bort Hamas från Gaza? Lika lite som det gick att bomba bort Hizbollah från Libanon? Ledarna flyr och “soldaterna” gömmer sig bland civilbefolkningen, tunnlar sprängs och nya tunnlar byggs…Och även om Israel skulle, mot all förmodan, lyckas bomba sönder Hamas organisation, skulle den inom en snar framtid byggas upp igen.
Det måste finnas ett mer konstruktivt sätt att underminera Hamas makt och inflytande.
Monica!
Fler riktade attacker av IDF mot terroristledare kan vara ett effektivt sätt att göra terrorattacker mer kostsamma än smakliga för Hamas, PIJ, Al-Aqsa m.fl.
/BR
Monica
#19
Visst. Det hjälper inte endast med att bomba. Men just det faktum att hamasaisterna bytte om till civila kläder och gömde sina vapen innebar en viktig försvagning av deras militära organisation. Men Livni föll i deras fälla eftersom hamasisterna tycktes räkna med att Israels strategi var just att endast gå in temporärt. Med den strategin var det bara för dem att gömma sig tills Israel gav sig iväg för att sedan fortsätta där de slutade.
Hade Israel däremot fortsatt sin offensiv, fortsatt leta efter vapengömmor, tunnlar, tillfångataga ledare etc. och ockuperat Gaza fram till dess Abbas skulle kunnat sända sina Fatahmän att återta aministrationen över Gaza hade möjligheten till fred varit långt större än idag, eftersom fred med palestinierna och en tvåstatslösning förutsätter att palestinierna förmår bilda en enhetsregering som baserar sin politik på ett erkännande av Israel, respekterar ingångna avtal samt bekämpar terrorhandlingar. Men kriget syftade inte till att slå ut hamasstyret i Gaza. Därför var strategin i Cast lead kortsiktig och felaktig från början eftersom den främst avsåg att få ett slut på terrorangreppen på Israel och avskräcka islamisterna från fortsatta krigshandlingar. Den kortsiktiga stratehgin var alltså inte bara fel utifrån ett fredsperspektiv utan var också en missräkning eftersom islamister och sådana som söker martyrdöden inte går att avskräcka från terrordåd. Det bekräftas av att de dagliga raketangreppen på Israel efter kriget fortsatt, om än i mindre omfattning .
Möjligen börjar man inse att en tvåstatslösning med Gaza som en del av ett palestinskt hemland inte är genomförbart så länge islamisterna sitter vid makten i Gaza och ingen visat sig vara beredd att ändra på det förhållandet. Konsekvensen borde då bli att man istället ser sig om efter en alternativ tvåstaslösning. En sådan skulle kunna bli mellan Israel och ett Palestina på Västbanken.
Gaza får man finna en annan lösning på. Ev. kanske man skulle kunna övertala Egypten till att integrera Gaza som en del av Egypten.
SoS #21. Jag har också varit inne på tanken att få Egypten att ingå en konfederation med GS.
Men jag skulle inte tro att Egypten vill ha den heta potatisen i knät. Landet har nog tillräckliga bekymmer med inhemska terrorister och det muslimska brödraskapet utan att man vill ha ett antal skurkar grån GS promenerande ut och in i Kairo (eller Sharm el-Sheik för den delen).
/BR
21. Solen
“Ev. kanske man skulle kunna övertala Egypten till att integrera Gaza som en del av Egypten.”
Men Solen, de har redan försökt en gång och vägrar göra om det! De behöver Gaza som de behöver ett hål i huvudet. Egypten har redan en överbefolkning som bara växer och växer…
Här är de riktigt stora analytikerna av Israels krigspolitik igång: BR (miltär expert) , Solens son och UIlrika 2.
Vad vet ni om att hamasianerna flydde? Vart tog de vägen? Inte till Israel i alla fall. För där sitter flera av de demokratiskt valda representanterna fängslade.
“hål i huvet” vad är det för snack? Hörde häromdan i raidio en vits:
Jag är inte dum i huvet.
Jag har bara otur när jag försöker tänka.
Ulrika, jag har tom hört att Israel “begged” Egypten att ta Gaza vid fredsslutet med dem men att de vägrade. Har du/någon annan läst M-H Boccaras artikel i Newmill?
http://newsmill.se/artikel/2009/03/02/ett-ansprakslost-fredsforslag
Till GT:
Du har rätt. Ilan Pappe var inte professor i historia vid universitetet i Haifa utan senior lecturer in polictical science. Nu är han.verksam vid universitetet i Exeter. Han har själv vid intervjuer uttalat att han inte flyttat på grund av förföljelse.akademiskt i Israel. Men omgivningen ansåg honom knäpp.
Hans forskning om Israels tillblivelse kan inte avspisas. Han är säkert mer forskarutbildad än du och jag. Resultaten stämmer ju också med pionjären Benny Morris.Huvudsaklligen. Även med andras senare forskning.Det som inte stämmer överens är de slutsatser som dras.
I DN Kultur 28/2 säger i en intervju Amos Oz att han minns 1948 som en kolossal tragedi. Etnisk rensning genomfördes i stor skala på båda sidor. Han får frågan om vad han anser om Benny Morris resonemang att Ben Gurion borde jagat bort samtliga araber väster om Jordanfloden och då skulle Israel varit en lugnare pöats. Oz skakar på huvudet, böjer ned ansiktet och säger med kvävd röst: Jag begriper inre hur Benny Morris tänker.
25. A-K Roth
Nej, det hade jag inte men nu har jag det tack vare din länk. Tackar!
Jag ser att Sixten är tillbaka. Det var inte lika spännande på Jinges blogg kan jag tänka. We need you like a hole in the head, Sixten!:-)
BR #22
Ulrika #21
Jag vet att Egypten väldigt ogärna vill ha Gaza i sitt knä. Men som det ser ut nu är en tvåstatslösnining som inbegriper Gaza en omöjlighet. Och så kommer det vara så länge islamisterna sitter vid makten.
Ska det bli möjligt att upprätta en tvåstatsläsning i närtid, vilket de flesta vill, måste man alltså finna en annan lösning för Gaza.
Alternativet är att gå in där igen och få jobbet gjort, dvs. ta ifrån dem makten. Men det verkar ju inte vara någon som vill. Och skulle Israel ta på sig den uppgiften och bara få skit som belöning? Nej tack.
Här måste alltså till en annan lösning och det jag tänkte var att kanske Egypten, med stort ekonomiskt och militärt stöd och bistånd kunde fås att ge med sig.
Hur som helst är en tvåstatslösning i närtid och som inbegriper Gaza en omöjlighet.
28. Solen
“…kanske Egypten, med stort ekonomiskt och militärt stöd och bistånd kunde fås att ge med sig.”
Vem skulle betala det? Egypten får väl redan stort ekonomiskt stöd från USA. Dessutom undrar jag om gazaborna vill ha en egyptisk ockupation igen.
Sixten, vad sa Amos Oz om Ilan Pappes forskning och åsikter då?
Ulrika
#29
Tyvärr kan jag inte i nuläget finna en annan möjlighet för palestinierna att få en egen stat. Den enda möjligheten för dem att få denna stat är ju att bilda en enhetsregering som vill leva i fred med Israel. Men de försök man nu gör, och som hela det internationella samfundet hoppas på, är dömd att misslyckas eftersom islamisterna inte vill ha en bestående fred eller en judisk stat. Alternativet är då att vänta tills islamisterna behagar ändra sig.
Är då palestinierna och Israel beredda på att vänta tills dess med att få tillstånd en tvåstatslösning? Det innebära ju i såfall att islamisterna tillåts sätta dagordningen för när och om en sådan ska kunna bli verklighet. Och varför ska tillåta dem göra det?
Tänker man efter innebär det att man kräver att folken tvingas vänta på något som antagligen aldrig kommer bli verklighet, vilket innebär att Israel kommer fortsätta ockupera Västbanken, palestinerna fortsätta leva under ockupation och folket i Gaza ständigt leva i otrygghet pga. islamisternas förtryck och Israels motåtgärder mot angepp från Gaza.
Förutsättningen för att Gaza ska kunna ingå som en del av den palestinska staten är att islamisterna förlorar makten i området. Det kan ske antingen genom krafter utifrån eller av palestinerna inifrån. Men palestinierna i Gaza välkomnade inte de Israelska trupperna under Cast lead. Och så gjorde inte heller den internationella opinionen. Dessutom har inga andra visat sig vilja gå in i Gaza. Alltså sitter islamisterna kvar och så länge de gör det kommer Gaza inte kunna bli en del av en palestinsk stat.
Vilka slutsatser ska man då dra om man vill förverkliga en tvåstatslösning som inbegriper Gaza?
Jo, antingen att Israel eller andra internationella krafter struntar i alla opinioner och genomför en ny operation för att avlägsna islamisterna från makten i Gaza.
Eller väntar på att palestinierna i Gaza avlägsnar islamisterna av egen kraft.
Några andra alternativ kan jag inte finna. Kan du?
31. Solen
Nej, jag har inga lösningar. Hade jag det så skulle jag föreslå dem:-) Mina vänner säger att vi inte kommer att se någon fred i vår livstid och det är deprimerande men jag fruktar att de har rätt. Andra säger att Israel kommer aldrig att accepteras av sin omgivning. Judarna har helt enkelt “fel” religion. De antog inte Muhammeds budskap och resten är “history”. Jag tror inte på några krafter utifrån som kan befria gazaborna från Hamas. De är alltför infiltrerade i befolkningen. Kanske innifrån…
Säkerligen finns det araber som har fått nog av krig och vill ha fred men saboteras inom de egna leden.
Nej, Ulrika 2, jag ser inte heller någon lösning. Särskilt inte nu efter Gazamassakern.. Men i din livstid? Det hoppas jag även om det inte blir i min.
Men du skyller på omgivningen. Grannländerna? De är ju militärt svaga och flera av dem (Egypten, Jordanien och Saudiarabien , samt det av USA ockuperade Irak) är kvasi-allierade med Israel.
Är det så omöjligt att inte se Israels skuld till omöjligheten för fred? Är inte Israel den fredsbrytande parten? Angriparen? Och den starkaste makten näst USA i MÖ? Vad det gäller konventionella vapen. Sen tillkommer att man troligen har ca 200 kärnvapen.
Utifrån nazisternas judeutrotningar med hjälp av antisemiter i andra europeiska länder går det inte att hålla fast vid att Israel är ett hotat offer.
Om och när Israel växlar till en äkta fredspolitik finns det hopp om att det stegvis kan bli fredliga förhållandena i Palestina och hela Västasien.
Situatione tycks klarna på den palestinska sidan. Man håller på att tota ihop en enhetsregering där Fatah har makten på Västbanken och Hamas i Gaza.
Vad kommer det innebära för freden? Den kommer inte en centimeter närmare om den regeringen inte är beredd att erkänna Israel, följa ingångna avtal och ta avstånd från terrorhandlingar. Ska därför bli intressant att se hur Abbas tänker lösa den knuten. Jag väntar spänt på kommande utspel.
33. Sixten
…även om det inte blir i min.” Oj, är du så gammal! :-))
“Men du skyller på omgivningen.” Var gör jag det?? Jag skrev att kanske innifrån finns en chance att göra sig av med Hamas. Tyvärr verkar de mera populära än impopulära.
“…allierade med Israel.” Endast 2 arabländer har slutit fred med Israel: Egypten och Jordanien. Några allierade ser jag inte.
“Är det så omöjligt att inte se Israels skuld till omöjligheten för fred?” Eller arabernas skuld?
“Är inte Israel den fredsbrytande parten?” Vilken fred syftar du på?
Du snackar i nattmössan, Sixten. Gnäll nu igen hos Jinge att du blir kallad antisemit här.
Ulrika: “Vilken fred syftar du på?” Just, det, Sixten, vilken då fred?
“Gnäll nu igen hos Jinge att du blir kallad antisemit här.” Har han gjort det?
36. A-K Roth
Annars hade jag inte skrivit det:-) När det gäller Sixten behöver man väl inte lägga till någonting.
Suck, nej.