Al Hamatzav

eller Nil-sköldpaddan är en utrotningshotad art som lever i östra Medelhavets åar. Eller levde, tills äggplundring, förorening och annan mänsklig aktivitet gjorde slut på de flesta kolonier. Israels enda kvarvarande koloni med några 10-tals vuxna individer lever i Alexander-ån, ungefär halvägs mellan Tel Aviv och Haifa.

Man kan se de meterlånga sköldpaddorna från en utsiktsbrygga som byggts längs ån strax öster om Beit Yanai. Jag hade tänkt hälsa på dem per kajak idag, men därav blev det nix. Vid isättningen under motorvägsbron dök det upp en vakt från naturvårdsverket. Honorna skall lägga sina ägg i dagarna, och får inte störas.

Sköldpaddskolonin hålls vid liv med hjälp av konstgjord andning. Zoologer samlar in äggen som får kläckas i inkubator, och uppenbarligen lyckas man fördröja det bittra slutet. Men vad som verkligen behövs är att ån får tillbaka sitt färskvatten.

Israel har ett drygt dussin åar som rinner upp i Samariens eller Galileen, och sedan flyter västerut över kustslätten till havet. Några av dessa åar, till exempel Tanin, Yarkon och Alexander, har också vattenkällor på slätten som flödar året runt. Men eftersom färskvatten är en bristvara i Israel, så pumpas källvattnet och åarna får klara sig bäst de kan. Det betyder att de får hålla tillgodo med avloppsvatten (i bästa fall renat), jordbruksavlopp och regnvatten på vintern. Det gör att åarna till största delen har förvandlats till torra diken på sommaren, och det marina djurliv som fanns har för länge sedan försvunnit.

Just Alexander-ån var en gång så stor att Schchems (Nablus) vattenmelonexport transporterades till kusten på flodpråmar. Nåväl, roddbåtar. Men, som sagt, sedan började vattnet pumpas, och i stället leddes den växande stadens avlopp ut i ån. På 1970-talet började man tänka på naturvård, och numera finns ett reningsverk plus lite diverse projektplaner. Åns nedre del, där sköldpaddorna lever och jag ibland paddlar kanot, får mycket av sitt vatten från fiskodlingar.

Israeliska naturvänner och zoologer har gjort stora insatser för att rädda utrotningshotade arter runt om i landet, och man har till och med återinplanterat flera inhemska däggdjursarter i Negev och Golan. Men med begränsade vattentillgångar och super-intensivt jordbruk är det svårare med den marina miljön. Även naturvänner inser att det inte är politiskt realistiskt att låta färskvatten rinna ut i havet, med eller utan trionyx triunguis.

Det man kan glädja sig åt är att vakten trots allt fanns till städes idag. Miljön börjar komma upp på den politiska dagordningen, och kanske vi får se mer kraft-tag i framtiden för att upprätthålla de lagar och förordningar som faktiskt finns. Utan färskvatten förblir åarna torra, men med fler naturvårdsvakter kan landmiljöer bevaras.

Posta till:

No related posts.