Al Hamatzav

Det här blir en mindre ortodox kommentar än vanligt till en judisk helg (vi får snart rekrytera några fler religiöst kompetenta till den här bloggen för jag börjar påvisa tydliga epikureiska tendenser efter så många år av flitig ortodoxi), men så går det när man förväntas fasta mitt i sommaren.

I kväll är det nämligen Tisha beAv, enligt judisk tradition de Stora Katastrofernas Dag. Babylonierna intog Jerusalem, rev templet och tog alla mer välbeställda judar med sig till Babylon i augusti 586 fvt, och romarna intog Jerusalem, rev templet och slängde ut alla judar ur Jerusalem i augusti år 70 evt. Hur de orkade belägra staden under de heta sommarmånaderna vet jag inte, men eventuellt gjorde vinterregnen och den kladdiga tjocka leran det omöjligt att erövra städer på vintern (har ni provat att vandra på någon av de steniga fast leriga stigarna runt om Jerusalem efter några dagars hällregn så vet ni vad jag menar). Detta är också varför jag anser det vara otroligt att Jesus fötts på vintern – inte en normal människa skulle ge sig ut på vägarna den tiden av året. Då är september eller april troligare.

Tillbaka till Tisha beAv. I det moderna Israel, den reellt existerande sionistiska stat vars existens utgör motorn för så många vänsterbloggars skriverier, är denna de Stora Katastrofernas Dag inte längre speciellt viktig. De flesta sekulära vet förmodligen inte ens när den infaller. Det inkluderar definitivt alla som tränar på gymmet där jag brukar gå ibland och de flesta på mitt jobb. Två anledningar till detta: för det första har vi en ny sorgedag, minnesdagen för Israels alla fallna soldater. För det andra känns det inte sååååå relevant att sörja två förstörda tempel där de brukade slakta djur när man har en hel rolig och dynamisk självständig stat plus bidragande huvudvärk i form av Hamas, Hizbollah och Gaydamak att ägna sig åt.

 I boken “Att besegra Hitler” skrev Avraham Burg ett helt kapitel om detta. Han ansåg att minnesdagen för de fallna soldaterna och även Yom Hashoah borde flyttas till Tisha beAv, den traditionella judiska sorgedagen. Det judiska folket har så många olyckor att beklaga sig över att det är mest ekonomiskt att minnas dem allihop på samma gång, argumenterade Burg, och dessutom skulle detta göra Shoah till en del av det judiska folkets kollektiva minne istället för den speciella (och i Burgs ögon kvävande) ställning som minnet av Förintelsen har idag.

Nu är det sommarlov i Israel i augusti, men även detta planerade Burg att ändra på. Sommarlovet är för långt, skrev Burg (här är jag helt med. Försök jobba hemifrån med tre ungar som sitter inne och spelar dataspel, kollar på TV, slåss och äter popcorn hela dagarna om ni kan) och barnen borde gå i skolan i augusti. Sedan kan de ha lov i oktober istället, under de judiska helgdagarna när de ändå knappt hinner till skolan innan de ska gå hem igen.

Men även om jag inte fastar på Tisha beAv – tjugofem timmars total fasta på Yom Kippur räcker helt för min del – så är det en sak jag inte vill missa: läsningen ur Eicha (Klagovisorna) i synagogan, när hela församlingen sitter på kuddar och lyssnar på den sorgsna melodin. Templet behöver vi inte bygga upp igen. Synagogorna har fungerat i tvåtusen år och kommer utan problem att fungera i tvåtusen år till. Istället bör vi minnas det som enligt den rabbinska traditionen ledde till det andra templets undergång: sinat chinam, ungefär “grundlöst hat”. Den enda boten som finns mot “grundlöst hat” är ahavat chinam, “villkorslös kärlek” eller kärleksfulla handlingar som inte gjorts för egen vinning utan bara…för sin egen skull.

Eftersom jag just nu sitter och skriver en artikel om det totala atomkrig som utbrutit bland nationalreligiösa och ultraortodoxa rabbiner i Israel (som båda ju betraktar sig som ortodoxa) angående konversioner så blir jag smärtsamt påmind om hur svårt det är att hålla sams, ens om man tillhör samma folk, har samma religion, samma grundläggande värderingar och talar samma språk. Något liknande går att beskåda hos de palestinska kristna i Jerusalem, som ju är helt fenomenala på att puckla på varandra på ett för en utomstående helt ofattbart sätt. Och muslimer är inte på något sätt immuna mot fenomenet – se bara på Irak, Libanon och den palestinska myndigheten. Jag känner absolut ingen skadeglädje över de här interna stridigheterna, jag tycker snarare att det är gränslöst sorgligt.

 Så min önskan till alla denna Tisha beAv är att vi ska ta till oss konceptet ahavat chinam och försöka praktisera det på ett vettigt sätt. Inklusive jag själv, trots att jag har en bekräftad kort stubin och väldigt lätt för att gå i taket. Tzom kal, till er som fastar. Nästa helg är det Tu beAv, den judiska motsvarigheten till Valentine’s Day, och då är det Roys tur att skriva.

Posta till:

Liknande poster:

1. Tu BeAv – Du måste älska. Idag.