The Final Status Anxiety Syndrome (FSAS)
Av Roy B. Alterman • 2007-10-22 • Kategoriserat under: Allmänt(Psykiatrisk paus-underhållning)
The Final Status Anxiety Syndrome (hädanefter FSAS) är den dödsångest som får människor att vägra ta itu med viktiga och svåra frågor.
Översatt till Israel/Palestina-konflikten: ledarna gör sitt bästa för att slippa fatta impopulära och svåra beslut.
Vad än den slutliga kompromissen blir, så kommer alla att bli missnöjda. Alla kommer att gnälla.
FSAS tycks få ledarna att tänka: “Hellre en tydlig konflikt än en oklar fred”.
Här några tankar kring FSAS:
Det förefaller som om hjärnan tar ut saker och ting i förskott; hur kommer vår världsbild och vårt kollektiva psyke att reagera, när livet inte längre formas av krig, terror, politiska kriser och, framförallt – Den Tydliga Fienden ?
Och hur ska världen stå ut med att inte längre få bli upphetsad av storpolitik, espionage, sexiga vapensystem, “history in the making” och “Breaking News” på CNN ?
- En värld utan “Konflikten i Mellan-Östern” blir tråkig.
- Ett judiskt samhälle utan antisemitiska fiender blir “balkaniserad”.
- Ett palestinskt samhälle utan israelisk ockupation blir vilset och instabilt.
Freden är okänd och främmande, alltså blir den skrämmande och farlig.
Denna olust manifesteras exempelvis av att Qureia och Erekat varnar för katastrof, mega-intifada och allmänt helvete, om konferensen endast syftar till partiella och temporära åtgärder för Västbanken.
De förmår inte föreställa sig någonting annat än elände.
Hos de israeliska ledarna ser man samma sak, fast med andra ord och uttryck, eftersom deras erfarenheter är av annan sociologisk och psykologisk karaktär. Här talas om “fredshopp”, “försiktig optimism” – men att vi vanliga dödliga inte “ska ha för stora förväntningar”.
En mycket vanlig reaktion är att FSAS får israelen att säga: “Fred med palestinierna är en omöjlighet”.
Denna underliggande (subflowing) flod av instinkter och kidnappade belöningssystem i hjärnan, dränker psykets kreativa rum.
Det blir som med kokainisten, som inte blir upphetsad av erotisk film, utan istället blir tänd av en film där människor snortar kokain. Israelens hjärna får en stark dopamin-kick av att se militanta milismän i Gaza City. Palestinierns hjärna lyses upp av en israelisk checkpoint. Det onda har blivit ångestdämpande, trygghetsskapande, bekräftande – “gott”.
En messias skulle i det här läget på sin höjd framkalla en gäspning.
- Människan har blivit beroende av konflikten, och är av neuropsykiatriska skäl oförmögen att föreställa sig freden.
Men då skulle väl en utomstående, en “honest broker”, kunna bistå, eftersom denne medlare inte bör vara anfäktad av FSAS ? Om det ändå vore så väl ! Det är dessvärre så, att även en politiker i EU eller USA under lång tid fått dopamin-kickar av att vara “bekymrade över läget i Mellan-Östern”. Ett reportage på teve om, låt säga, ett israeliskt-palestinskt försoningsmöte, skulle framstå som bisarrt, ointressant, tråkigt och meningslöst, medan bilder på vilda Hamasmän och israeliska flygräder, tänder hjärnans lycko-lampor:
“Detta känner jag igen. Detta förstår jag. Detta kan jag tala om i media med bekymrad min. Detta får mig att må bra.”
Men detta psykiatriska fenomen är som sagt undermedvetet. Den israeliska eller palestinske ledaren använder nu sitt intellekt till att ordna allt det som värker och vibrerar strax under medvetandets yta. Resultatet: till synes rationella analyser av läget, politiskt taktiserande, spin och medie-utspel. Och argumenten är oftast oklanderliga: “Ett tillbakadragande från Västbanken skulle under rådande omständigheter leda till raketattacker mot Jerusalem och övriga Israel”. Eller: “Fortsatt expansion av befintliga bosättningar omöjliggör en sammanhållen, palestinsk stat, och är därför ett recept för krig”.
Psyket vill skrika: “Mord och blod !”
Men munnen säger: “Parterna måste tillbaka till förhandlingsbordet för att där utarbeta konstruktiva förslag i enlighet med Färdplanen/Vägkartan, varmed de kan uppnå konsensus kring vad som måste göras för att tvåstatslösningen ska bli verklighet.”
- Medan till intet förpliktigande uttalanden görs i media, utnyttjas bristen på handlingskraft av de militanta människor som vill ha krig.
- Fanatiker omöjliggör den fred ingen förmår föreställa sig.
Därför är det paradoxalt så, att folkens ledare tackar Gud för att det finns fanatiker, eftersom dessa huliganer legitimerar politisk feghet och passivitet.
Politikern lider av FSAS och vågar inte göra någonting konstruktivt. För att dölja detta skyller han på den andre – fienden.
Då och då händer det dock att ledare lyckas förmedla andra tankar.
Shimon Peres pratade redan på mitten av 90-talet om “Det nya Mellan-Östern”, om att fred och ekonomisk blomstring inte var en saga, utan en faktisk möjlighet. Den FSAS-drabbade människan avfärdar detta, och talar om en “drömmares farliga naivitet”.
Men Peres är ingen naiv drömmare. Han är ovanligt klarsynt. Peres lider helt enkelt inte lika mycket av FSAS som så många andra tycks göra.
En annan som visade prov på ett “friskt psyke”, var Yitzhak Rabin, frid över hans minne. Genom att hålla djupa rädslor i schack, lyckades han utveckla två bland politiska ledare alldeles för sällsynta egenskaper:
Förmåga att föreställa sig fred
och
Modet att agera
Liknande poster:
Roy B. Alterman är frilansande rådgivare inom strategisk kommunikation och
arbetar bland annat med krishantering, säkerhetspolitisk analys, opinionsbildning
och lobbying. Han är verksam i Sverige, Israel, USA och Storbritannien.
Alla texter av Roy B. Alterman
Om du tar upp Rabin så var väl en av hans egenskaper just oräddhet och förmåga att se situationen i vitögat. Han beslöt sig för att gå framåt med Oslo efter att ha betraktat bilköerna av israeler som lämnade Tel Aviv innan och under det första Irakkriget i januari 1991 och drog slutsatsen att den israeliska befolkningen i längden inte kommer att stå ut med att leva under rakethot eller högst konkreta raketer.
Som jämförelse flydde uppskattningsvis en halv miljon människor norra Israel förra sommaren, jag var en av dem och likaså många av mina vänner i Haifa.
Angående FSAS: det här fenomenet känns väldigt bekant och ifråga om politiker så har du rätt. Men när du kommer så långt som att hävda att vi får en dopaminkick av att se militanta palestinier i Gaza, då går du lite för långt. Jag tror att de enda som får en dopaminkick av den här konflikten är vissa svenska bloggare som befinner sig på ett tryggt avstånd från händelserna, och eventuellt också Israels trogna försvarare i USA och liknande.
Landet självt kan ge vem som helst en dopaminkick, men det kommer att gå lika bra eller bättre utan konflikt.
Och det där med folk som kan föreställa sig hur ett fredligt Mellanöstern skulle se ut är faktiskt inte bara Peres. Till exempel de som jobbade på Geneveinitiativet leddes väldigt mycket av hur ett “praktiskt” fredligt Mellanöstern skulle se ut. Några av dem jobbar vidare på en organisation som heter Economic Cooperation Foundation som håller en väldigt låg profil i media men som är med i bakgrunden på väldigt många pågående israelisk-palestinska-jordanska projekt. Kolla http://en.wikipedia.org/wiki/Economic_Cooperation_Foundation.
Länken ovan funkar inte för den innehåller en punkt på slutet…kan du ta bort punkten? Tack!
Anna,
nej precis, Peres och Rabin var inte de enda, är inte de enda. Det var bara två exempel.
Men det är de facto så att väldigt många av de kända ledarna går på i samma hjulspår. Psykets hjulspår.
Kokainisten “vet” ju någon stans att han bryts ned av det vita pulvret. Drogen är farlig, ond – men hjärnans belöningssystem har kidnappats och det rationella medvetandet har inte en chans. Han fortsätter att snorta, och snart bryr han sig inte om någonting annat. Sex blir tråkigt och ointressant, irrelevant – det finns ju kokain.
Då kan i alla fall jag tänka mig att det bland israeler och palestinier finns människor som dagligen får sin dos av drogen “Situationen”. Man får sina övertygelser bekräftade. Till slut lägger man inte ens märke till det som är “gott”, eftersom hjärnan är fullt upptagen med eländet. Och elände kan ge dopaminkickar – det är det som är så infernaliskt.
Fördomarna har bitit sig fast och alstrar sköna känslor.
:)!!!
Och – hellre sina egna sorger och bekymmer än att behöva lära sig andras: inspirerad av historien om den gamle rabbinen som fått nog av klagomål över bekymmer: Han bad alla i församlingen slå in sina bekymmer i ett vackert paket och lägga paketen i en hög på torget. Då fick alla välja sig ett nytt paket sorger och bekymmer. Och valde naturligtvis sitt eget paket. Därför att sina egna sorger och bekymmer hade man lärt sig leva med; varför behöva lära sog om något okänt?
Kokain anses allmänt stimulera sexdriften!
Indicier för att araberna vill förinta Israel får sin näring av arabiska skolböcker och TV-program,spridningen av Sions vises protokoll och Mein Kampf bland araberna, upprepade hotelser från islamistiska företrädare, recidiverande raketattacker från Gaza och hoten från fundamentalistiska muslimer.
Det är enbart den som har ett överskott på Serotonin som kan se de judiska reaktionerna på detta hat som fördomar.
Överskott på Dopamin anses höra samman med Schizofreni och underskott med Parkinsons disease. jag tror inte att folk i allmänhet i Israel, lider av hallucinationer eller Morbus Parkinson, enbart av en hälsosama skepsis inför de profeter, som likt schamaner i kontakt med ödet, tror sig se lösningen på MÖ-konflikten i ,enbart förhandlingar och diplomati.
Hotet mot Israels folk är högst reellt och upplevelsen därav är inte en följd av autonom insöndring av vare sig Kokain, Dopamin, eller någon signalsubstans i det Centrala Nerv Systemet.
Hotet är politisk islamism och den ideologin kan inte bekämpas med förhandlingar eftersom sådana, av muslimer, betraktas som en taktisk fint under oförutsebara perioder medan Islam hämtar kraft att återuppta erövringen av fordoma muslimskt teritorium.
“Elände” kan på sin höjd leda till en reduktion av signalsubstansen Serotonin vilket närmast leder till, depression.
Israel bör alltså i alla förhandlingar visa styrka eftersom detta är det enda språk som muslimer förstår,lydiga traditionen från erövringen av Mecka och framåt i historien.
Roy.
Är det så märkligt att man har hamnat i en form misstroendesyndrom efter så många år, att reperera gammla synder från båda sidor är nog svårt. Det är 2 olika kulturer som på något sätt skall komma fram till en kompromiss. Jag såg Sharon som en realpolitiker som hade kunnat ro freden i hamn, trots att han var den hårda linjens förespråkare. Begin som också tillhörde de hårda fick ju faktiskt en fred med Egypten.
Jerusalem som har ett symboliskt värde för de 3 religionerna kan jag tyvärr inte se som delad, varför inte ge palestinierna boende i Jerusalem Israeliskt medborgarskap. Jag tror att det kommer att bli någonting mitt i mellan.
I helgen har jag diskuterat konflikten med 2 Israeler som är har i Sverige för att marknadsföra nya produkter från Döda havet, de anser att Olmert är svag men är så pass progmatisk att en positiv förhandling i Annapolis leder till en överenskommelse.
Hehe,
lysande text. Underhållande och tankeväckande på samma gång!
:-)
/markus
Markus !
Tack för att du fattade poängen. Just din reaktion var den jag i mina mest optimistiska stunder hade hoppats på…
A-K,
rabbinhistorien utgör ett förträffligt komplement till mitt psykiatriska kåseri.
Paul,
nej, det är verkligen inte märkligt.
Det är mänskligt. Vilket är en viktig poäng i inlägget: vi är alla offer för psykets svårfångade krafter.
Produkterna från Döda Havet – skönhetsprodukter, antar jag ? Är det “Ahava” eller en ny konkurrent ?
Johannes,
historien om kokainisten som inte blir upphetsad av erotisk film är inte mitt påhitt. Det är ett vetenskapligt experiment. Resten av inlägget är delar av eget mediterande.
Roy.
Alldeles riktigt, naturprodukter, krämer och dynga på burk och det här livsgivande och hälsosamma saltet, ja, en ny kokurrent.
Paul,
dynga på burk och livgivande salt är bra det. Är du företagets agent i Sverige ?
Roy.
Nej det är jag inte. I den branchen är jag inte. Det jag importerar från Israel är designade bruksföremål av högsta kvalitet + exklusiva designade bruksföremål från Danmark.
Sverige har mycket att lära av Israel när det gäller entreprenörskap.
Paul,
jag instämmer ang. entreprenörskap. Det är överhuvudtaget ganska fånigt att Sverige som nation har varit så fegt, opportunt och veligt beträffande affärskontakter med Israel. Här finns verkligen en enorm potential. Sverige och Israel är två länder som satsar stort på forskning, tex. Här finns fantastiska möjligheter, men det går trögt. M.m.
Man ska dock inte utesluta att Leijonborg på något sätt kan komma med något slags initiativ i den här frågan. Eller vad tror du ?
Roy.
Alldeles riktigt, ett stort gäng åker visst ner nu i november för dels att skaffa samarbetsparners och studera den Israeliska entrepenörandan. Israel är det landet i världen som har de flesta forskare per capita, forsknigen i Sverige har ju blivit styvmoderligt behandlad i många år . Israeleska entrepenörer har visioner, det saknas tyvärr i Sverige. Israel har ju inga naturtillgångar, men de har en annan tillgång och det är kunskap.
Men är det inte så att Israelisk forskning, i den mån den inte är självständig, replierar på amerikanska institutioner till den grad att en brittisk akademisk bojkott mot Israel(om den varit tillåten) hade haft enbart en marginell betydelse för israeliska vetenskapare?
För min del ser jag många innovativa artiklar av israeler publicerade i fr.a den amerikanska editionen, färre i den brittiska.
Johannes.
Alldeles riktigt Johannes, en brittisk akademisk bojkott hade inte haft någon större effekt på forskningen i Israel men hade varit moraliskt förkastligt, men Israel har alltid varit duktiga på att gå sina egna vägar. Det som Israel har gett världen inom den spetskompetens de innehar är ett mirakel och har kommit hela världen till godo.
Bjerelds senaste artikel fick mig att känna mig som vore jag ansatt av någon sorts anxiety syndrome. Suck.
Instämmer A-K!
Jag blev censurerad två ggr efter inlägg där!
Hans betonande av att det förlag som släppte igenom korrekturfel i GP´s memoarer, var Albert Bonniers, går över gränsen.