Du får väl addressera frågan till Jordanien som drog in deras medborgarskap?
http://al-hamatzav.org/permalink/mot-nya-valtekniska-samarbeten/#comment-10682

Palestinierna måste sluta räkna med att få omvärldens stöd. Framför allt måste de sluta räkna med arabvärlden kommer att kunna rädda dem från deras lidande. De enda som kan rädda palestninierna är palestinierna själva, och för att lyckas måste palestinierna ge upp sin kamp för ett eget land.

Israel har de senaste dagarna inlett en brutal offensiv mot Gaza. Kritiken finns förvisso, men den stannar just där, den leder aldrig till några konsekvenser vilket betyder att världen ser positivt på det som håller på att ske, men måste lägga in lite kritik p.g.a. de stora civila dödsoffrena. DN skrev i sin ledarsida att kritik mot Israel inte är något ”att förvånas över” eftersom ”det finns en reflexmässig reaktion varje gång Israel tar till militärt våld. Den mer sansade kritiken tar fasta på att Israel, i likhet med andra stater, har rätt att försvara sig.”

Den här inställningen är intressant och det är just på grund av det här resonemanget som konflikten tycks olöslig. Israel är inte en stat som är lik alla andra. Israel har rätt att försvara sig, men i det här fallet försvarar Israel sin egen ockupation. Bara för att man tagit ut trupper ur självaste Gaza betyder det inte att området inte är ockuperat. En ockupant kan bara bara försvara en ockupation och det gör ockupanten, i det här fallet Israel, till angriparen. Den ockuperade är den som har rätt att försvara sig själv.

Det som är tacksamt för Israel när man använder den typen av terminologi som DN och alla tidningar använder är att konflikten framställs som en konflikt mellan två länder. Israel attackerar Gaza, palestinierna skickar raketer in i Israel, palestniniernas president protesterar och Israels premiärminister förklarar att Israel har rätt att försvara sig själv.

För den utomstående verkar Gaza och de palestinska området vara någon typ av land. Det finns ett parlament, en president, folk har t.o.m. Röstat (med Carl Bildt som vittne) men varför kan de inte bara sluta bråka? Konflikten tycks omöjlig att lösa.

Konflikten är omöjlig att lösa så länge man försöker lösa den som en konflikt mellan två nationalstater. Problemet är inte geografi eller religion eller ens historiskt. Konflikten är politisk och kan bara lösas på politisk väg. Edward Said presenterade en politisk lösning på problemet: Medborgarskap. Med ett medborgarskap skulle palestinierna få precis de rättigheter som de strävar efter. Enda anledningen till att vilja ha ett eget land är att kunna få ens rättigheter garanterade och skyddade av staten. Men varför ta den omvägen om man kan få allt det genom ett medborgarskap?

Om palestinierna skulle kräva medborgarskap istället för ett land skulle den verkliga konflikten komma fram till ytan; den politiska. Problemet är att Israel för en rasistisk, sionistisk politik som de aldrig behöver diskutera. Men den dagen palestnierna frågar varför de inte kan få samma rättigheter som de persononer som bor på andra sidan elstängslet måste israelerna på allvar börja förklara sin politik. Den debatten vinner de aldrig.

Att israelerna är rädda för att den dagen kommer råder ingen tvekan om. Ehud Olmert uttryckte sin oro för att Israel riskerar att möta ett antipartheidliknande motstånd om tvåstatslösningen verkligen går i graven:
If the day comes when the two-state solution collapses, and we face a South African-style struggle for equal voting rights (also for the Palestinians in the territories), then, as soon as that happens, the State of Israel is finished

De som kan få Israel att ändra sin politik är enligt Olmert de judiska organisationerna i USA:
“The Jewish organizations, which were our power base in America, will be the first to come out against us,” Olmert said, “because they will say they cannot support a state that does not support democracy and equal voting rights for all its residents.”

Staten Israel, som den ser ut idag, är dömd att gå under. Det betyder inte att människorna ska försvinna därifrån, utan det betyder att den politik som hållit dem vid liv i sextio år är dömd att dö. Liksom i Sydafrika var inte problemet med de vita att de var vita, utan det var apartheid som var fel. Samma sak gäller i Israel. Araber och judar har en lång tradition av att leva tillsammans och under rätt politik kan de göra det.

Här ser vi tydligt palestiniernas agerande efter en tids relativt lugn. Dom attackerar israeliska civila vid första bästa tillfälle.

Flera utrikesministrar och FNs generalsekreterare fördömer hamas utan att ens nämna Israel i samma mening, annat än som det mål hamas attackerar.

Förhoppningsvis har omvärldens tålamod med hamas och andra palestinska terrororganisationer fullständigt försvunnit denna gång.