Spridda tankar ett halvår efter Gaza-reträtten
Av Magnus Lindberg • 2006-02-19 • Kategoriserat under: Israel
I dagarna är det nu sex månader sedan Gazareträtten och med facit i hand kan man konstatera att det inte var mycket som sades innan reträtten som kom att stämma. Just detta är något Dr Martin Sherman, forskare i statsvetenskap vid Tel-Aviv University uppmärksammat och skrivit en intressant artikel om. Artikeln kan man finna i Yedioth Ahronoths engelska nätutgåva.
“Half-a-year after Gaza, there is no avoiding the decisive conclusion that disengagement was, from the get-go, a tragic, pre-ordained failure.
[...]
Not one of the positive things that were supposed to come about due to disengagement has come to pass. Similarly, not one security issue that the pullout was supposed to solve has been solved.”
skriver Dr. Sherman och konstaterar att ett efter ett har samtliga skäl till tillbakadragandet visat sig grundats på felaktiga bedömningar:
“Security: The facts speak for themselves. In stark contrast to hopes that the pullout, the destruction of the settlement enterprise and the end of friction between the IDF and the local population would lead to an end of (at least a reduction in) Qassam rocket attacks from evacuated areas, the rain of rockets on Israeli cities and population centers has grown stronger, even reaching the outskirts of Ashkelon, with its wide range of essential strategic installations.
[...]
Even without the latest threats from terrorist groups that they have improved the range and power of their warheads, we would have known that expanded arches of destruction and an expanded radius of destruction were unavoidable. Yet no official source has offered any explanation about how we will deal with them, apart from ‘reinforcing roofs.’”
Eftersom jag börjar odla ett alldeles särskilt intresse för just Qassam-terrorn och hur den helt ignoreras i Sverige är det just vid detta i Dr.Shermans artikel jag tänkte uppehålla mig. Vi kan alltså idag, ett halvår efter reträtten konstatera att terrorn från Gaza inte alls minskade i omfattning utan att den tvärtom ökade avsevärt. Om detta skrev jag redan tre dagar efter reträtten då de första Qassam-raketerna riktades mot samhället Sderot, väl innanför Israels gränser men inom raketers räckhåll från Gaza.
Sedan dess har det alltså mer eller mindre konsekvent regnat raketer över västra Negev-öknen. Mot moshaver och kibbutzer. Mot städer som Sderot och Ashkelon. Person- och materialskador är naturligtvis en följd, men framför allt, skapar de ständiga attackerna en enorm psykologisk stress. Dettar är terror i ordets rätta bemärkelse. Den slår skoningslöst mot hela det civila samhället i västra Negev och skapar otrygghet och rädsla.
Att raketattackerna närmar sig Asheklon är också djupt oroande för här finns stora oljereserver, kraftverk och en hel del känslig industri. Av vilka alla snart befinner sig inom räckhåll för terrorgruppernas nyare raketer med längre räckvidd.
All israelisk militär verksamhet riktad mot Gaza sedan reträtten har på olika vis försökt stävja raketattackerna och rasera infrastrukturen som möjliggör dem. Därför är det både beklämmande och märkligt att så lite rapporteras om Qassam-terrorn. Utan vetskap om den kan man inte förstå Israels agerande och då ställer man sig naturligtvis frågande till det riktiga att upprätta en militär zon i norra Gaza eller att artileribeskjuta delar av Gaza-remsan. Frågan är naturligtvis given; På vilket annat vis skulle Israel kunna agera? Man evakuerade hela Gaza-remsan. Med israeliska skattepengar raserade man hundratals byggnader för att palestinerna tyckte att det var bäst så (man erbjöd sig först att lämna husen). Synagogorna lät man stå men de stacks omedelbart i brand av palestinerna.
Ungefär i samma takt som Hamas stolt proklamerade att det var raketerna som drivit ut den sionistiska fienden började samma raketer (på vilkas effektivitet man nu fått kvittens) riktas över gränsen, mot samhällen i Israel.
Detta är huvudpunkten som helt gått den svenska debatten förbi; Israel lämnade Gaza och fick mer terror som tack. Terrorn har ökat sedan reträtten. Israel fick någon enstaka ryggdunk här och där av världssamfundet efter reträtten men precis som jag skrev då var detta något som snabbt glömdes bort och som vanligt, helt oberoende av vilken sorts jävelskap palestinierna tar sig för dominierar Israels handlande i svensk media. Retalieringarna och artilerielden ges rubriker, raketterrorn som föranledde den nämns i förbigående eller inte alls.
Svaret på frågan om vad Israel hade kunnat göra annorlunda är mycket enkelt – Ingenting. Det är nämligen inte Israels fel att man raketbeskjuts från Gaza-remsan och ingenting Israel någonsin gör kan ändra på det faktum att ingen av terrororganisationerna accepterar Israels rätt att existera alls.
Israel lämnade Gaza. Som tack fick man en lavinartad ökning i vapensmugglingen mellan Egypten och Gaza. Som tack fick man ett konstant raketregn över västra Negev-öknen.
–
Yedioth Ahronoth: 6 months of negligence
No related posts.
Magnus Lindberg grundande bloggen al-hamatzav.org 2004 men är inte längre en del av den.
Alla texter av Magnus Lindberg
“Vi kan alltså idag, ett halvår efter reträtten konstatera att terrorn från Gaza inte alls minskade i omfattning utan att den tvärtom ökade avsevärt.”
Vilket var exakt vad både Sharansky och Netanahu förutsåg, och tog sitt personliga ansvar, avgick från regeringen som förespråkade de besluten.
Det hade onekligen varit bättre om Gaza hade lämnats efter någon slags överenskommelse, men den som vägrade tala med Abu Mazen och samordna reträtten med palestinierna var faktiskt Sharon. Och den här föreställningen att Israel nu får ett raketregn som “tack” – jag tycker inte att palestinierna står i någon som helst tacksamhetsskuld till Israel för att soldaterna och bosättarna evakuerades.
Den här konflikten kan inte lösas militärt och den kan inte lösas ensidigt, förhandlingar är den enda vägen. Och ett vapenstillestånd som accepteras av båda sidor (och som inte efterlevs idag) är bättre än en fullskalig intifada. Netanyahu och Sharanskys alla fodringar låter bra i TV men i praktiken betyder de att allting fortsätter som förut. Och det är inte nödvändigtvis vad de flesta israeler vill. Inte jag heller.
Anna,
Jag håller med dig fläckvis men vad jag menar är att det sämsta palestinierna kunde göra efter tillbakadragandet var att eskalera våldet och jag tror att det här är något av kärnan i konfliktens evighet. Nämligen den att de palestiner som vill ha fred och som vill förhandla inte är samma palestinier som brukar terror. Av den anledningen blir det lönlöst att ständigt tala om förhandlingar för under tiden dör människor för att den palestinska ledningen vägrar (trots att förmågan mycket väl finns) stävja terrorn.
Jag tycker därför att det är högst relevant att påpekat att det inte finns några som helst garantier eller ens empiriskt underlag för att en förhandlande linje skulle minska terrorn och därför är unliaterala beslut, baserade endast på vad som är bäst för Israel att föredra.
Innan det kan bli frågan om något annat måste det finnas folk på den palestinska sidan som är beredda att ta förhandlingarna på allvar. Man kan inte säga en sak och göra en annan hur länge som helst och jag tror att det unilaterala tillbakadragandet var resultatet av just det.
Ja vad väntar sig Israel när man ensidigt lämnar en Gazaremsa notoriskt infekterad av terrorister från Al-Aqsuamartyrer,Islamiska Jihad och Hamas?
I dagens nätupplaga av BBC spekuleras det om att Sharon valde ett ensidigt tillbakadragande från Gaza för att förhindra ett palestinskt, demografiskt övertagande av Israel och de territorier som Israel kontrollerar. Genom sin mycket högre nativitet kan nämligen antalet palestinier omkring 2020 beräknas överstiga antalet judar i ovannämnda områden, varför de skulle kunna framtvinga den önskade enstatslösningen- ett arabiskt Palestina utan judisk stat!
Magnus,
“Med israeliska skattepengar raserade man hundratals byggnader för att palestinierna tyckte att det var bäst så (man erbjöd sig först att lämna husen). Synagogorna lät man stå men de stacks omedelbart i brand av palestinierna.”
Med israeliska skattepengar kunde bosättarna stanna i Gaza. Jag såg på nyheterna i förra veckan ett inslag hur mycket skattepengar det läggs på bossättningarna på alla plan medan städer som Sdrot blir åsidosatta av staten.
Angående Synagogorna som stacks i brand är inget att gråta över. Vad som lämnades kvar var tomma byggnader. En synagoga är aldrig helig. Det är vad som finns i den som kan anses heligt. Att tycka annat är en slags avgudadyrkan.
När det gäller ökningen av raketer beror det på att man inte kan skjuta på bosättarna längre. Jag läste i Haaretz precis när tillbakadragande skedde. Tidningen interjuvade människor i Sdrot. Många var positiva till vad som skedde. En del för att de kände sig förfördelade av staten på grund av bosättningarna. Det fanns förstås de som var emot uttåget bland annat en kvinna som tyckte bostättarna kunde vara kvar eftersom hon såg att nu kom Sdrot bli beskjutet istället för dem.
Det finns många skäl till varför det var bra för Israel lämna Gaza, Bland annat:
1: Soldater dog och skadades där, både mentalt och fysiskt. Detta för att skydda människor som inte behövde vara där.
2: Att bibehålla kontrollen över Gaza kostade otroligt mycket pengar. (Bla mina pengar)
3: Det sekualiserade Israel tog tillbaka initiativet från de religiösa.
Dannie: Bibi är en oportunist och lögnare. Han var en bidragande orsak till att uttåget kunde ske. Varför: Han stödde det länge och väl.
Jag är med Adam på en av ovanstående. Israel vann på samma sätt ingenting i minskat våld på att dra sig ut ur Libanon, men soldaterna fick åtminstone patrullera en gräns istället för att jaga aktivister på hemmaplan. Nu får israeliska soldater åtminstone känna att de försvarar den israeliska civilbefolkningen istället för en bunt (i deras mening) bosättande zeloter.
Javisst, såtillvida var reträtten säkert bra. Ovanpå det hade man ju egentligen ingenting att göra i Gaza längre, annat än att göra livet surt för terroristerna. Om tillbakadragandet som sådant säger jag egentligen ingenting, jag har ingen åsikt annat än att fördelarna som utmålades knappast har besannats och att vapen nu flödar fritt från Egypten in till Israel samt slutligen, det faktum att terrorn de facto har ökat.
Vad är nyheten? T o m en femåring hade kunnat räkna ut att reträtten var helt meingslös ut ett israeliskt perspektiv. Terroristpalestinerna är och förblir massmördande psykopater och det enda som biter på dem är bomber. Förhandling och eftergifter mot massmördarmuhammedaner förvärrar bara situationen.
Som sagt: vad är nyheten?
Intressant inlägg och debatt tycker jag.
Tråkigt att höra att terrorn ökat efter tillbakadragandet från Gaza.
Jag tänkte att det skulle vara mycket säkrare och billigare för militären att bevaka Gaza, genom att helt enkelt bygga en mur (har man gjort det?) runt Gaza med ett fåtal bevakade gränsövergångar, istället för att soldater skall patrullera omkring på gatorna. Fast det kräver ju att Palestinerna avväpnas och att inga nya vapen smugglas in.
Det är ju en otrolig röra med alla dessa terrorist grupper som jag inte ens kan namnen på. Israel och USA ansåg att Arafat (Palestinska Myndigheten) är ansvariga för att kontrollera så att inget våld mot Israel kunde ske från Palestinska områden. Samma sak måste väl gälla nu när Hammas är regeringsparti? Hamas sägs ha inlett en ensidig vapenvila sedan ett år tillbaka, nu måste de väl se till att alla andra grupper håller vapenvilan annars blir ju Hamas ansvariga för det som sker tänker jag.
Jag frågar mig hur denna konflikt någonsin skall kunna lösas. Detta lågintensiva krig som aldrig verkar kulminera utan bara fortsätter i all evighet.
Varför avväpnar inte Israel Hamas och alla andra grupper själva, bygger en mur runt de gränser som FN godkänt och bevakar gränsövergångarna? Det är i alla fall något som Israel kan göra för att skydda sig tänker jag.
En hel del har förändrats under den senaste tiden, ny Hamas regering, snart en ny Israel regering och en Europeisk befolkning som börjar få allt mer erfarenheter av islamistisk terror (Madrid, London, van Gogh, Danmark) som medför att sympatierna med Israel ökar i samma takt som de minskar för Palestinerna.