En allegori kan mycket väl bygga på verkliga händelser. I den kan också finnas verkliga personer. Det är bara det att händelserna framställs allegoriskt dvs. som en påhittad eller kanske verklig berättelse men en annan än den som den bygger på.
Och finns det då inga historiska, arkeologiska eller andra källor som kan verifiera fakta, blir allegorin en gåta och svår att tolka samt värdera dess sanningshalt. Man kan då inte finna svar på frågor som: Vilken sanning döljer sig bakom allegorin? Är det en äkta allegori som döljer andra verkliga händelser eller är den bara en fiction? Finns det någon sanning i legenden? I så fall vilken eller vilka?
Som du förstår hamnar man i en mycket svår situation när man står inför en påstådd historisk händelse där man saknar faktaunderlag för att kunna avgöra om den är sann/falsk eller en allegorisk framställning av en verklig händelse. Och avsaknaden av fakta ger underlag för många tolkningsmöjligheter. Det enklaste är naturligtvis att man påstår det är Guds ord. För då är det bara att acceptera som det står och ingenting kan då ifrågasättas. Men varje självständigt tänkande människa vet att det inte finns någon gud som någonsin hållit i en penna och att förutsättningen för att en människa skulle kunna vara i kontakt med en gud är ovillkorlig och fullkomlig opersonlighet. Förstår vi detta inser vi att man ytterst sällan träffar på en människa genom historien som var eller är så ren från personliga begär att denne skulle kunna umgåtts med en gud.
Dessutom har ingen av världens gamla religiösa skrifter skrivits av sådana möjligt upphöjda människor. Inte ens Buddha gjorde det. Trots att han var både läs och skrivkunnig och indierna hade ett utvecklat skriftspråk.
Alla religiösa skrifter är utformade av anhängare till olika religioner och dessutom oftast efter dennes död och av personer som vare sig umgåtts med gudarna eller varit så opersonliga att de skulle varit i stånd att inte själva genom sin egen personlighet färga innehållet i de skrifter de givit upphov till.
Det finns alltså inte en enda skrift som kan påstås återge någon guds ord eller tankar.
Om vi nu inte anser man ska tro på skrifternas bokstav, vilken hållning bör vi då inta till innehållet i religiösa skrifter?
Här tycker jag Gotama “buddha” uttryckt den rätta inställningen när han för sina lärjungar betonade att de inte fick godta någons läror, inte ens hans egna, hur upphöjda de än var, om de inte sammanföll med deras egen erfarenhet. Inga dogmer och ingen tro fick övertas i andra hand. Också hans egen undervisning måste lämpas överbord om den inte lyckades föra lärjungarna fram till upplysningen. Om man klamrade sig fast vid en auktoritet, vilken som helst, var man fångad i en fälla och skulle aldrig uppnå upplysning och nirvana.
Detta är visdom och ett andligt förhållningssätt. Det är så vi borde förhålla oss till innehållet i religiösa skrifter. Gotama visade visserligen på de etiska villkoren för att uppnå upplysning. Men han såg på människor som utvecklingsbara väsen som var och en hade sin egen individuella väg att gå och som ingen annan kunde gå åt dem än de själva. Han såg på människan som guds avbild och nedvärderade henne inte till att vara ett slags djur som måste underkasta sig någon herres vilja, och följa dennes bud och förbud för att komma till himlen eller paradiset och inte hamna i helvetet.

“allegori, berättelse eller avbildning som vill åskådliggöra något annat än det som konkret framställs”

Det sägs inget om att en allegori måste vara fiktiv. Man kan således mycket väl använda en verklig händelse som allegori.

Jag har läst Koranen och kan inte minnas jag funnit allegorier i den annat än återberättelser av vissa delar av GT. Men som jag förstått det anses dessa delar av Muhammed inte varit allegorier utan faktiska händelser. Så mitt svar är ja. Koranen är annorlunda och består till stor del av hans uppenbarelser och åsikter, bud och förbud, blandat med berättelser från GT han hört från judar och kristna.
Muhammeds leverne visar att han hade en genomsnittsmänniskas moral och var inte en andligt utvecklad människa utan skulle istället kunna liknas vid det vi idag kallar för ett psykiskt medium.

Det är sant att buden och förbuden i GT inte är allegorier. Men GT och berättelserna i den är allegorier och inte faktiska händelser. GT är därför inte tänkt att förstås bokstavligen. Dessutom fastställdes GT slutligen på mellan 400-800 talet vår tideräkning. Så det finns många frågetecken om hur trogen och hur riktigt de legender från forntiden och senare skrifter dagens GT är.

Det är inte skriftens ålder i sig som är avgörande om den är en allegori eller inte. Men många religioner, däribland GT, är så pass gamla att de utformades innan våra förfäder hade utvecklat ett skriftspråk. Sättet att föra religionen vidare från generation till generation var då att lära sig dem utantill och berätta dem muntligt, och det gjorde lättast i form av allegorier.
Inte ens de buddistiska skrifterna som är ca. 2400 år gamla är tillräckligt gamla för att ha behövt utformas till allegorier. Indierna hade ju vid den tiden redan ett skriftspråk.

Son of the Sun, jag har inte läst Koranen, men har svårt att tro att det inte finns såväl allegoriska som kategoriska texter i den. I GT finns t.ex. skapelseberättelsen som rimligtvis måste ses som en allegori, och sedan t.ex. de tio budorden som definitivt inte kan ses som allegorier, utan som mycket kategoriska förbud och påbud. Skulle Koranen vara annorlunda i det avseendet? Består Koranen enbart av påbud och förbud?

Koranen påstås ha skrivits av en man, Muhammed, under en får man förmoda begränsad tidsperiod, mindre än en mansålder. Huruvida tillägg eller ändringar har gjorts av efterföljarna vet jag inte. Troligen inte, i någon större omfattning.
GT är skriven av sannolikt flera olika källor under en period av minst tusen år. Att innehållet i GT därmed blivit mer oklar, mer vag i konturerna är knappast att undra över (om så verkligen är fallet), men betyder det verkligen att Koranen är icke-allegorisk? Och därmed lättare att motivera depressiva regler med?