Shiva – den judiska sorgeritualen
Av G. Tikotzinsky • 2006-07-05 • Kategoriserat under: JudendomEn mycket nära släktings oväntade dödsfall föranleder mig att ta upp ämnet i rubriken, och det är också orsaken till min frånvaro från bloggvärlden den senaste tiden. Tyvärr är döden en del av livet, och tyvärr har vi i Israel fått vänja oss vid ond och bråd död. Vare sig döden orsakas av våld eller sjukdom (i det här fallet) så är den lika ovälkommen och lika oväntad. I bästa fall kommer döden 20 år för tidigt, i värsta 80. Bara undantagsvis kommer döden som en befrielse.
Liksom alla judiska seder, så har sorgeritualen många olika varianter. Huvuddragen är att de närmast sörjande, dvs. föräldrar, make/maka, syskon och barn upphör med all normal aktivitet under en sju dagars sorgeperiod (Shiva) efter begravningen. Man samlas i ett av hemmen, där man sitter på låga pallar, tar emot besök och samtalar. Man talar om dittan och dattan, men tonvikten är vid den avlidnes gärningar. Man talar om vad han/hon gjorde i livet, om ungdomsåren, om familjerollen, om alla roliga och trevliga minnen. Man tittar på foton och återuppliver minnen. Man berättar alla släkthistorierna och de roliga anekdoterna. I bland blir stämningen uppsluppen, för att sedan helt plötsligt återgå till kall tystnad när sorgen gör sig påminnd igen.
Resten av släkten och vänner kommer och går, och deltar i samtalen. De tar med sig mat och dricka så att de närmaste inte skall behöva laga själv. Alla närvarande äter gemensamt, vare sig det gäller måltider eller snacks. På soffbordet ligger fotoalbum, och i huset finns ett stearinljus som står tänt hela veckan. Männen går i synagogan morgon och kväll för att be kaddish-bönen för den dödes själ. När sorgeveckan är slut samlas man vid graven för att be kaddish och för att säga ett sista farväl.
Naturligtvis finns det en mängd seder, påbud och förbud som kan följas under sorgeveckan, allt efter egen religiös övertygelse. Några exempel är att bära en sönder-riven skjorta, att täcka för alla speglar, att låta skägget växa, att bära svart kippa, att klippa sönder skorna när sorgeveckan är slut, att äta ägg, osv. Min mycket personliga åsikt är dock att för många religiösa ritualer förvandlar sorgen till teaterföreställning. Vår rabbi, amerikansk modern-ortodox, har en mycket liberal inställning: Var och en sörjer på sitt sätt och i sitt hjärta, något universiellt recept finns inte. Jag håller fullständigt med honom.
Slutsumman av att sitta shiva är en sorts samtalsterapi. Det hjälper att isolera sig från världen en vecka med sina närmaste för att bearbeta döden. Det hjälper otroligt mycket att bara sitta och prata. Alla släkt och vännerna som kommer och går hjälper till att tränga undan de svarta tankarna. Sedan, efter en vecka när det omedelbara stödet bytts mot den dagliga rutinen, kommer saknaden. Men då har man redan hunnit bearbeta det hela, något lite.
Att sitta shiva är en viktig judisk tradition. Seden har central betydelse både för vårdnaden av den avlidnes själ och omsorgen för de efterlevande. Livet går vidare.
G. Tikotzinsky är bosatt i Israel där han verkar som styrelseordförande i flera kibbutzägda industriföretag. Han har en BA-examen i internationella relationer och en MBA-examen. På den politiska höger-vänster skalan identifierar sig Tikotzinsky som oberoende naturvän.
Alla texter av G. Tikotzinsky
Jag får inleda med att beklaga. Egentligen är det väl inte bara i Israel som dödsfall kommer för tidigt, det är tyvärr bara undantagsvis som döden faktiskt kan kännas välkommen efter t.ex. en lång tids svår sjukdom. Och då finns där istället kvar en stor sorg över sjukdomstiden som sådan … Det är aldrig lätt.
Intressant att höra om de ritualer som omger döden i den judiska traditionen. Shiva låter litet som ett förlängt gravöl, vilket säkert är vettigare än att bara ägna några timmar åt det så som vanligtvis sker i Sverige. Att tala om den avlidna väcker så starka känslor att det helt enkelt är svårt att lyckas få så mycket sagt under en eftermiddag.
Än en gång, jag beklagar din sorg.
Jag tycker det låter som ett otroligt personligt och vackert sätt att hedra en avliden person. Att minnas och att berätta berättelser rör vid det innersta i att vara människa och hjälper oss som är kvar att gå vidare.
Beklagar din sorg men hoppas att minnet av den avlidne ger dig hopp och visdomar inför framtiden.
ברך דין אמת
Jag beklagar sorgen.
Jag beklagar sorgen.
Må minnet av din släkting bli till en välsignelse.
A-K
En av de första gångerna jag skulle gå på “nichum avelim”, dvs gå och besöka en shiva, var jag jättenervös eftersom jag inte visste hur jag skulle bete mig eller vad jag skulle säga. Men jag fick ett väldigt bra råd av en äldre god vän: ägna dig främst åt att lyssna och låt den sörjande tala om vad denne vill, låt honom eller henne leda samtalet.
Och precis som G.Tikotzinsky skriver så är det tillåtet både att skratta och gråta på en shiva, ibland samtidigt.
Från upplevelser från vänner inom Hadassah och judiska församlingar i USA är det imponerande hur vänner ställer upp med matbrickor, hela planerade måltider osv till “sorgehuset”. Det gör man iofs inom andra församlingar i USA också. Det brukar komma så mycket mat att folk måste ställa somligt i frysen ibland.
En amerikansk kristen sed är detta med öppen kista. Man verkar ha slutat med det i Sverige för en 40 år sedan eller så. Första gången jag var på en “viewing”, efter en svenskamerikan, av en slump, var det med hjärtat i halsgropen och en del ångest över behöva se en död kropp. Man väntas gå fram till kistan och ta personlig avsked. Sedan blir man van. Det jag tycker är knepigast är att småbarn är med.
En bekant berättade att när barnens morfar hade dött hade en av flickorna just lärt sig hjula. Så hon hjulade framför kistan för att visa farfar! Senast när Bertha Arvidsson, (må hon VIF), underbar svenskamerikanska, dog vid hög ålder, satt hennes barnbarnsbarn vid “the viewing” och lekte med barbiedockor, skuttade och hade kul.