Al Hamatzav

1. I skrivande stund anländer Libanons nye president, General Michel Suleiman, till presidentpalatset. Efter sju sorger, åtta bedrövelser och 19 misslyckade försök att utse en president, kom man på det tjugonde försöket överens om en kompromisslösning. Runtom i Libanon syns glädje och lättnad, men det hörs även en hel del skeptiska tongångar.
Man kan säga att Libanon har fått ett plåster på såret, när man är i behov av en stor operation.
Man har avvärjt en kris, men samtidigt lagt grunden för en annan.
Hur då?
Suleiman, som i sitt tal manade till alla libaneser att hålla ihop, är en kristen general med nära band till Syrien. I talet berömde han Hizbollah för dess kamp mot Israel, men han tillade att det behövs en “diskussion” kring Hizbollahs vapen.
Det var ett ansvarsfullt tal om försoning, men vad döljer sig bakom de hoppfulla orden?
Den aktuella uppgörelsen innebär att Hizbollah har vetorätt över alla regeringsbeslut. Det innebär, bl a, att inga Nasrallah-vapen kommer att konfiskeras. Det är istället så att Hizbollah inte bara bevarade sin maktposition, man har skaffat sig ett utmärkt utgångsläge för att utöka sitt inflytande. Och om Hizbollah utökar sitt inflytande, så innebär det i dag, under rådande geopolitiska omständigheter, att även Iran och Syrien utökar sitt inflytande i Libanon, utan att man behöver ha egna soldater på plats som gör grovjobbet på marken. Det räcker gott med att ständigt skicka sina agenter till det vackra ceder-landet vid kusten.

2. Det som ser ut som goda nyheter för libaneserna är i själva verket bara en nödlösning framtvingad ur desperation, och denna “lösning” är ett uttryck för ett större spel, där insatserna är högre, och där vissa parter inte kommer att dra sig för att offra Libanon, om det främjar deras egna intressen.
I Teheran är man försiktigt optimistisk ang. Hizbollahs framgångar. Poängen med Hizbollah är enligt Iran att de kan aktiveras som en ny front mot Israel, ifall krisen kring Irans kärntekniska arrangemang går in i en ny och våldsam fas.
Men mellan Beirut och Teheran finns Damaskus, och det är, f.n, hit de flesta av regionens trådar löper. Det handlar om Syriens vägval. Assad har utsatts för hård press att upphöra med destabiliseringen av Libanon, och att istället göra sånt som underlättar valet av ny president. Nu har Suleiman blivit utnämnd, och det är bl a Syrien som bakom kulisserna har bidragit till detta. Diplomater från USA och EU väntar med spänning på vad Assad gör härnäst; är han redo att kyla ner relationen med Iran, Hizbollah och Hamas?
Många analytiker i väst menar att Assad fortfarande är i händerna på krafter ur Syriens grå eminens, att han varken har kraft eller förmåga att bryta ny mark, utan att ha fått maktelitens “välsignelser”. Hariri-tribunalen, bombräden mot den nordkoreanska reaktorn i den syriska öknen, mordet på ärketerroristen Mughniyeh i centrala Damaskus, diplomatiska påtryckningar från EU och USA - allt sammantaget ger det bilden av att Syriens president Assad är mitt inne i en osäker och dramatisk kamp. Åt ena hållet har han länder som Egypten och Jordanien, som har fred med Israel och som åtnjuter ekonomiskt stöd från USA. Åt andra hållet har han Iran, som är fortsatt på kollisionskurs med det internationella samfundet.
Assad har gjort uttalanden där han avfärdar kraven om att han ska kyla ner relationen med Iran. Dessutom är han i färd med att storhandla vapen av ryssarna. Det rör sig om Iskander-E missiler, stridsflygplan av modellen MiG-29SMT, Pantsir S1E luftvärnssystem, Strelets (Igla-S versionen) missiler, Yak-130 plan (som ska användas mot Israels Kobra och Blackhawk helikoptrar), ubåtar av typen Amur-1650.
Innebär denna vapenshopping att Assad rustar för fred, att han vill hjälpa Libanon, att han vill distansera sig från Iran, att han vill komma överens med Israel om Golan? Eller handlar det om att förbereda sig för nästa stora krig, då han bl a hoppas att stödet till Hizbollah ska cementera det syriska inflytandet i Libanon?

3. Samtidigt kommer rapporter om att UNIFIL inte förmår stoppa Hizbollahs mobilisering, varken norr eller söder om Litanifloden. Så vad är då utnämningen av Suleiman värd?
Det är som sagt en tillfällig lösning. Det kan i bästa fall leda till en lugn sommar. Men de underliggande problemen har man valt att ignorera, vilket förr eller senare leder till nya och större kriser. Det som ständigt undergräver inte bara Libanon, utan även det israelisk-palestinska fredsarbetet, är den s k “terrorlänken”: Iran-Syrien-Hizbollah-Hamas. Det vi nu ser är att USA försöker komma åt delar av denna länk, utan att behöva ta till militärt våld. Målet för detta diplomatiska arbete är att försöka vända Syrien bort från Iran, och att få stopp på Irans kärntekniska program. Detta avspeglar sig nu i Libanon, där den nya presidenten nu tar plats i palatset.
Idag ser vi tillfällig glädje i Beirut.
I morgon fortsätter den övergripande striden.

DN
SvD
SvD