Al Hamatzav

1. Kadima är ett “högerparti” (men mer “vänster” än Likud). Olmert och Livni kom sent omsider fram till insikten om nödvändigheten av att det ska bildas en palestinsk stat. Varför nödvändigt ? Därför att världen inte accepterar den nuvarande ordningen. Olmert och ett antal andra högerisraeler har av realpolitiska skäl tvingats till förhandlingsbordet. Olmerts senaste uttalande, med referenser till Syd-Afrika, togs av vissa emot som om det handlade om en nyvunnen insikt, när det i själva verket handlar om en sedan länge idisslad truism: införliva palestinierna i Staten Israel - aldrig i livet. Fortsätta ockupationen - oacceptabelt. Det här är skåpmat. Trivia för dilettanter.
2. Problemet är att Olmert & Co inte har för avsikt att gå med på Abbas krav om bl a Jerusalem. Problemets palestinska motpol är att Abbas inte kan gå med på det Olmert kan erbjuda. Problemets amerikanska aspekt är att Bushadministrationen, tvärtemot vad vissa tycks tro, inte har förändrat sin policy. För att tvinga fram en kompromiss krävs inte bara att USA (och Kvartetten) pekar med hela handen - handen måste vara av stål. Tyvärr rör det sig idag bara om en till intet förpliktigande handrörelse, ett slappt och ohederligt handslag.
3. På den palestinska sidan saknas förutsättningarna för kompromiss, tvåstatslösning och fred. Jag frågasätter inte Abbas motiv - jag konstaterar bara hur stämningen är bland Hamas & Co. Om Abbas är kompromisslös mot Olmert, då bryter förhandlingarna samman. Om Abbas dagtingar om Jerusalem, då framstår han som svag och patetisk, och Hamas växer ytterligare i popularitet.
Sedan bör man förstås komma ihåg att Hamas kräver hela Al Quds, hela Lydda och Hela Härligheten. Men är detta för alltid ristat i sten ? Ingen aning. Jag talar om det aktuella läget. Det finns de facto israeler och palestinier som har övergivit oresonliga ståndpunkter och förlikat sig med tanken på en tvåstatslösning. Kommer Hamas & Co att göra detsamma ? Vet ej. Fråga Ahmadinejad vad han tror och hoppas på.
4. Den andra intifadan har, om möjligt, gjort många israeler ännu mer cyniska ang. fredsprocessen. Många israeler har helt enkelt vänt sig bort från frågan och koncentrerar sig på sina liv. De som fortfarande ids reflektera över situationen, har blivit mer “höger”.
Men att av detta dra slutsatsen att Netanyahu, som leder i opinionsmätningarna, vore en självklar vinnare om det blir nyval i Israel under 2008, är att avslöja sin egen populism. (Här skulle jag kunna ge en föreläsning om Netanyahus tid som premiärminister, och vad många anser om honom. Vidare skulle jag relatera till det faktum att en förkrossande majoritet av israelerna accepterar idéen om en tvåstatslösning. Men om detta och mer därtill säger jag ingenting !)
5. Den senaste frigivningen av palestinska fångar indikerar att Olmert har fler förtroendeskapande åtgärder på gång. Vi kommer att få se temporära och partiella åtgärder på Västbanken som syftar till att förbättra palestiniers levnadsförhållanden, vilket då är tänkt att stärka Abbas. Lägg därtill att Blair menar allvar med sina projekt.
Vi kommer kanske t o m att kunna upptäcka en viss optimism. Israeliska och palestinska ledare kommer att göra försonliga uttalanden. Skiljelinjen mellan pragmatikerna och extremisterna kommer att tydliggöras. Gott så.
Men oddsen för att 2008 kommer att innebära tvåstatslöning och fred är nästan lika höga som för tanken att Israel en dag ska kvalificera sig till fotbolls-EM (eller att Sverige ska vinna detsamma).