Palestinas sista “vapen” besegrat, men gör det någon skillnad?
Av Michael Diamant • 2009-12-12 • Kategoriserat under: Allmänt, Intressant just nu, Israel, JudendomKonflikten mellan judar och araber i området känt som landet Israel eller Palestina har pågått mer än 100 år nu. Kampen har förts på alla plan såsom ekonomi, krig, terrorism och mindre beräknat demografi. Judarna alltid kämpat i motvind, men också alltid stått som segrare (varför jag lägger större ansvar på Israel att lösa konflikten).
Israel är idag inte hotat militärt på något sätt. Landet är så militärt överlägset att det i ett konventionellt krig skulle kunna besegra hela mellanöstern utan vidare. Konventionella krig riktar sig nämligen även mot den civila infrastrukturen och grannländerna är enormt sårbara då de inte ens i fredstid kan skänka sina medborgare drägliga liv. Iranska kärnvapen ger jag inte mycket för då jag varken tror att de kommer användas eller ens om de gör det kan “utplåna” Israel.
Det sista vapnet som egentligen inte är uttänkt som ett sådant, men fungerar reellt som det, är demografi. I flera multinationella länder och områden pågår en numerär kamp som emellanåt resulterar i krig och konflikt. I Mellanöstern har vi Libanon som paradexempel, men även länder som Irak, Yemen, Algeriet, Kuwait och flera andra Gulfstater har sina egna numerära konflikter (mellan berber och araber, kurder och araber samt mellan shia-sunni-kristna).
I det heliga landet har judar alltid haft lägre nativitet än den arabiska befolkningen och det befolkningsövertag som ändå tillskansades skedde med en kombination av invandring och senare den “etniska rensing” som blev resultatet av arabernas anfallskrig mot israel.
Trots att det efter Israels utropande bara fanns 150 000 arabiska medborgare utgör de idag 1,5 miljon eller tio gånger fler.. på 61 år!. Skulle Sverige haft samma befolkningsökning hade det funnits drygt 70 miljoner svenskar inom Sveriges gränser. En del av denna ökning har skett genom annekteringen av östra Jerusalem och en del genom palestinsk invandring och naturalisering till Israel. Majoriteten av ökning beror dock på en rekordnativitet kombinerat med en rekordlåg mortalitet bägge aldrig tidigare skådade i mänsklighetens historia. Under 1960-talet tredubblades antalet israeliska palestinier för varje generation och en nedgång i nativiteten inleddes först i slutet av 70-talet som stabiliserades under 80-talet. Internt har det alltid rådigt stora skillnader mellan kristna, druser och muslimer men dessa blir allt mindre intressanta då muslimerna helt enkelt utgör en så stark majoritet att de andra blir mer och mer oväsentliga.
Även om andelen palestiner bland den vuxna befolkningen länge inte utgjort mer än 12-15 % så var 30 % av alla nyfödda barn av palestinsk härkomst under slutet av 90-talet och början av 2000-talet. Ingen invandring i världen kunde hålla jämna steg med denna nativitet och den miljon invandrare från före detta Sovjet gav egentligen Israel bara ett decenniums andrum!
Under ytan skedde dock en kulturrevolution inom den palestinska befolkningen i Israel (liksom den judiska) men denna hölls länge statistiskt omärkt (liksom hos den judiska) eftersom den balanserades av mer konservativa element som stärkte sin ställning och ökade sitt barnafödande.
År 2003 förändrades allt och en process som kanske skett av sig självt på ytterliggare 30 år skedde mer eller mindre på fem år! Dåvarande finansminister Benjamin Netanyahu inledde en drastisk omstrukturering av det israeliska barnbidraget. Bidraget som tidigare gynnade extremt barnafödande på bekostnad av mer sunt barnafödande genom att göra det lönsammare att ha 10 barn än att ha 5 eller 3 skars kraftigt ner och omformades till mer fasta nivåer. Konsekvenserna blev att familjerna fick bära sina kostnader själva om de önskade tio barn eller fler. Dessutom blev kvinnligt förvärvsarbete mer och mer en nödvändighet (eller manligt för ultraortodoxa judar) liksom ett övervägande vilken levnadsstandard som önskades. Inom den israelisk-palestinska sektorn vinner de progressiva elementen allt mer terräng, om så enbart för att det är en ekonomisk nödvändighet. Samtidigt har en viss kulturell modernisering (läs materialism) även resulterat i högre krav på levnadsstandard än tidigare.
Allt detta sker parallellt med en judisk israelisk babyboom utan stop i sikte, vilket inte är helt av godo. Den ökade fruktsamheten är nämligen enbart delvis ett resultat av att ryska judar blivit mer israeliska. Den största orsaken är att ortodoxa och särskilt ultraortodoxa blivit en större andel av antalet kvinnor i barnafödande ålder. Även om den ultraortodoxa nativiteten också påverkats negativt av omstruktureringen av barnbidraget så är gruppen så stor nu att det spelar mindre roll.
Men, som judisk stat är israel inte längre hotat. Som sekulär sådan däremot kommer de närmaste 20 åren vara helt avgörade.
-
- Barnafödande i Israel
Liknande poster:
Michael Diamant är 29 år och arbetar som översättare för ett israeliskt företag. Intresserad av historia, demografi, politik, samhälle och halva universitetskatalogen. Brinner för stadsplanering.
Alla texter av Michael Diamant
Hur kommer det sig att min “publish”- funktion har kraschat, medan M. Diamant tydligen bara kan tuta och köra?
Ett par påpekanden dock:
Nedgången i nativitet för den arabiska befolkningen gäller endast Israeliska medborgare.
På lång sikt innebär det även att fler charedim måste ut i arbetslivet, något som både kommer att minska deras nativitet och deras radikalitet.
framtida scenario med jerusalem som ett judiskt teheran.
vilka städer ska det bildas axel med ? vilken slags axel ?
Michael Diamant,
Att spå framtida demografiska förändringar i termer av språkliga, religiösa eller kulturella tillhörigheter är omöjligt och därmed fullständigt meningslöst. Ett samhälle har naturligtvis nytta av att studera demografisk utveckling när man skall planera sin infrastruktur men då gäller det oftast befolkningens ålderssammansättning. Den politiska demokratin har som sin viktigaste förutsättning att alla människor har lika värde och därför ska ges likartade möjligheter att påverka den politik som förs.
Därmed följer att hotet mot Israel inte består i om barn i Israel föds av judiska eller muslimska kvinnor, utan i om staten anser att dessa barn skall ges samma rättigheter eller ej.
Jag håller med dig Olof att det inte ska spela någon roll men tyvärr så ser verkligheten annorlunda ut.
Judar och muslimska araber har konkurerande nationalismer i territoriet. Därför spelar numerär roll, precis som det gör i Nordirland eller Libanon. Eftersom nuvarande födelsetal används som moraliskt vapen (och därför påverkar förhandlingsvilligheten) är denna nedgång av ytterst betydelse.
Till Ofer och hftg hstn
Inget är självklart i Israel och de ultraortodoxa kommer enbart integreras om resten av samhället kämpar för det med näbbar och klor. Och det finns många andra saker att kämpa för. Men visst har det skett en förbättring de senaste åren, men det måste samtidigt ses i ljuset av att gruppen nu håller på att bli en koloss! Var tredje judiskt barn går i en ultraortodox grundskola (en del orientaliska föräldrar sätter sina barn där under grundskoleåldern så statistiken är inte exakt)
4. Olof
“Därmed följer att hotet mot Israel inte består i om barn i Israel föds av judiska eller muslimska kvinnor”
Men var det inte Arafat som en gång sa att de skulle vinna tack vare deras kvinnors livmoder….
[...] debatten, Erik Svansbo om bosättningar, Aqurette om ett öppet brev till Sveriges utrikesminister, Al Hamatzav om [...]
Det är verkligen en händelse som ser ut som en tanke – något krånglar och det går inte att publicera inlägg. Är detta en komplott? Någon har fått nog och bestämmer sig för att stoppa mig. Eller ett omen? Om du inte har vett att sluta bloggandet i tid, så kommer makterna att göra jobbet.
Mystiska tider…;)
Roy.
Du sitter väl inte och skriver under Shabbaten?
Det blev 2 dagar påbackning. (ironi).