Al Hamatzav

Den 1:a Juni 2001 kliver någon in på en av de fullsatta klubbarna längs Tel-Avivs strandpromenad. Han utlöser sin sprängladdning fylld med skruvar, muttrar och småspik och 21 människor dödas. 106 personer skadas.
På Park Hotel i Netanya, den 27 mars 2002 firar man den judiska påsken när 29 personer sprängs i bitar och över 130 personer skadas.
Den 5 Januari 2003 dödas 23 personer, flera av dem utländska turister, när två självmordsbombare detonerar sig själva i gallerian Neveh Sha’anan i Tel-Aviv. 130 personer skadas.
En kvinnlig självmordsbombare tar med sig 21 personer, däribland 4 barn, i döden då hon spränger sig själv på restauranten Maxim i Haifa. 60 personer skadas.
Det här är exempel på bara fyra av de terroristattacker med fler än 20 dödsoffer i Israel sedan 2001. Det finns många fler exempel och ser man till självmordsattacker utan att fästa någon särskild vikt vid antalet döda blir listan lång.

Från Septemer 2000 till Juli 2005 har 737 civila Israeler och turister dödats i attentat dör just civila varit det uttalade målet. Under samma period har 5037 personer skadats. Motsvarande siffror för militär, säkerhetspersonal och polis är betydligt lägre: 318 dödade och 2186 skadade under samma period. Den palestinska Intifadan har utan tvekan riktats mot det civila Israeliska samhället.

Sedan attacken mot World Trade Center har även den övriga demokratiska världen fått erfara den islamistiska terrorn. Madrid och nu senast London. Nu är det emellertid helt andra tongångar i rapporteringen. Frågan om den svenska partiskheten i mellanösternrapporteringen och nomenklaturans styrande av debatten aktualiseras tragiskt med attackerna i London. Det är samma islamistiska krafter. Åtminstone till viss del samma pengar från samma finansiärer. Samma dagordning men en helt annan terminologi.
Det Tidningarna Telegrambyrå konsekvent kallar “attentat” i Israel är helt plötsligt “terrorattacker” i London. Terrorist är man i London, när man spränger civila till döds men i Israel är man “aktivist”.

Att terrorn visar sitt fula tryne i London är naturligtvis fruktansvärt. Att oskyldiga civila London-bor dödas är oerhört tragiskt. Det är inte alls min avsikt att på något sätt förringa det inträffade i London men jag tror att det är viktigt att betänka det faktum att Israel fler gånger än något annat land har vaknat dagen efter ett terrordåd, till den dämpade stämning och den sorg som då råder. Ingen Israelisk mor har satt sina barn på en buss utan vetskapen om att det kanske är sista gången hon ser dem.
Fast sådant har vi förstås aldrig fått läsa om i svensk media.