Nils Dacke (uppdaterad)
Av G. Tikotzinsky • 2008-02-15 • Kategoriserat under: Intressant just nuImad Mugniyah plötsliga frånfälle har givit upphov till den vanliga debatten kring militära aktioner riktade mot terror-organisationernas nyckelfigurer. De tre mest relevanta frågorna kring ämnet är:
1. Är sådana aktioner effektiva militärt?
2. Vilka politiska konsekvenser kan följa?
3. Är sådana aktioner lagliga?
Låt oss börja med de militära aspekterna. Genom historien har en direkt attack mot fiendens ledare alltid stått högt på generalernas standardmeny för önskvärda operationer. I modern tid kommer de flesta lyckade exemplen från anti-guerilla krigföring. Efter Jonas Sawimbis död 2002 dröjde det inte mer än någon månad innan UNITA kollapsade och det 30-åriga inbördeskriget i Angola kunde avslutas. Fidel Castros försök att göra socialistiska revolutioner till kubansk exportvara fick ett hastig slut genom Che Guevaras död 1967. Och från svenska historien har vi rubrikens exempel på upproret som sinade helt efter Nils Dackes död.
Men för varje exempel på en organisation som kollapar efter ledarens död finns säkert minst ett motexempel där strategin inte varit effektiv. Bästa exemplet är Saddam Hussein och hans söner. Pentagon trodde fullt och fast att sunni-muslimernas terrorvåg mot amerikaner och irakier skulle upphöra när Mssrs. Hussein eliminerats. Trots motexemplen, så är frestelsen att tro på en “silver bullet” stor, och de lyckade historiska fallen tillräckligt många för att strategin skall bli relevant.
Israel har i alla år angripit den arabiska terrorns nyckelpersoner, både ledare och på lägre operativa nivåer. Bland de militärt klart lyckade exemplen är Abd Elkadir. När han dödats 7 April 1948, kanske av en slump, i slaget om Castel föredrog hans irreguljära trupper att närvara vid begravningen hellre än att fortsätta slåss. Andra exempel är hela Svarta September organisationen som vittrade sönder efterhand som dess nyckelmän dog i en serie mystiska explosioner som kulminerade i Ali Hassan Salamehs död 1979. Men motexemplet är att Hizbollahs karismatiske ledare Nasrallah utvecklade organisation när han efterträdde Abbas al-Musawi, som dog i en israelisk missil-attack 1992. Den attacken var således lyckad rent militär-tekniskt, men inte effektiv i att stoppa Hizbollah. Det är också uppenbart att Israel endast lyckats stämja Hamas, men inte slå ut organisationen, trots den intensiva kampanjen mot fältbefäl på mellan-nivå den senaste tiden.
Vi kan således konstatera att strategin att slå mot guerilla- eller terrororganisationers nyckelmän är effektiv ibland, och ibland inte. Med 30-40 års facit i hand kan man framföra teorin att strategins effektivitet beror på två faktorer: Organisationens storlek och huruvida den döda innehade tekniskt unika operativa förmågor/kunskaper. Ju större organisationen är, och ju starkare dess institutionella struktur, desto lättare kan den överleva en ledares frånfälle. På den tekniska sidan - tekniska spetskunskaper såsom bombtillverkning eller personliga kontakter med andra terrornätverk gör det svårare för organisationen att fortsätta business as usual efter attacken. Vi kan också konstatera att man i de flesta fallen måste sätta förväntningarna till några års uppehåll i terroraktiviteterna, och inte till organisationens totala kollaps.
Vad gäller Imad Mugniyah, så vill jag gärna tro att hans personliga kontakter och organisatoriska skicklighet var unik. Därför förlorar Hizbollah under några års tid sin egen förmåga att iscensätta stora terrorattacker runt om i världen. Vi kommer naturligtvis aldrig att veta vilka terrorattentat Mugniyah planerade och som vi nu besparas, eller hur många potentiella terror-offers liv som räddats.
Låt oss nu se på de olika möjliga politiska konsekvenserna av tisdagens smäll i Damaskus. Här är några som kan skönjas från nyckelaktörernas reaktioner:
- Syrien har i många år förnekat att landet hyser terrorister eller är inblandat i Hezbollahs aktiviteter. Det är nu uppenbart att Mugniyah var bosatt i Damaskus, och därmed har lögnerna avslöjats. Tillsammans med IAFs attack mot atominstallationen i september förra året har Assad tagits på bar gärning två gånger, vilket knappast främjar hans försök att närma sig USA och Väst. Samtidigt har Syriens militär- och säkerhetsapparat exponerats som oduglig. För Assad innebär det några rejäla steg bakåt.
- Nasrallah och Hezbollah deklarerade igår att man överger rollen som libanesisk motståndsrörelse, och nu påtar sig rollen att leda ett allmänt krig mot Israel. Rent praktiskt är skillnaden inte stor, men politiskt är det en revolution. Nasrallah antydde också att han tänker föra kriget utanför Israel, vilket skall tolkas som att internationell terror mot israeliska intressen är att vänta. Det kan bli upptakten till nästa fullskaliga krig och nästa invasion av Libanon.
- Iran visade sin djupa inblandning i Libanon genom att skicka en stor trupp dignitärer till begravningen, ledd av utrikesministern. Vad gäller Hizbollah-Teheran axeln blir det business-as-usual. Irans strategiska mål att exportera den islamistiska revolutionen och etablera extraterritoriala enklaver runt om i Mellanöstern kvarstår. Också Irans mål att eliminera den judiska staten kvarstår.
- Det libanesiska inbördeskriget rycker allt närmare. Walid Jumblatt och de andra anti-syriska faktionerna ser inte med blida ögon på Hizbollahs allt öppnare och allt starkare band med Iran och Syrien.
- I Israel och USA har attacken mot Mugniyah inga nämnvärda politiska konsekvenser, annat än som reaktion till vad som händer runt omkring.
Så till attackens juridiska aspekter. Utan tvivel strider det mot landets lagar att spränga folk i luften i Syrien. Men eftersom Mugniyeh var en civil som deltog i strider var han ett legitimt mål för militära handlingar. Om Mugniyah dödats med en missil från ett militärt flygplan hade det helt klart varit en legitim krigshandling, men jag har aldrig stött på något fall där en bilbomb testats juridiskt som militär handling. Enligt Israels Högsta Domstol, som dömde efter internationell lag i 769/02 (2006), så är attacker mot stridande civila individer lagliga enligt vissa kriterier. Dock säger domen ingenting om hur attacker får eller inte får utföras. Högst sannolikt kommer agenterna att dömas för mord i Damaskus, om syrierna skulle lyckas fånga dem.
*Det är uppenbart att terrorledarna tycker om att leva, samt att de tillskriver sig själv unika kunskaper/färdigheter. De utför inte själv några självmordsbombningar, och de går under jorden och vidtar andra skyddsåtgärder för att undvika riktade attentat. Det får också antagas att det är svårare att planera och iscensätta terrorattentat under den psykologiska press och de praktiska svårigheter som råder när man inte kan använda telefonen, inte vistas utomhus på gatorna i dagtid, inte åka bil, inte sova två nätter i samma säng, osv. Det är också rimligt att antaga att viktiga (för terroristerna) kunskaper och erfarenhet går förlorade varje gång en nyckefigur försvinner. Jag tror därför att en strategi som konsekvent och under många år eliminerar terrorns nyckelfigurer på ledande och mellan-nivåer är en effektiv militär strategi för att minska terrorns omfång. Ibland kan en sådan strategi också leda till en organisations totala kollaps.
*Texten är uppdaterad.
G. Tikotzinsky är bosatt i Israel där han verkar som styrelseordförande i flera kibbutzägda industriföretag. Han har en BA-examen i internationella relationer och en MBA-examen. På den politiska höger-vänster skalan identifierar sig Tikotzinsky som oberoende naturvän.
Alla texter av G. Tikotzinsky
Var han inte en illegitim kombattant?
Var han det hade han inga internationella konventioner som skydd.
Det är rätt anmärkningsvärt att attacken skedde i Damaskus, där ju den syriska säkerhetstjänsten har järnkoll på situationen. Inte för att de inte har rätt bra koll i Beirut också, men det är ändå inte samma sak. Det här betyder utan tvivel att Israel (som ju iofs officiellt dementerar alla rapporter, men…) har penetrerat Hizbollahs högsta skikt. Väldigt svårt att tro att det går att utföra en sådan här grej utan enormt detaljerad inside information. Undra på att Nasrallah är stressad.
Enligt IHCJ 769/02 definerar Geneve-konventionerna bara två kategorier: Kombattanter och civila, som båda står under konventionernas beskydd. Civila som deltager i striderna uppfyller inte kraven för att tillhöra endera gruppen, och saknar därför skydd. Gruppen “illegal kombattant” är inte definerad i Geneve, och existerar därför inte. Med andra ord, det är inte illegalt (vad gäller Geneve) för civila att ta upp vapen, men den som gör det faller under vanliga kriminella lagar eller militär lag.
Anna.
Kan man inte anta att det finns en maktkamp inom Hizbollah och att det var lämpligt att röja Imad ur vägen.
Paul, ingen aning. Men från det jag läst så verkar den möjligheten inte så hemskt trolig. Det är väl bara de direkt inblandade som vet vad som verkligen hände.
Anna: Kanske Syrien sjalva ar inblandade o det kan ge Syrierna battre kontroll av Hezbollah.
Det enda som man kan tillägga efter GT´s uttömmande analys är att ju mer karismatisk ledare och ju mer hierarkisk organisation, desto större förlust av operativ förmåga efter en ledares frånfälle.
Man kommer där att tänka på på Escobarkartellens sammanfall efter dess ledares demiise, Tupamaracs sammanbrott efter arresteringen av Guzman och PKK´s marginalisering efter Abdullah Öcalans tillfångatagande .
Jag tror att signalvärdet av avrättningen av (om han nu nte lekte med fyrverkerier) av den välbevakade terroristledaren
Mugniyah i det Damaskus som betraktats som en absolut “safe haven” är den största vinsten i kriget mot terrorismen .
Nasrallah(som åtnjuter en partiell immunitet så länge han håller två IDF-soldater fångna), Meshaal och Haniyee inser nu att de inte är oåtkomliga och inte immuna för motåtgärder till deras terroristiska aktiviteter.
Samtliga nämnda är enligt Genevekonventionen civila som deltar i krig och är därmed undantagna från rättigheter som krigsfångar. Detta innebär att vederbörande kan ställas inför ståndrätt och därefter arkebuseras.
Alternativa avrättningsmetoder står heller inte i motsatsställning till Genevekonventionerna
.
Tack Johannes. Jag glömde helt Öcalan et al, som alla är utmärkta exempel.
Jag har funderat lite till på termen “civil som deltager i strider” som jag själv använt flitigt. Eftersom en person som tar upp vapen knappast är civl i den praktiska bemärkningen, så tänker jag i framtiden använda termen “deltagare i strider som inte tillhör en reguljär trupp.” Jag anser att den termen är mera exakt.
Tikotzinsky
”Trots motexemplen, så är frestelsen att tro på en “silver bullet” stor, och de lyckade historiska fallen tillräckligt många för att strategin skall bli relevant.”
***Du har en hel del poänger, dock är jag fullständigt övertygad att otyget med israeliska mordraider (om detta fallet var det, låter jag vara osagt) knappast löser någonting.
Den lilla vinsten man gör på ett plan, är snabbt uppäten av förlusterna på alla andra plan. Det är ju exempelvis så att Israel aldrig innan talar om vad för effekter man förväntar sig och vill uppnå, när man mördar en ledare.
Därmed är det ju fullständigt vidöppet att hävda att saker blev ”lyckade”, och visst om man är ute efter blod så är varje död ett lyckat resultat…
Du noterar ju själv att Abd Elkadir dog 1948, vilket i praktiken innebär att Israel har hållit på att döda arabiska ledare i över ett halvt sekel. Det räcker med att titta sig omkring idag för att se att situationen inte nämnvärt har förändrats på grund av detta…
Man kan ju se till Gaza, där båda Hamasledarna Rantissi & Yassin mördades inom några veckor – och sedan tog Hamas majoriteten i det palestinska parlamentet.
De framför allt största skälen att raiderna inte ger någon större effekt är för att Israel dels överdriver ledarnas betydelse, samt att raiderna aldrig följs upp med något politiskt initiativ. Det var bland annat detta amerikanerna inte begrep/begriper i Irak – om det uppstår ett politiskt vakuum, så måste man även vara beredd att fylla det med något, annars gör andra det. Iran tackade och tog emot…
Att man i många fall inte det minsta bryr sig om det är politiska personer eller militanta förbättrar knappast risken att något ska bli bättre
Man kan skjuta en raket på en rullstolsbunden Yassin i Gaza – samtidigt som man vansinnig över att turistminister Zeevi mördades i Jerusalem, eftersom han var ”civil”…
Man kan ju även notera Peres bravad inför valet 1996 (alltså efter högerextremisten Amir mördade Rabin) då Labour ledde opinionsundersökningarna stort, men ändå lät mörda Yahya Ayyash, vilket i sin tur genererade en rad hämndbombningar från Hamas – som till slut gjorde att Peres & Labour förlorade till Likud med mindre än 1%…
Lika lite som det finns varulvar, lika lite finns det någon ”silver bullet” – det om något borde Israel veta efter 60 år av missade skott.
Bra uttryck GT! Då undviker man antiamerikanska argument mot “illegal kombattant”.
Fast måste man inte ha ett konnex till Genevekonventionens “civil” när man beskriver ickeuniformerade personers, utan insignia, status när de uppenbart deltar i, eller planerar terrorism.
Uttrycket”civila som strider” har fördelen med sig att man då, utan annan argumenation kan fastslå att dessa är utlämnade till motpartens humanism, vare sig det gäller civil eller militär rättegång.
Guardian,
Som du vet, så är statistisk korrelation och orsak-verkan inte samma sak. Det gäller också när två händelser är tidsrelaterade till varandra. Du gör felet att du använder korrelation som bevis för orsak-verkan. (Vad gäller Elkadir, så är orsak-verkan fastslagen. Hans trupper kunde ju återfinnas nästa dag i begravningståget.)
Vi är utelämnade till spekulationer om “vad som skulle hänt om inte…” Min åsikt är att man sparar fler liv än man riskerar när man tar ut en seriemördare, också genom att man försvårar för andra terrorister rent operativt. Din bedömning är annorlunda, men några statistiska bevis existerar inte, och kan inte existera, för någon av oss.
Man kan dock uttrycka min åsikt formellt med formeln
[ p (sparade liv) > p (fack-kunnig ersättare) + p (hämndattentat) ] för t<5 år
Johannes,
Du har förmodligen rätt att det är mer uppenbart att “civil som deltager i strider” saknar Geneve-konventionernas beskydd. Trots det, så tror jag att det finns tillräckligt många fack-kunniga som vet att “stridande som inte tillhör reguljär trupp” saknar Geneve-rättigheter.
(Det måste vara fler än jag som läst ungdomsromaner om WWII spioner som hoppade fallskärm bakom tyskarnas linjer i uniform, för att sedan byta till civila kläder när de väl var nere…)
Guardian pladdrar på utan förmåga att analysera vad vad förlusten av framstående islamistiska ledare, i förmodad säker hamn, innebär.
För Guardians information vill vi meddela att lek med fyrverkerier är riskabel var man än befinner sig . Det må vara i Damaskus eller i Gaza City.
Vi vill också meddela att förlust av en Hezbollahs överordnade planerare av terrorattentat innebär en stor operativ förlust för organisationen.
Guardian skall också upplysas om att Mugniyehs plötsliga frånfälle, genom ovarsamhet med fyrverkerier,ger en kraftig signal till terroristledarna i MÖ; De kan inte riskfritt leka med fyrverkerier, oavsett var de befinner sig.
Johannes
Gå du och ägna dig åt pajkastningen hos Svansbo – det känns som din nivå!
I frånvaro av goda antiisraeliska argument efter en terroristledares sorgliga frånfälle, borde Guardian hålla sig till ensamheten på sin blogg .
Tvärtemot Guardians historieskrivning visar erfarenheten att plötsliga dödsfall hos högt uppsatta terrorister minskar terrorismen i världen.
Således anses de olyckor som drabbade internationella PLO-representanter efter Münchenmassakern starkt ha bidragit till minskningen av organisationens globala terror.
Ser man en skrämd Nasrallah tala bakom skottsäkra skärmar, i Beirut, så förstår man att hotet om bråd död skärrar även de terroristledare som med glädje skickar utvecklingsstört folk som självmordsbombare.
Var säker på att nästa terrorattentat som kan tillskrivas Hezbollah, kommer att leda till Nasrallahs frånfälle.
Läste någonstans att flera misstänkta palestinier gripits i syrien och att det tydligen fanns filmmaterial av attentatet, säkerhetstjänsten hade tydligen visat bilder från platsen, som utspelade sig sekunder efter attentatet. Sammantaget tycker jag detta tala snarare för att syrien låg bakom attentatet än Israel. Har för mig att det var på jpost.com jag läste men minns inte säkert.
De islamistiska organisationerna är strikt hiearkiskt uppbyggda. Ledarna är de enda som tillåts tänka medan soldaternas uppgift är att agera.
Och eftersom ledarskapet är jagat vare sig vågar eller kan de ha för mycket öppen kontakt med de som agerar. Ledarskapets kunskaper hindras därför ges en vidare spridning och stannar hos fåtalet i toppen.
Därför är det mycket verkningsfullt att kapa huvudet på organisationen.
Det ska bli mycket intressant se Hamas förmåga att agera nu när deras ledare har fullt upp med att gömma sig och trycka i sina jordhålor.