Al Hamatzav

Det har redan skrivits många spaltkilometer om Israels nya regering, så jag nöjer mig med några kommentarer och tankar:

Regeringens storlek och Netanyahus uppenbara sysselsättningspolitik med söndersplittrade departement har gjort både statsministern och de diverse ministrarna med 1/3, 1/2, 5/8 portföljer, eller ingen portfölj alls, till allmänna åtlöjen. Haaretz hebreiska pappersupplaga och dess ekonomiska bilaga The Marker har gett sitt dussin politiska och ekonomiska krönikörer fritt spelrum, med förödande effekt. I huvudsak riktas kritiken mot kostnaden för spektaklet, politikernas fåfänga att acceptera ministerposter utan innehåll, samt den absurda tanken att en större regering är mer stabil. Om det senare stämmer, så kräver logiken att koalitionens alla parlamentariker får en ministerpost.

Ett intressant litet logistikproblem kommer till dagen när nästa Knesset-session börjar. Ministrar deltager inte i Knessets utskott, och eftersom så många Knessetledamöter nu har upphöjts till ministerposter så räcker inte de vanliga dödliga parlamentarikerna till för att bemanna alla utskotten! Utan utskott förlamas Knesset, eftersom de bearbetar lagförslagen innan votering. Hur löser då israeliska politiker problemet ett elegant sätt? I stället för att banta regeringen, så vill Reuven Rivlin, Knessets talesman, ÖKA antalet ledamöter från 120 till 150.

Netanyahu delade ut portföljerna i måndags, regeringen blev insvuren i tisdags, och i onsdags tillträdde de nya ministrarna sina poster. De promenerade in på departementen på morgonen, fick en bukett blommor i en ceremoni där de tackade sin föregångare, satte sig i stolen och började jobba. I bästa fall samtalade den nye med den före-detta ministern i någon timme. Det tvära skiftet innebär att många projekt som kostat miljontals shekel i planering och förberedelser dör, trots att de egentligen inte strider mot den nya regeringens politik. Jämför med USA: Efter presidentvalet arbetar den nya och gamla administrationen parallelt i hela 10 veckor.

Ingen ville ha hälsoministeriet, trots att sjukvården är den tredje största budgetposten i Israels statsbudget. Jag vet inte varför just den ministerposten är så impopulär. Lösningen som Netanyahu hittade på är att han håller själv i portföljen, som ett erkännande av sitt eget misslyckande att tillsätta kompetenta ministrar med relevanta erfarenheter och kunskaper. Att bara ha en deltidsminister i hälsoministeriet bådar naturligtvis inte gott, varken för sjuka israeler eller de många anställda i den statligt drivna sjukvårdsapparaten.

Netanyahu var statsminister åren 1996-99. Han visade sig då vara en god retoriker som inte åstadkom något speciellt. Som finansminister 2003-05 rehabiliterade han sig något, han anses i affärskretsar vara den bästa finansminister landet någonsin haft. Som statsminister anno 2009 har han börjat på helt fel vis. I stället för att avisera ett starkt ledarskap i koalitionsförhandlingarna har han visat sig vara en totalt inkompetent koalitionspolitiker. Det bådar inte gott för den närmsta framtiden.