Al Hamatzav

  Det händer onekligen en hel del spännande i den israeliska inrikespolitiken just nu. Det israeliska parlamentariska systemet är oerhört fascinerande och på många sätt mer direktdemokratisk än det svenska. Främsta skälet till dynamiken i israelisk politik torde vara att spärren för representation i Knesset tidigare gått vid 1,5%. Detta har gett små partier, ibland med en ganska extrem dagordning möjlighet att göra sin röst hörd. Koalitioner är ett måste för att bilda en regering och ofta kan koalitionerna se helt annorlunda ut än vi är vana vid i Sverige. Att konservativa Likud sitter i koalition med arbetarpartiet Labour är t ex inget konstigt eftersom det i den israeliska politiken finns ytterligare en dimension – säkerhetsfrågan. Partier som ideologiskt skiljer sig väsentligt kan hitta en gemensam plattform i säkerhetspolitiken.

Det senaste och sextonde Knesset, har letts av en regeringskoaltion mellan konservativa Likud, arbetarpartiet Labor, det sekulära liberala Shinui och ett antal små religiösa partier i omgångar. Att en koaltion går i klinch, upplöses och ersätts under en mandatperiod hör till vanligheterna och är en del av dynamiken i israelisk politik.

Främst Jinge, men även andra bloggare har velat utmåla Likud som ett högerextremt parti men det stämmer inte. Likud går till val på en konservativ plattform men har traditionellt intagit en hökaktig ställning i säkerhetsfrågan. Divisen har varit, liksom den var för Yitzak Rabin för tio år sedan, “Säkerhet först, fred sedan”.
Detta är en inställning som delas av liberala Shinui och också av ett antal företrädare inom den traditionella israeliska vänstern. Däribland Shimon Peres.

Att Likud leder landet har förvisso varit sant men bara i någon mån. Likud är det enskilt största partiet i Israel och har därmed flest ministrar i regeringen men regeringarna i Israel är alltid koalitioner och ofta bildas de över blocken. Att tala om den sittande “Likud-regeringen” är alltså direkt felaktigt.

Vad som hänt den senaste tiden är att Sharon valt att lämna Likud, ett parti han en gång startade tillsammans med Menachem Begin och dennes parti, Herut. Sharon hade ingen rejäl förankring för evakueringen av Gaza-remsan i Likud och de konservativa, nationalistiska krafterna i partiet känner att han har svikit sina forna ideal. Personligen håller jag inte med.
Sharon, som kanske varit den främste arkitekten för hela bosättarpolitiken har alltid agerat för Israelis bästa, utan hänsyn till något annat. Då handlade det om att skapa bufferzoner mot fientliga nationer men idag är situationen en annan och bosättningarna leder bara till friktion. Det naturliga steget för Sharon är då att lämna dem vilket han också gör.
Israels säkerhet kräver fler tillbakadraganden och samtal med palestinerna. Sharon förstår detta, kanske bättre än någon annan och när den för Labour nyvalde partiordföranden Peretz meddelade att han tänkte lämna koalitionen och gå i opposition, då gjorde Sharon slag i saken och bildade ett nytt parti.

Det nya partiet är ett rejält steg till vänster och man får förmoda att ett antal mittenväljare, utöver Sharons traditionella väljarskara sällar sig till anhängarna. Partiet har lyckats rekrytera de 14 medlemmar ur Likud som krävs för att man skall få statligt valstöd som utbrytarparti och Netanyahu står kvar på det sjunkande Likud-skeppet.

Säkerhetspolitiskt finns i dagsläget lite som skiljer vänstern från högern i Israel. Ett misstag den svenska vänstern gärna gör är att skylla den israeliska högern för konflikten men för detta finns ingen vare sig saklig eller historisk grund. Vad man däremot kan säga är att den israeliska högern traditionellt har svarat hårdare på provokationer och varit mindre benägna till samtal innan terrorn upphör.

En del förflyttningar i leden kommer nu att ske inför valet. Man kan anta att de arabiska partierna gör gemensam sak för att nå över spärren som numer ligger på 2%. Det spekuleras en del i huruvida de nationalreligösa galningarna på högerkanten tjänar på att gå samman eller om de skall tävla sida vid sida om Knesset-säten. Till dessa kan räknas Agudat Yisrael, Degel ha-Torah och Shas som alla förmodligen skulle kunna ingå i en koalition med det numer betydligt högervridna Likud. Personligen tror jag att en sådan koalition vore en katastrof för landet men jag tror heller inte att den är särskilt trolig.

Peretz och Labour har inte helt dåliga chanser inför valet men Peretz försöker gå till val på samma plattform han misslyckades med i sitt gamla parti Am Echad. Dessutom vore den vänsterpolitik Peretz står för förödande för Israels ekonomi.

Jag tror att Sharons nya parti har goda chanser i valet och jag har svårt att sympatisera med ett Likud utan Sharon. För att citera den gamla bumper-stickern inför förra valet:

“Yeshli bitachon ba shalom shel Sharon”…