Al Hamatzav

Vi vet fortfarande inte vart det nya geopolitiska läget som nu råder i Mellanöstern kommer att leda. Det enda som är helt klart är att splittringen mellan Fatah och Hamas är total. Sedan i går har palestinierna två regeringar, de har två armeer, och de har två territorier. Här är några tankar:

1. En av palestiniernas verkligt stora politiska framgångar har varit att övertyga sig själva och världen att Gaza och Judea/Samarien är ett sammanhängande nationalterritorium. I och med splittringen så verkar det som om den illusionen är slut. Vi kommer i framtiden att se två konkurrerande politiska och geografiska enheter som tävlar inbördes om namnet Palestina, om omvärldens erkännande och om den palestinska befolkningens stöd.

2. Inbördeskriget och Hamas maktövertagande kan vara början till slutet på den palestinska nationalismen. Det är alltför uppenbart för alla rationella observatörer att palestinierna inte är kapabla att upprätta en självständig stat just nu. Om Hamas-styret i Gaza blir alltför blodigt och Fatah-styret i Judea/Samarien blir alltför korrupt, så kan den palestinska befolkningen helt enkelt tappa smaken för en självständig stat. Det är möjligt att palestiniernas nationalism nu kollapsar på samma sätt som pan-arabismen försvann efter sexdagarskriget 1967 och Nassers död 1970.

3. Vare sig det utropas noll, en eller två palestinska stater, så tror jag det två palestinska territorierna kommer att upprepa Koreas öde. Ett folk (?), två territorier, två helt skilda samhälls-system. Om 30 år kan vi jämföra det islamistiska eländet och misären i Gaza med (påtvingad) politisk pragmatism och ekonomisk utveckling i Judea/Samarien.

4. För Hamas står islamismen och Sharia-staten högre på prioriterings-listan än palestinsk nationalism. Hamas har medvetet offrat palestinska nationella ambitioner för att införa islamistiskt styre i Gaza. Naturligtvis är detta endast ett litet steg i den islamistiska världsrevolution som Hamas förespråkar. Hamas gör som andra revolutionära rörelser genom världshistorien har gjort – ett litet taktiskt offer fullt övertygade om att den totala revolutionen kommer att segra så småningom.

5. Den svenska vänstern har varit helt tyst. Förutom några halvhjärtade “det är Israels fel rakt igenom-artiklar” (och bloggposter) så verkar krigsförbrytelserna i Gaza vara helt OK. Att vänstern inte bryr sig ett skvatt om palestinierna visste vi redan, men nu är det så uppenbart att det nästan besvärar. Efterlyses: ISM-aktivister som står i kö för att åka till Gaza och skydda civila palestinier.

6. En internationell styrka i Gaza är dödfött. En sådan styrka skulle vara totalt handlingsförlamad i avsaknad av precisa militära underrättelser. Utan underrättelser är urban warfare mot en gerillastyrka besvärligt, med mindre man lägger ut bombmattor eller river hela staden. För att vara effektiv skulle en internationell styrka behöva minst 10,000-15,000 soldater, tunga vapen, luftunderstöd, ett flerårigt mandat, och, som sagt, underrättelser. Vidare skulle styrkan vara tvungen att acceptera något tusental egna döda, samt väsentliga civila förluster i collateral damage. Efterlyses: Frivilla länder och frivilliga soldater.

När revolutioner är ett faktum kan världen inte göra så mycket annat än att stå vid sidan och titta på. Så har det varit med de kommunistiska revolutionerna under 1900-talet, och så var det med den islamistiska revolutionen i Iran. Det enda praktiska handlingsalternativet har varit containment, dvs. politisk och ekonomisk isolering. Eftersom Israel nu har ett fientligt islamistiskt territorium 40 km från Tel Aviv, så är det först och främst “fortsatt-blockad” strategin som gäller. Sedan behövs en ny strategi och initiativ för att dra fördel av den nya situationen. Vi får se vad Olmert, Livni och Barak hittar på. Fast jag är inte speciellt optimistisk när de gäller den där meningen “ny strategi och initiativ“…

Posta till:

No related posts.