Al Hamatzav

1. Det handlar också om vilket eftermäle Bush kommer att få. När Stephen Hadley gjorde sitt skojiga utspel om att Iran redan 2003 lade ner sitt hemliga kärnvapenprogram, så var det en signal om att Bushadministrationen inte tänker bomba Irans kärntekniska anläggningar. Inga fler militära äventyr för Bush, således. Vidare pekar Bush på att läget i Irak faktiskt har förbättrats. Det är långtifrån bra i Irak, men statistiken talar om färre attacker och färre döda. Oljeproduktionen överskrider nu den nivå som rådde före den USA-ledda invasionen 2003. I Basra-regionen lämnar britterna över alltmer av säkerhetsansvaret till de irakiska styrkorna. Bush kan säga: Det går åt rätt håll (och diktatorn är som bekant död och begraven).
För att ytterligare trumma in budskapet om att Bush är en fredens och försoningens man, väntas den amerikanske presidenten på en rundtur i regionen i januari. Men nu är det neokonservativa demokratimissionerandet definitivt nedlagt, och istället gäller att lyfta fram de återupptagna förhandlingarna mellan israeler och palestinier.
Bushadministrationen (framförallt Condoleezza Rice) har jobbat hårt, med benägen hjälp av Jordaniens kung Abdullah, Egyptens president Mubarak samt Saudiarabiens kung Abdullah, för att förmå Syriens president Assad d.y samt Irans president Ahmadinejad, att samarbeta i denna tid av möjligheter och förhoppningar. USA behöver Syriens hjälp för att stabilisera Libanon samt för att nå fram med sitt icke-konfrontatoriska budskap till Hamasledaren Khaled Mashaal i Damaskus. Bush ber Iran att upphöra med vapensmuggling och annan destabiliserande verksamhet i Irak och Afghanistan. Man vill också att Teheran ska förmå Hizbollah och Hamas att undvika initiering och/eller upptrappning av stridigheter mot Israel. Sist men inte minst, ber man såväl allierade som skurkstater att jobba hårt för att få till en uppgörelse mellan Fatah och Hamas.
Propåerna har verkligen lett till att annars tämligen tröga diplomater nu är närmast komiskt aktiva. Men vad av allt detta är genuina och konkreta framsteg, och vad är manövrar i det snäva egenintressets namn ?

2. Ahmadinejad talade efter Stephen Hadleys presskonferens om en seger för den islamiska republiken. Han mår också bra av att reaktorn i Bushehr snart kan tas i bruk. Det är dock intressant att kritiken mot honom växer på hemmaplan. Han utmanas av en nybildad oppositionsallians, med expresidenterna Muhammad Khatami och Hashemi Rafsanjani i spetsen, inför parlamenstvalet i mars. Oppositionsalliansen består av 21 partier som har föresatt sig att rädda landet undan den kris man anser att Ahmadinejad har skapat. Det handlar framförallt om den dåliga ekonomin, men Ahmadinejad har också fått hård kritik för sina uttalanden om Förintelsen. Dessutom anser många att allt tal om att Israel bör utplånas från kartan varit oklokt, om inte dumdristigt. Den teokratiska, islamiska republiken är inte lika monolitisk och svart-vit som, låt säga, Nord-Korea, och man kan inte utesluta stora, inrikespolitiska förändringar i Iran under 2008. Hur Iran responderar på USA:s propåer är fortfarande oklart, men en sak är tämligen säker: mullorna har inte för avsikt att suspendera sina förlängda armar, som verkar genom Hizbollah och Hamas. Bush kan inte räkna med ett islamistiskt paradigmskifte. Däremot kan Teheran komma att undvika proaktiva destabiliseringsåtgärder, och det bör i sådana fall betraktas som en framgång.

3. Assad d.y tycks ha bidragit till stabiliteten i det numera presidentlösa Libanon. Dvs - han har inte aktivt försökt bringa landet i kaos. Assad får förmodligen en pro-syrisk general som president i Libanon, varmed det syriska inflytandet i Libanon cementeras och fördjupas. Bush har mer eller mindre sålt ut ceder-landet. Assad sitter säkert, och det gör även Hizbollah. Bush låter detta vara, bara Assad undviker att provocera fram ett inbördeskrig i Libanon.
Bush ägnar sig åt ett geo-politiskt spel, syftande till att säkra sitt eget eftermäle, vars explosiva effekter skjuts på framtiden. Nya och mer avancerade missiler smugglas in till Hizbollah, med Syriens goda minne. Dessa missiler installeras och riktas mot Israel. Den amerikanske presidentens kortsiktiga manöver, lägger grunden för nästa krig mellan Israel och Hizbollah.

4. Abbas kommer inte att med våld avväpna Hamas, Islamiska Jihad och de andra grupperna. Haniye har inte för avsikt att avbryta insmugglingen av vapen och byggandet av den militära mini-staten i Gaza. Någon större militär operation från Israels sida är inte nära förestående, trots alla dessa utspel från generaler och politiker. Alla inblandade parter har nämligen fått stränga order om att hålla sig relativt lugna. Den som medvetet stör Bush´s planerade fred- och försoningsresa kommer att få betala ett högt pris (sådan är andemeningen i budskapet från Vita huset, även om man uttryckt sig på sedvanlig diplomatisk rotvälska).

5. Om vi någon gång under den närmaste tiden får se att Fatah och Hamas har nått en uppgörelse, så ska ett sådant avtal förstås som en taktisk manöver, väl av- och anpassad till den rådande ordningen. Det vi här har att göra med, är palestiniernas och fredsprocessens ödesfråga: hur ska det palestinska folket få ihop en legitim och fungerande regim, som alla fraktioner erkänner och deltar i, och som därmed på allvar kan möta Israel i förhandlingar ?
Det här är en palestinsk process inför fredsprocessen med Israel. Det är ett pågående drama i flera avsnitt.
Denna dramaserie fortsätter under 2008. Många sidointriger och förvecklingar kommer vi att få se, men slutavsnittets upplösning är fortfarande blott en from förhoppning.

För övrigt är det min mening att det aldrig kommer att bli tal om en “trestatslösning” (Israel, Västbanken och Gaza).
Mer om detta i kommande inlägg.