Människor i närbild
Av Roy B. Alterman • 2008-04-29 • Kategoriserat under: Intressant just nu, IsraelSåg du dokumentären “Arméns döttrar” på SVT igår? Om inte - shame on you! (Repris den 4/5).
Tamar Rotem visar ansikten i närbild, ansikten som vittnar om kriser och prövningar, tvivel och pliktkänsla, motstridiga känslor och ett ständigt ifrågasättande av vad det innebär att vara israel, av vad det innebär att vara delaktig i ockupationen.
(Jag har vissa invändningar mot dokumentären, men det handlar mest om formen, och om att det fanns ett drag av att spekulera i enskilda människors trauman, att det mitt i äktheten och smärtan ändå infann sig, hos mig, en känsla av vi delvis fick se en för kameran amplifierad vilsenhet).
Men detta förtar ändå inte helhetsintrycket av att tittarna fick se starka bilder med hög autenticitet.
De unga kvinnorna talade direkt till mig; jag har träffat otaliga unga kvinnor i Israel, och den här dokumentären fångar någonting väsentligt. Jag betvivlar inte för ett ögonblick att många unga israeler på olika sätt drabbas av något slags psykiskt lidande en tid efter militärtjänstgöringen.
Det är ett välkänt problem. Det finns omfattande forskning kring de här problemen.
Samtidigt visar filmen, för den som är uppmärksam, på det motsägelsefulla i att vara soldat i Tsahal. Där finns enorm sammanhållning, humor, glädje - parallellt med en rad fasansfulla historier.
Endast den Israel-vän som aldrig bott i Israel, kan vifta bort detta.
Filmen berör tusen outtalade frågor.
Jag uppmanar er alla att se reprisen. Ni kommer att få se människor. När så många i Sverige försöker demonisera och dehumanisera israelerna/judarna, är det här en film som slår hårt mot fördomar och populism.
Att en sådan hudlös och brutalt uppriktig film görs av israeler, och att den sedan visas runtom i världen, är ett styrkebevis:
Israeler lever i demokrati. De har rätt att uttrycka sig. Och det är just genom att ta upp de svåra och smärtsamma frågorna som vi ges en möjlighet att ta itu med problemen.
Men har filmen uppmärksammats av Sveriges “Israel-experter”?
Ytterst litet.
Skälet till denna tystnad är okunnighet.
Filmen visar människor. De bloggande Israel-hatarna har huvudet fullt med myter och stereotyper, etiketterna “judar” och “israeler” utgör ingredienser i de övertygelser som dagligen producerar lögner om Israel och dess medborgare.
Se filmen. Se komplexiteten. Se människan.
Liknande poster:
Intressant?
Andra bloggar om: dokumentär Israel tsahal
Roy B. Alterman är frilansande rådgivare inom strategisk kommunikation och
arbetar bland annat med krishantering, säkerhetspolitisk analys, opinionsbildning
och lobbying. Han är verksam i Sverige, Israel, USA och Storbritannien.
Alla texter av Roy B. Alterman
(Editerat. Helt off topic. AV)
Jag såg den. Den var stark och bra. Ibland undrar man ju dock vafan vissa soldater håller på med men så är det i alla “krigszoner”. Vissa 18-20 åringar kanske inte är så mogna direkt (utan att generalisera).
Jag såg slutet på den. Det som slog mig främst var vilket fantastiskt land Israel är, där dokumentärfilmare fritt kan reflektera över den här typen av frågor. Där soldater kan medverka i den här typen av dokumentärer och att landet behandlar och försöker tampas med all jävelskap man ställer till med.
Problemet är bara att den här öppenheten utnyttjas av dess fiender för att demonisera Israel.
Okay, det rullade alltså en film för ca ett dygn sedan, och redan gapas det friskt om ”okunniga” och ignoranta ”israelhatare”…
Ja det var ju verkligen ett helt annorlunda debatt-grepp jämfört med ”anti” debatten som Roy anser sig förmer än.
Guardian,
Vad är det du citerar? Jag ser varken “okunnig” eller “israelhatare” i vare sig Roys text eller kommentarerna?
son of the sun,
att hatiska människor utnyttjar öppenheten som bränsle för nya attacker är ett känt fenomen.
Dock är det så, att dessa människor är en liten “fringe-grupp”, ett gäng konspiratoriska stackare som det mest är synd om.
Tänkande och reflekterande människor ser och förstår styrkan i det israeliska samhället.
Öppenheten, yttrandefriheten, kreativteten och viljan att alltid pröva och ompröva är det judiska folkets stora styrka. Att någon missbrukar detta är irriterande, men ändå bara ett loser-beteende.
Filmen säger många viktiga saker om dagens Israel och dess medborgare. Men man måste ha levt i Israel i många år för att uppfatta poängerna.
Jag är den ende i Sverige som har skrivit om den här dokumentären. Det säger mer om tillståndet bland Sveriges media och bloggar, än vad det gör om min bristande begåvning.
Magnus
”Skälet till denna tystnad är okunnighet.
Filmen visar människor. De bloggande Israel-hatarna. har huvudet fullt med myter och stereotyper….”
Alltså 3:e & 4:e raden ifrån slutet.
Jag tar inte åt mig personligen – men jag har lite svårt att tro att folk som stämplas på det sättet efter mindre än ett dygn, gynnar ett sunt debattklimat :)
Guardian,
Ja, titta! Snacka om selektiv perception.
På blogg efter blogg hittar man svepande kommentarer om “judarna” och/eller “israelerna”, alt. “sionisterna”.
Filmen visar människor.
Det är en nyttig film för inbitna Israel-hatare, men även för de som har en alltför rosenskimrande bild av det israeliska samhället.
F-16 plan, spioner i kvinnokläder, legendariska krigsoperationer, karismatiska statsmän - allt detta är jättespännande.
Men det finns något fördummande i att ständigt svänga sig med de Stora Uttrycken om De Stora Frågorna och att frossa i Storpolitikens förvecklingar.
Det som driver Israel framåt är civila människor i vardagens studie-, yrkes- och familjeliv.
Det är en stark dokumentär. Du bör inte missa den, Guardian.
Håller med om att filmen var bra och klarade till viss del att belysa just det komplicerade (speciellt för 18-20 åringar) med pliktkänsla visavi etik och moral. Det som slog mig, förutom det nämnda med friheten att få göra en sådan här (mindre smickrande) film, var att med denna film tycker nog SVT att de jämnar ut balansen mellan att rapportera från Israel och från PA. Jag hävdar att det är tvärt om, obalansen fortsätter. Israeler visas som soldater eller som tokiga bosättare, aldrig som människor som i som vardag/varje dag riskerar att bli offer för terrorism. När man väl visar en annan sida av det israeliska samhället är det i sådana former som i filmen eller som en Dror Feiler typ. När man visar palestinier är de offer och fullständigt oförmögna att ta ansvar för varken sina egna handlingar eller för något överhuvud taget. En klassiker är naturligtvis att de begår terror för att de är så underkuvade och så förtryckta att det är den enda utvägen, vilket naturligtvis inte håller då de allra flesta av de förtryckta och underkuvade på denna planet är mer underkuvade och förtryckta än palestinierna och de begår inte terror. Den andra bilden är således terroristen. Men då framställs han som frihetskämpe. Obalansen fortsätter!
Ursäkta otydligheten men jag hoppas att andemeningen gick fram. Lite tidsbrist….
Micke!
Trots tidsbristen lyckades du definitivt få fram en poäng. Min egen tidsbrist gör att du får ursäkta om responsen blir en smula kortfattad:
SVT:s policy när det gäller att sända filmer från regionen är i sanning en hopplös historia. Det blir precis som du säger ett slags perverst kompenserande - förra gången visade vi en gråtande jude i Hebron, alltså måste vi den här gången visa…osv…
Men då talar jag om den löpande nyhetsrapporteringen. Den haltar betänkligt. Dock håller jag inte med om att SVT är extremt obalanserade. Jag tycker att frågan är felställd:
Problemet hos SVT uppstår först i och med när man bestämmer om något har ett “nyhetsvärde”. Nästa problem infinner sig när man rör sig från att rapportera om en nyhet, till att vilja “förklara” sammahanget. Det är då det blir fel.
Men jag får återkomma till det här en annan gång.
Men åter till dokmumentären:
Notera att den i första hand är gjord av israeler om israeler för israeler. Alltså bör man som tittare reflektera över vad detta säger om dagens israeliska samhälle.
Man förstår att det i Israel finns fina filmskolor. Dokumentären har fått många priser. (Det görs för övrigt väldigt mycket dokufilm i Israel.)
Man förstår att Israel är ett öppet och kreativt samhälle som tar itu med - allting.
Man förstår att militärtjänstgöringen och ockupationen utförs av människor, och inte av robotar, och att vissa individer därmed blir brutaliserade, varmed samhället också åsamkas problem.
Det finns så många myter om judar/israeler. Den här filmen tvingar tittaren att rannsaka sig själv.
Den ställer frågor, ger inga svar. Den visar delar av den verklighet många försöker förtränga.
Jag ser även fram emot palestinska dokumentärer.
Filmen går i repris söndagen den 4 maj kl. 14.25 (inte 2 maj som nämndes)… Läs mer på http://www.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=81516&a=1125188
Den visar i mina ögon också vad ocupationen gör med unga israeler och Israel i stort. I och med ocupationen bryter Israel bryter mot de regler som gäller vid en ockupation (enligt fjärde Genèvekonventionen). Ockupationen gör att det palestinska folkets livssitiation blir mer och mer ohållbar, livsutrymmet blir mindre och mindre… OCH ockupationen skapar osäkerhet för båda sidor, det gör även Israel till men mindre trygg plats….
Att lyfta denna aspekt gör väl att många på denna blogg ser mig som “vänster” eller vad man nu brukar hamna i för fack när man lyfter på denna sten… Men men, vad kan jag göra åt det….
Vill iallafall påminna om att dokumentären är på SÖNDAG…
Tipset är taget Roy :)
L8,
Ockupationen gav också mängder med arbete till palestinierna, utbildningsnivån steg, arbetslösheten minskade drastiskt och sysselsättningen ökade dramatiskt under lång tid. Palestiniernas levnadsvillkor är ett resultat av en oresonlig inställning mot den judiska staten. Terrorn är skälet till palestiniernas villkor idag, inte ockupationen per se. Därmed inte sagt att ockupationen är ett otyg som ställer till jävelskap för palestinierna. Men det där med “mer och mer” och “mindre och mindre” stämmer inte med verkligheten.
Jag tycker det är viktigt att minnas att Kadima faktiskt gick till val på tillbakadraganden från ockuperade områden och att tillbakadragandet från Gaza belönades med en oinskränkt raketterror mot israeliska civila.
I övrigt har du helt rätt. Israel har också galloperande problem med kvinnomisshandel, också det ett resultat av ett genommilitariserat machosamhälle. Frånvaron av fred fräter på det israeliska samhället. Jag tror inte att någon förnekar det och man behöver definitivt inte vara vänster för att se det. Frågan är vad man gör åt det. Praktiskt taget samtida historia visar med all önskvärd tydlighet att det inte hjälper att avsluta ockupationen hursomhelst.
Hej Magnus,
Rent konkret kan man se på FNs kartor över Västbanken och se att (livs-)utrymmet blir mindre och mindre och läsa FN-rapporter som säger att livssituationen blir mer och mer ohållbar…. http://www.ochaopt.org
Situationen efter Osloavtalen skapade ju bara mer segregering av folken och mer och mer mytbildning som ger vatten på extremisternas kvarnar…
Lösningsförslagen har väl varit rätt många, men det saknas en viktig ingrediens…. Ett förslag på lösning måste vara så rättvist att man även ska kunna acceptera den andre partnerns verklighet. Jag tror aldrig att Israel skulle ha tagit det palestinierna erbjudits…
Nu byggs bosättningarna och muren vidare på palestinsk mark och det om något är väl ingen väg till fred…
Roy, håller helt med att det är svårt med SVT och media överhuvutaget och nyhetsvärde. Under Purim i år till exempel så attackerade 50-70 bosättare en palestinsk skola natten till lördagen. Helt galet och mycket skumt i relation till Shabbaten, men det är en annan femma…. Vet inte om det rapporterades någonstans som nyhet, men jag kan inte låta bli att tänka om det omvända skulle hända…. Skulle det då bli en nyhet?
Jag kan säga att skolan fortfarande står kvar (även om man även försökte elda upp den vid annat tillfälle). Den försvarade av israeliska soldater och internationella på plats. Allt är ju inte svart eller vitt i det heliga håliga landet….
Filmen visar framförallt att judar lider av att behöva döda människor, till skillnad mot palestinierna - eller åtminstone väldigt många av dem - som delar ut godis på gatorna när oskyldiga judar mördas och upphöjer massmördarna till hjältar. DET är vad filmen går ut på.
L(! Utan arabisk terrorism skulle blockad av GS och vägspärrar på WB inte behövas. Araberna på dessa områden skulle då haft försörjningstillfällen inne i Israel och kunnat påbörja uppodlingar av sina områden.
All misär på WBGS faller alltid tillbaks på araberna själva.
L8,
Judarna har accepterat varje delningsplan som erbjudits dem sedan 1917.
Visst har du rätt i att palestiniernas möjliga territorium för en statsbildning minskat men vad beror det på? Arabisk aggression 1948, 1967 och 1973. Två initfador. Vid varje tillfälle som palestinierna har låtit bli terrorn har arbetslösheten rasat och sysselsättning och utbildningsnivå stigit. Palestinierna kommer aldrig att kunna lösa sina problem utan fred med Israel. Israel kan dock beviseligen, behålla åtminstone någon sorts dräglig tillvaro under status quo.
Visst har du rätt i att bosättningar och barriären inte är ett steg i rätt riktning, men för Israel spelar det mindre roll. Man behåller status quo och det är för israeliska väljare och politiker viktigare än att fatta strategiskt felaktiga beslut som kan äventyra israelisk säkerhet. Gaza-reträtten visade ju vara sig ett sådant misstag. Man hoppades att det skulle leda till en bättre situation, istället blev allting mycket värre.
Det du skriver om förslag till lösning fungerar säkert i spelteori men jag är tycker inte att man kan frikänna arabvärlden från allt ansvar. Ta t ex frågan om de palestinska flyktingarna rätt att återvända. Det är en nagel i ögat på alla förhandlare men frågan hade varit ett non-issue om arabvärlden integrerat flyktingarna som resten av världen gjort. Istället används flyktingarna (nu i tredje och fjärde generation) som en bricka i spelet mot en judisk stat.
L8 #17,
Har du en url til nyheten om attentatet under Purim?
Dokumentären hade sin charm. Finns ett dussintals liknande dokumentärer dock, Israel har ju som sagt många bra filmskolor, t ex Sam spiegels film school, de senaste åren har även mycket bra fiktiva drama filmats, bästa hitills jag sett är nog someone to run with från 2006.
Ja, det är ju det som är skillnaden…. I Israel kan man leva ett liv med möjlighet att planera och bestämma över sitt eget liv, man kan välja att res bort när läget blir för tufft i ex Sderot och samtidigt veta att man kan komma tillbaks… Men verklighetsbilden är ju annorlunda för palestinierna…(Se bla intressant blogg: http://gaza-sderot.blogspot.com)
Min ambition är inte att “överbevisa” dig eller någon annan, eller lägga tid på att förklara situationer i grannländer som du säkert känner till redan lång tid tillbaks. Situationen är som den är på plats och det är illa nog, för både palestinier och israeler. Men ex. skulle en integrering av palestinska flyktingar i Libanon rubba hela staten och den fördelning som finns mellan olika grupper. LIka lite som Israel anser sig kunna inkludera fler palestinier… istället så fortsätter man “ockupera” Västbanken, men ändå inte efterleva Genevekonventionerna. Alternativet efter 1967 borde väl vara att även ta invånarna på den ockuperade marken och bilda en enstatslösning…. Problemet är ju då att invånare med judisk tro inte blir i majoritet…. Ett påstående som väcker nya frågor, men nu slutar jag mitt resonemang för att inte bryta helt mot min idé att inte skriva för långt….
Gällande Hebron och Purim så har jag ingen annan info än den jag fått från skolan. Jag reste i Israel/Palestina över den kristna påsken…
Roy # 12
Jag kan ju bara kvittera ditt tips med att det gick en film på kanal 6 för några veckor sedan, “Strawberry Fields” som handlade om palestinska jordgubbsodlare i Gaza.
Helt vanliga människor som försöker att få livet och sina jordgubbsplanteringar att funger….
Stort tack till L8 ang. rättelsen om reprisen av dokumentären.
Guardian, jag såg “Strawberry fields”. Mycket bra.
Till alla:
# Frågan om SVT:s rapportering från Mellanöstern är ett stort ämne. Men inte föremålet för mitt inlägg. Jag återkommer till detta. Dock vill jag bara säga följande: SVT är inte extremt “obalanserade”. Det finns inte en maliciös agenda bakom vinklingen av vissa inslag. Palestinagrupperna tycker att SVT är extremt pro-israeliska och Israels höger tycker att SVT
är, surprise, extremt pro-palestinska. Men jag återkommer, som sagt. Men tag och meditera över det enkla faktum att Israel är världens mest korrespondent-täta land. De stackarna måste ju ständigt producera inslag. Då får man ibland vara uppfinningsrik när det gäller att motivera de så problematiska begreppen “nyhetsvärde” och “allmänintresse”.
# Realist tycker att dokumentären har “charm”. Jag gissar att det är de söta kvinnorna som åsyftas. I övrigt får man väl ändå säga att filmen illustrerar konflikten mellan individens ansvar, hennes moraliska ställningstagande, kontra plikten, ansvaret och ödet att bli inföst i en brutal situation.
# Vissa kommentatorer här ovan gör genast utspel om det politiska ansvaret för situationen. Själv föredrar jag, just här och nu, att ta fasta det på humanistiska perspektivet. Förr eller senare måste man våga se den enskilda människan. Den enskilda israelen och den enskilda palestiniern. Filmen har fått fina priser, inte minst för att den visar “Människor i närbild”, vilket av en händelse också är titeln på mitt inlägg.
Idag högtidlighåller vi förintelsedagen världen över med att tända ett ljus. För oss som drabbades både som folk och enskild individ är det en sorgens dag.
#Roy 27
Det räcker väl med Arne Lapidus :-P :-P