Al Hamatzav

  I fredags förra veckan attackerade Willy Silberstein stå-uppkomikern Magnus Bentnér på Expressen Debatt. För egen del tycker jag nog att Silberstein överdrev en smula i sitt debattinlägg men jag förstår och delar hans tankegångar. Å andra sidan måste man välja sina strider och i detta fall tycker jag att Silberstein valde fel.

Bentnér blev naturligtvis inte ett dugg glad över att hans komik kritiserades på det vis som skedde. Han tolkar Silbersteins kritik högst personligt och hävdar att han blivit “utmålad som något slags nynazist som byggt min karriär på att skämta om judar”. Hela Bentnérs svar kan läsas här.

Min tolkning är snarare att Silberstein pekade på de antisemitiska tendenser som oavsett Bentnérs avsikt faktiskt kan ses i hans komik. Just detta debattinlägg och repliken som följde i Expressen är intressant för att det är symptomatiskt för hur antisemitismen uppärksammas och vilken reaktion som då följer. Jag tror att det är viktigt att kika närmre på den här typen av incidenter av två skäl. Dels för att den svenska judenheten, givet dagens låga toleransnivå, måste lära sig att välja sina strider. Det ligger oss i fatet att inte göra så. Dels för att medvetengöra det faktum alla blundar för – Europa har varit antisemitiskt åtminstone sedan början på 600-talet och det är idiotiskt att tro att denna antisemitism som genom ett trollslag upphört efter, eller på grund av förintelsen.

Ett skämt som Bentnér drog i TV4s program “Parlamentet” och som kritiseras av Silberstein är följande:

“En grupp som jag tycker är diskriminerad i Sverige är ju judarna. De äger bara 45 procent av Medie-Sverige, det är ju för fan inte ens hälften!”

Bentnér hävdar att “man kan få skämta om att väldigt mycket av medierna i Sverige råkar ägas av judar” och missar då poängen alldeles. Poängen är inte att skämtet i sig är antisemitiskt. Det är det inte och luttrad svenne som jag är tycker jag t o m att det är lite roligt. Poängen är heller inte att man inte “får” skämta om judiskt ägande.

Nej, poängen är den, och detta går Bentnér förbi – att skämtet är roligt just för att det bygger på den mycket antisemitiska föreställningen att media på olika vis kontrolleras av judar. Fanns inte föreställningen vore det heller inte roligt.
Dels är föreställningen felaktig, Bonnier-familjen kontrollerar runt 30% av svensk media (detta i sig är möjligen ett demokratiproblem men i så fall en egen diskussion). Dels kan man inte alls dryfta sig till några vidare antaganden om judiskheten i Bonniers styrelse. Bonnier är en stor familj och skall styrelsen “utdömas” som judisk får man göra så enligt klassisk Ahmed Rami-metodik: låter det tyskt är det judiskt.

Jag frågar mig om Bentnér alls reflekterar över konsekvenserna av sin komik. Om man använder fördomar i sitt skämtande, befäster man då inte fördomarna? Gör man dem inte mer lättillgängliga?

Bentnér ger sig sedan in på minerad mark – med snöskor:
“Att som jag, förutom att rada upp en massa folkmord, dessutom tala om och kritisera Israel och dess utrikespolitik, är förenat med risken att bli stämplad som antisemit, inser jag nu.
…
Resten av den kritiserade rutinen handlade nämligen om att Förintelsen blivit en propagandamaskin för staten Israels utrikespolitik. Jag anser att det är att smutsa ned minnet av dem som dog i koncentrationsläger när man använder deras död för politiska syften.
(Den som är mer intresserad av den problematiken bör läsa Norman G Finkelsteins bok “Förintelseindustrin”.)
Det är i princip omöjligt att kritisera staten Israel utan att bli anklagad för att vara antisemit. Men jag tänker fortsätta med det ändå så länge jag anser att Israel beter sig illa. Det betyder inte att jag är, har varit eller någonsin kommer att bli en antisemit.”

I likhet med alla andra Israels belackare utmålar sig Bentnér som offret för beskyllningar om antisemitism. Det här är en klassisk härskarkritik som används genom hela spektrat av Israel-kritiker. Israel är en demokrati och skall kritiseras både inifrån och internationellt. Liksom alla andra länder gör Israel misstag och just Israels utlandspolitik lämnar emellanåt en del övrigt att önska. På samma vis som det är en självklarhet att man skall kunna kritisera Israel utan att anklagas för antisemitism måste det vara självklart att få peka på de antisemitiska drag och tendenser som oftar än man vill tro dyker upp i debatten.

Europa har varit antisemitismens absoluta högborg i 1 400 år. Varför skulle detta ha ändrats helt plötsligt? Jag tror att svaret är givet – Förintelsen är ett sådant trauma för västeuropa. Ett så dåligt samvete man ännu inte börjat bearbeta att man helt enkelt inte vill se hur man även idag gör sig skyldig till antisemitism.

Antisemitismen är en naturlig del av det europeiska kulturarvet. Det är inget man blir kvitt på 60 år. Därför kan det vara en god idé att inte blint slå ifrån sig utan faktiskt ta till sig den kritik som ofta är giltig. Det är nämligen det enda sättet att bli kvitt antisemitismen.

Jag tänker inte säga något om det faktum att Bentnér på fullaste allvar faktiskt hänvisar till Finkelstein. En människa som kan placeras i samma fack som Israel Shahak och Ahmed Rami. Jag nöjer mig med att hänvisa till Alan Dershowitz lista på dumheter Finkelstein företagit sig: The Norman Finkelstein Top Ten Lists