Bok eller inte, Abu Mazen var och förblir mycket bättre för Israel än alla andra möjligheter även om han nu är mer eller mindre ute ur leken. Men ännu mera de “inhemska” yngre ledarna (som inte tillhör Arafats gäng från Tunis) som visserligen fick sin popularitet genom att vara aktiva i den första intifadan men som också talar utmärkt hebreiska, har goda kontakter med israeler i och utanför politiken och är väl förtrogna med det israeliska samhället. Tyvärr sägs en del av dem (Muhammad Dahlan t ex) övertagit några av det gamla gardets ovanor, som korruption, vilket har minskat deras popularitet.

Men den enda som verkligen kan göra någon skillnad i en dialog är Marwan Barghouti. Han är “ren” i den palestinska allmänhetens ögon. I Israels ögon är han en terrorist som är dömd till fem livstidsstraff eller så. Det är ju inte så trevligt, och enligt min åsikt är han inte oskyldigt dömd.

Vill man ha fred måste man kanske inte nödvändigtvis släppa Barghouti fri, men man måste nog prata med honom. Igen – om inte officiellt, så åtminstone inofficiellt. För han kan dra i trådarna. Han var med och skrev “fångavtalet”, han kan prata med Hamas och framför allt – den palestinska allmänheten lyssnar på honom. Och det finns många i den yngre generationen som det skulle gå att tala med, men de har inte tillräcklig makt. Så tills vidare har vi Hamas på halsen.

Då skulle jag ändå föredra Barghouti. Trots livstidsstraff.