Linderborg och Ormestad på villovägar
Av Roy B. Alterman • 2009-09-21 • Kategoriserat under: IsraelÅsa Linderborgs korståg fortsätter, och nu tar hon hjälp av vapendragaren Catrine Ormestad. Artikeln Israels ÖB kan åtalas gör sig skyldig till två kardinalfel:
För det första – man tar Goldstonerapporten som Sanningen (trots att man hittills måste betrakta den som en samling av omstridda anklagelser).
För det andra – Ormestad nämner inte med ett ord att skarp kritik även riktades mot Hamas.
Artikeln är således en demagogisk övning som syftar till att brännmärka Israel. Ormestads artikel är en del i ett utdraget och desperat försvarstal som är tänkt att återupprätta Aftonbladets och Linderborgs uppfattningar om Israel. Detta är ett hån mot Sveriges tradition av spännande kulturjournalistik. Så här skriver Linderborg i en tidigare artikel:
“Kulturjournalistikens uppgift är att ställa frågor. Den ska slå upp sprickor i muren, forcera sanningen genom den homogena nyhetsförmedling som maler och maler om hur världen är beskaffad. Den ska vara en oas för spekulation, polemik, stilistik och övertygelse – utan att för den skull göra avkall på faktaunderlag.”
Är Ormestads artikel ett exempel på denna fantastiska kulturjournalistik?
Eller är den snarare dess motsats? Varför är Ormestad tyst om kritiken mot Hamas? Är detta att “slå upp sprickor i muren”? Varför tar Linderborg in artikel efter artikel som brännmärker Israel? Är detta ett sätt att “forcera sanningen”? Är Linderborgs redaktörskap och Ormestads artikel ett bevis för att Aftonbladets kultursida är “en oas för spekulation, polemik, stilistik och övertygelse – utan att för den skull göra avkall på faktaunderlag”?
Situationen i Mellanöstern är komplicerad. Allt som har med operation “Gjutet Bly” och Goldstonerapporten att göra är väldigt långtifrån att vara svart-vitt. Borde inte kulturjournalistiken vara misstänksam mot alla inblandade? Varför handlar Linderborgs korståg bara om att “forcera sanningen” om Israel? Riskerar inte denna ensidighet att man indirekt bidrar till att cementera lögner, dvs allt det man f.n blundar för?
Istället för att använda Ormestad som levande sköld i det korståg mot Israel som syftar till att återupprätta henne själv och Aftonbladet som viktiga sanningssägare i Israel-frågan, hade både hon och tidningen och själva sakfrågan mått bra av skribenter och artiklar som inte är fjättrade av övertygelser och ideologier, utan som vågar utmana allt som andas fanatism i Israel/Palestina-frågan. Men just nu är Linderborg helt ointresserad av sånt trams. Hon har inte tid med att problematisera och ifrågasätta invanda föreställningar om Israel och Palestina. Hon är fullt upptagen med att “bevisa” det onda i Israel. Resultatet av detta är att kulturjournalistiken blir lidande.
Linderborg hoppas att en rad Israel-kritiska artiklar ske ge legitimitet åt Boströms artikel och henne själv som kulturchef. I mina ögon är hon dock på väg utför. Eller kommer hon att överraska mig med artiklar som ifrågasätter det hon själv tror på i Israel/Palestina-frågan? Sicken skämtare…..
Liknande poster:
Intressant?
Andra bloggar om: Aftonbladet goldstone Israel
Roy B. Alterman är frilansande rådgivare inom strategisk kommunikation och
arbetar bland annat med krishantering, säkerhetspolitisk analys, opinionsbildning
och lobbying. Han är verksam i Sverige, Israel, USA och Storbritannien.
Alla texter av Roy B. Alterman
Aha Så du hade tyckt att hennes artikel varit helt ok om hon bara skrivit om Hamas på samma vis?
Ok men vad är ditt problem då om hon skriver om sanningar vad gäller Israel? Är inte det bra?
Nej, det menade jag inte.
Kanske ligger det inte i att hon aldrig skriver om Hamas på ett hederligt sätt. Kanske ligger det också i att vi som kommer från området ska börja ta till oss omvärldens kritik för att kunna gå framåt på ett allvarligare sätt?
Det är en komplicerad situation, comitis.
Det minst komplicerade med artiklarna från Linderborg och kompani är förstås försöken att genom ensidighet rehabilitera sig och tidningen efter publiceringen av Boströms artikel.
En annan sak är att Aftonbladet är en sensationsblaska, där boulevarddelen länge tillåtits växa på bekostnad av seriös nyhetsförmedling och en tidigare inte helt föraktlig kulturjournalistik. Kanske är man hysterisk över papperstidningens kris och överlåter analysen och den seriösa journalistiken till dig och andra omdömesgilla personer i blogosfären.
En hederlig redovisning av Goldstonerapportens avsikter och slutsatser och hur den kan komma att användas politiskt, skulle kräva ett gediget journalistiskt arbete, som Aftonbladet inte tycks mäkta med eller ha intresse av.
Det är mycket intressant att läsa dina initierade och välskrivna analyser av en komplex verklighet.
Tack för de orden, Bertil.
Ja, det är uppenbarligen svårt att inne i snasktabloiden få till seriös och progressiv journalistik. Vad är typiskt för en tabloidartikel? Stor fet rubrik, gärna provocerande. Så gör man om någon dokuspåkändis, så gjorde man i Boströmfallet. Det tragiska med Linderborg är att hon dels håller den kulturjournalistiska fanan högt, och talar i pompösa ordalag om hur kulturjournalisten ska vara lite contrarian, att man ska fånga upp de vedertagna åsikterna och erbjuda avancerade, problematiserande och berikande kommentarer. Detta låter ju jättefint. Men i fallet Boström gör man tvärtom. Man nyanserar inte, man förgrovar. Man är inte kritisk, utan väljer att okritiskt svälja en antisemitisk vandringssägen.