Al Hamatzav

Viktiga bifigurer
Meir Sheetret är fullt på det klara med att han inte har en chans att bli Kadimas näste partiledare. Men kampanjarbetet fortsätter. Han är populär och respekterad och vårdar nu sin maktbas inför framtida regeringsförhandlingar. Han är en flitig man och har alltid haft breda och djupa engagemang inom en rad samhällsområden. Kuriosa: under många år var han en aktiv och profilerad ledamot i Operans styrelse. (Royiosa - jag träffade honom som hastigast i Operans foajé i mars 1999, i samband med en föreställning av Mozarts Cosi fan tutte. Han var trevlig och pepprade omgivningen med skämt om operans innehåll. Cosi fan tutte är, förutom en kavalkad av oöverträffad musik, en erotisk förväxlingskomedi med en del inslag som med lite god vilja kan kallas för “kinky”.)

Avi Dichter är också populär och respekterad, men han haft lite trassel på sistone, i samband med att han avskedade polischefen Uri Bar-Lev. Dichter har givit en komplicerad förklaring, men intrycket är att han reparerade ett initialt misstag med ytterligare ett misstag. Men Dichter åker land och rike runt och bygger även han upp sin maktbas inför nästa regeringsbildning.
Det är dock bara en tidsfråga innan Sheetret och Dichter sluter upp bakom Livni.

Mofaz
Annat är det med Mofaz. Han är en krigare. Livnis ledning tärde förstås på nerverna, så han vände sig till rådgivaren Arthur Finkelstein, som tidigare har jobbat för Netanyahu, Sharon och Avigdor Lieberman. Det nya rådet löd nu: Börja med smutskastning. Och det har Shaul gjort, dock utan önskat resultat. Smutskastningen motarbetades också av att Barak kallade Livni för “Tzipora”. Den nedlåtande tonen fick många människor att övertygas om att Livni verkligen är en kraft att räkna med - hon har ju bevisligen fått Barak ur balans.

Mofaz hänvisar till egna opinionssiffror som säger att han och Livni ligger sida vid sida. Detta skulle man ju kunna skämta om, men faktum är att det ständigt kommer motstridiga signaler om opinionsläget, en omständighet som, trots vad de säger, gör Livni & Co oroliga. Nyligen förmedlades en rapport om att “alla” i Ashdod talar om Mofaz. Samtidigt släpptes en ny opinionsundersökning som placerade Livni i klar ledning.

Mofaz har, som den soldat han är och alltid har varit, nu lanserat en offensiv mot pratet om att han skulle göra Kadima till ett Likud B (som jag bloggade om i “Politiskt maskineri”). Shaul protesterar:
“Mina åsikter är helt i enlighet mer Kadimas plattform och principer. Tzipi mumlar om Jerusalem, men jag gör klart att Jerusalem inte kommer att delas. Och vad har Livni åstadkommit efter år av förhandlingar med palestinierna? Nada. Tzipi anses vara en ´ren´ politiker, eftersom hon gjorde en tydlig markering mot Olmert i samband med Talansky-affären. Men detta beteende är i själva verket ingenting annat än illojalitet.”
Mofaz hävdar bestämt att han tar avstånd från Likuds politik. Han dömer exempelvis ut Netanyahus ekonomiska politik, som han menar är dåliga nyheter för låginkomsttagarna. Vidare klargör Mofaz att han till fullo ställer sig bakom tanken om två stater för två nationer. Han menar att Livni svävar på målet. Han vill förhandla med Syrien och föreslår att Israel ska leasa Golan i tjugo år. Han menar att Livni duckar för den frågan. Han står för klarspråk. Livni glider undan. Det är dåligt ledarskap, menar Mofaz.

Tzipi och Ehud
Den senaste dynamiken i Livnis läger har lett till tankar om att ombilda regeringen, men att behålla koalitionens grundläggande överenskommelser. En sådan regering skulle hålla i 1-2 år. Förankringen i Knesset består idag av Kadima, pensionärerna, Avoda, Meretz och de arabiska partierna. Nästa val kommer att leda till ett nytt Knesset, med en mandatfördelning som skapar en helt ny spelplan.
Men om Livni satsar på att ombilda regeringen, och därmed undviker nyval, måste hon ha med sig Shas i båten. Så vad säger Eli Yishai?
Mycket tyder på att även Shas vill undvika nyval, eftersom man befarar att Livni efter ett sådant kan komma att bilda en sekulariserad regering. Därför tycks Yishai vara inställd på att ta plats i den ombildade regering som Livni hoppas få till i höst.
Även Meretz kommer att stanna kvar.
Käre läsare, betänk att Israels politiska liv alltid har varit dynamiskt. Men den andra intifadan samt Sharons utbrytning ur Likud, har lett till ett slags politiskt “undantagstillstånd”. Gamla konflikter har för tillfället satts ur spel pga det nationella krisläget. Inrikespolitiska fiender har tvingats i varandras armar. Och det är den insikten som gör att många vill undvika nyval, eftersom ett sådant kan leda till en dramatisk omkastning av mandatfördelningen. Osäkerheten kring väljarkårens beteende gör att man nöjer sig med den nuvarande mandatfördelningen. Samma insikt får dock Netanyahu att längta efter nyval, eftersom han tror att den gamla Likud/Avoda-ordningen ska återuppstå, utan något besvärande Kadima i mitten.

Livni hoppas att Olmert ska avgå direkt efter partiledarvalet. Då kan hon ta över på en gång. Processen ser ut som följer:
Olmert vänder sig till JK och ber att få bli klassad som “tillfälligt oförmögen” att utföra sina sysslor. Därmed tar vice premiärministern över för en tid av 100 dagar. Det var samma juridiska mekanism som användes när Olmert tog över efter Sharon. Det är således inte bara ett allvarligt sjukdomstillstånd som kan åberopas för att man ska kunna använda det här förfarandet.

Ett annat alternativ är att Olmert, efter Kadimas partiledarval, förutom att avgå som premiärminister, även lämnar sin plats i Knesset. En person som inte är Knessetledamot kan inte vara premiärminister. Då måste regeringskabinettet välja en annan Knessetledamot att bli “acting prime minister”. Det naturliga valet blir då att väljare vinnaren i partiledarvalet. So far so good.
Men om Olmert väljer att bara avgå som premiärminister, och inte lämnar sin plats i Knesset, kan han fortsätta, men som som ledare för en övergångsregering, fram till dess att en ny regering bildas, t ex efter ett nyval. Olmert har, i samband med det senaste Abbas-mötet, signalerat att han satsar på att sy ihop en deal (något slags principöverenskommelse). Men Olmert kommer då att spela rollen som sittande premiärminister i en övergångsregering, ett faktum som många anser är problematiskt. Protester mot ett sådant scenario kommer att höras, bl a med argumentet att det gamla mandatet är förbrukat, utan att vi har fått något nytt. Om detta kommer det att tvistas. Animerade gräl är att vänta. Men om Olmert insisterar, ja då får Livni vänta.
Rävspelet innehåller dock ytterligare ett antal dimensioner:
Om Olmert utnyttjar möjligheten att sitta kvar som ledare för en övergångsregering, och ägnar tiden åt att få ihop en deal med Abbas, så måste han förr eller senare få en sådan godkänd av regeringen. Det mest sannolika är dock, vilket jag bloggade om i ett tidigare inlägg, att Livni och Barak, tillsammans med ytterligare ett antal ministrar, röstar nej till en sådan överenskommelse. Är det då mödan värt för Olmert att förhandla med Abbas? Vore det inte bättre att stiga åt sidan så fort som möjligt? Kanske det. Men man kan ju tänka sig att Olmert, i kampen för sitt eftermäle, vill visa att han var seriös, uppriktig och framförallt kapabel att åstadkomma diplomatiska framgångar. Olmert skulle kunna säga: jag har levererat, men de andra (Livni, Barak m.fl) saboterar fredsarbetet.

Invävt i den här dramatiken finns dessutom den kommande rättegången. Ett argument mot att Olmert sitter kvar är hans egen deklaration om att han ska kämpa för att bli rentvådd. Kan han göra det, samtidigt som han leder en övergångsregering och är djupt involverad i för Israel och regionen ödesmättade förhandlingar med palestinierna om något slags uppgörelse?
Kort sagt: Olmert är fortfarande med i leken. Han påverkar utvecklingen. Nu väntar vi på nästa drag.

Netanyahu
I ett tidigare inlägg (”Politiskt maskineri”) berättade jag om Netanyahus värvningskampanj. Nå - han fortsätter i samma stil. Förutom de jag nämnde satsar han även på att få med sådana profilerade högerhökar som Yair Shamir och Zev Jabotinsky. Bibi vill får ihop en lista på 20-22 namn. Alla utlovas en plats i Knesset. Problemet är att opinionsundersökningarna talar om ett framtida Likud med endast 13 mandat. De “stjärnor” som värvats kan ju inte nöja sig med någonting mindre än att hamna högt upp på listan, bland de 13 högst upp. Men det innebär att Bibi kommer att stöta sig med de trogna Likud-kämparna. Varför ska de, som i åratal har slitit och gjorde en massa politiskt grovjobb, stå åt sidan bara för att Uzi Dayan och Assaf Hefetz ska glida in på en (treif)räkmacka?
Bibi nekar dock till att ha lovat nyförvärven attraktiva platser högt upp på listan, men få tycks tro på vad Bibi har att säga om den här frågan.
Bibi trodde sig kunna ändra Likuds regelverk. Detta skulle öppna för de nya stjärnorna. Men då måste han få två tredjedelars majoritet, och det kommer inte att ske.

Bibi försöker vara kreativ, men han ertappas ofta med att slarva med detaljerna. Just här syns en enorm skillnad mellan Bibi och Olmert. Ehud har järnkoll på allting, och jobbar metodiskt. Bibi får lysande infall, men kommer till galna slutsatser, eftersom han slarvar med premisserna.

Nåväl….
Här hade jag tänkt att bifoga en längre och mer djupgående analys av vad just har sagt, men fan vad jag är less.
Dessutom ska jag snart på date med Riki (dansös, poet) från Tel Aviv. Hon är roligare än politiken. Hon kan få mig att glömma eländet.
Åtminstone för en stund.

Liknande poster:

1. Realpolitik i Knesset