Kita Alef, tredje gången gillt
Av Anna Veeder • 2008-08-28 • Kategoriserat under: IsraelLite nostalgiskt, väldigt roligt: kom just tillbaka från ett traditionellt förstaklass-möte, några dagar innan skolan börjar på riktigt den 1 september, alltså på måndag nästa vecka. Tjugofem förväntansfulla, lite fnittriga och tandgluggiga sexåringar satt på golvet och lyssnade på lärarinnan Sharon, som berättade lite om hur det kommer att bli i Kita Alef (första klass).
Sedan skulle vi jobba lite också, vem hade trott något annat? Efter att ha börjat Kita Alef två gånger är jag en erfaren och flink mamma. Jag kan skriva lyckönskningar med snygga hebreiska tryckbokstäver och dekorera med hjärtan och fåglar och blommor, klistra på små klistermärken med bilar och båtar och uppföra mig så att ungen inte blir sur (alltså inte kalla honom “gullunge” eller pussa honom eller något annat ytterst piiiiiiiinsamt som morsor sysslar med). Dessutom har jag kompisar som haft barn i samma åldrar som mina sedan i lekskolan och vi är synnerligen samspelta efter så många år av samarbete.
Var riktigt kul, faktiskt…och lite nostalgiskt att inte ha något lekskolebarn mer.
På måndag kommer förstaklassarna att välkomnas till skolan i en ceremoni där de går igenom en “port” klädd med olivkvistar, och alla sjunger “pitchu et hashaar”, öppna porten, precis som i den här filmen som jag hittade på Youtube http://www.youtube.com/watch?v=xyoDs_pbdec .
I vår skola tilldelas alla förstaklassare en fadder från åttan, som ska ta hand om dem om de behöver något. Men eftersom nästan alla elever på skolan har syskon i de andra klasserna och alla känner varandra ändå så känner sig även de mindre barnen hemma redan från början.
I Israel råder i teorin gratis skolundervisning till åttonde klass, men i praktiken är det så att det ändå kostar lite pengar. En kort sammanställning, utgifter per barn per år: 700-1000 shekel för skolgången (allt möjligt extra som skolan har rätt att ta betalt för, och man måste betala), 350 shekel för skolböcker, 200 shekel skrivmaterial. Alla böcker och allt skrivmaterial är föräldrarnas ansvar. Skoldagen är från åtta på morgonen till två på eftermiddagen, paus för mellanmål vid tio. Alla tar med sig en smörgås och en frukt. Ingen skollunch – den äter man hemma.
Det är ju lite ansträngande för föräldrarna, men ungarna bryr sig ju inte om sådant. Kita Alef är roligt. Kita Alef är att äntligen, äntligen vara STOR och räknas som en Riktig Människa. Att äntligen kunna se ner på småungarna i lekskolan. Det är ett stort steg.
För att bredda det etniska perspektivet något: kolla också den här videon från Rihania, en cherkessisk by i norra Galileen. De muslimska cherkesserna förflyttades av ryssarna från Kaukasus till Balkan och fick i slutet av 1800-talet tillstånd av de ottomanska myndigheterna att bygga en by i Galileen.
No related posts.
Intressant?
Andra bloggar om: Första klass Israel
Anna Veeder är trebarnsmor, bosatt i Israel. Studerade judaistik och
arabiska i Berlin och på Hebreiska Universitetet i Jerusalem i början av
90-talet, idag judisk historia och Mellanösternkunskap på Israels Open
University. Försörjer sig som ekonomiansvarig men skriver mycket hellre
frilansartiklar för diverse svenska publikationer.
Alla texter av Anna Veeder
Kita Alef måste väl ändå vara en av livets höjdpunkter (och då talar jag inte bara om den glädje som en svenne känner när han och hon, i vuxen ålder, tragglar med att lära sig grunderna i hebreiska. Aaah – kita alef, den finaste tiden i mitt liv..;))
Och en magisk tid för barnen, förstås.
Det är en relativt liten skola, eller? Var ligger den? Hur många barn i klassen? Ingen lärarbrist i grundskolan, hoppas jag?
Det är runt 250 barn från ettan till åttan. Mellan tjugo och trettio i varje klass. Hälften från moshaven där jag bor, hälften från samhällen runt omkring som vill skicka sina barn till en religiös skola. Pojkar och flickor tillsammans (det är inte alltid så i religiösa skolor, men jag tycker att det är jättebra). Ingen lärarbrist tror jag, fast jag är inte så insatt.
Det här är en skola som lägger stor vikt vid miljö och närområde. Eleverna har jordbruk/växtodling som extra på schemat och gör många temaarbeten som har med moshaven/området att göra. T ex tog åttondeklassarna ett år Beit Shearim (väldigt närliggande nationalpark med gravar från 200-talet evt, byggnader osv) som temaarbete, hjälpte till att städa, gjorde turer för de mindre barnen osv. Vi hade skolavslutning där på kvällen för några år sedan, var väldigt imponerande.
Eleverna är också indelade i “familjer” med barn från första till åttonde klass, alltså över klassgränserna. Före Chanukka har de alltid en dag när de bygger en “mackabeerby”, varje familj för sig, och gör en kombinerad temadag/klä ut sig/Chanukka-historia. Mina ungar älskade det här med “familjer”, de lärde känna äldre elever och de kände sig trygga och hade jättekul. Överhuvudtaget gör de äldre eleverna mycket för de yngre (plus att alltså många är syskon).
Eh…och ibland har de vanlig undervisning också, alltså matte och engelska och Torah och geografi och historia och hebreiskt språk och litteratur och så. Det finns de som tycker att man borde lägga lite mer vikt vid konkret undervisning och lite mindre vid de här mer sociala/samhälleliga aktiviteterna, men…de har så himla roligt. Jag tycker att det bästa tecknet är att ungarna verkligen gillar att gå till skolan.
Kommer flourtanten med jämna mellanrum?
:) Nej Adler, henne får man söka upp själv.
Så har du drabbats av ‘empty-nest-syndromet’ nu, Anna?
Trevlig skildring av tandgluggsbarnen!