Kalla det vad du vill, bara gör allt du kan för att få ett slut på det
Av Anna Veeder • 2008-10-07 • Kategoriserat under: IsraelHagai El-Ad, direktor för Association for Civil Rights in Israel, skriver om vikten av att fokusera på ämnet och inte på semantik när man diskuterar ockupationen (JTA, 28 september 2008 plus ACRI:s websida):
Arguing over semantics is an unaffordable luxury for a 41-year-old occupation. The reality of millions of individuals whose human rights are violated day in and day out is morally unacceptable.
Has Israel’s unjust treatment of Palestinians in the West Bank reached a point where it merits being labeled “apartheid”? Is Israel truly comparable to pre-1993 South Africa? The argument over this issue has been heating up, but perhaps all of that energy is going in the wrong direction.
Here’s a thought: Call it what you will, just do what you can to end it.
Some of the discourse has been bewildering, the result of hypocrisy, extremism or misguided values. For instance, describing Israel’s actions in the territories with incorrect hyperbole is not only false but counterproductive. As the director of an Israeli human rights organization fighting the injustices on the ground, I can confidently say that bombastic articulations only make it more difficult to deal with the many justified claims.
On the other side of the spectrum, some participants in this discussion equate any criticism of Israel’s actions with anti-Semitism, to the extent that they perceive themselves as the only true guardians of morality and “acceptable” dialogue. Yet in doing this, not only do they not help Israel or the just fight against all forms of discrimination, they also miss the heart of the matter.
The heart of the matter is the heavy toll the prolonged occupation is taking on Palestinians’ daily lives and basic human rights: their access to health, education and employment; their freedom of movement; their political rights to expression, association and self-rule; and almost every other aspect of their existence. And while ensuring security is often invoked as the justification for these violations, human rights groups such as the Association for Civil Rights in Israel, or ACRI, have proved repeatedly that the real reasons are usually not security related but rather political, economic or just pure convenience.
Take a moment to consider the short list of major violations just articulated. Think of the last time a loved one was not well, or how long it takes to get your kids to school when you are stuck in traffic. Now think how you would feel if this were delayed, or subject to military approval, or beyond a checkpoint, or requiring an army-issued permit, or simply denied. Now multiply it several million times for each Palestinian in the West Bank. Now multiply again by 41 years.
While this is the fate of Palestinians living in the West Bank under Israeli military rule, Israeli citizens — settlers — living there are subject to a totally different system. They enjoy a separate but preferential system of justice, rights and benefits, and freedom of movement.
As a result, some Israelis sense a growing impulse to call this reality “apartheid.” These Israelis cherish their country’s democracy and are driven by their shame for Israel’s unethical and unlawful treatment of the Palestinians. They are frustrated at their inability to change this state of affairs almost to the point of desperation.
After 41 years the occupation still prevails, human rights violations continue and the policy of separation is becoming more and more entrenched. They seek a constructive way to wake the Israeli and international publics from their slumber.
Being an Israeli citizen, I am one of the 10 million individuals living between the Jordan River and the Mediterranean. Hence I have a personal stake in people, globally, who care about peace and justice in this region, and hope that we can lift ourselves out of the rut of this discourse. It’s time to take a renewed look at the occupation, what we’re doing and what it is doing to us.
Route 443 connecting Tel Aviv to Jerusalem is a key example of “what we’re doing.”* It is the subject of a pending Supreme Court petition, submitted by ACRI on behalf of the Palestinian residents of the villages bordering the road whose land Israel confiscated to build the road “for their benefit.” Now they are not allowed to use the road — for security reasons, the army claims. Yet tens of thousand of Israelis use it every day; it makes for an easier commute.
Even if Israel’s Supreme Court eventually decides to end this disgrace and save Israeli democracy in the case of Route 443, let us not miss the bigger picture. In so many parts of the West Bank, segregation is an inescapable characteristic of everyday life. Whether the segregation is obvious like with Route 443 or not, the resulting human rights violations are all equally immoral, and we are no less responsible for and complicit in their creation and perpetuation.
With the approval of segregated roads, the type of dichotomy imposed on Route 443 risks becoming widespread policy. Then, as ACRI wrote in its petition, Israeli rule in the West Bank will resemble “apartheid.”
Things are bad enough. People who care about a better future in this part of the world must begin to take responsibility and restart the conversation in a way that will make a difference for real people and for our society as a whole. When we bicker about language, we lose our capacity to discuss substance. So please, call it what you will. Just do what you can to end it.
Hagai El-Ad is the executive director of the Association for Civil Rights in Israel. This op-ed was written in response to the JTA series “Durban’s Descendants. Published by the Jewish Telegraphic Agency (JTA) on September 25, 2008:
*Väg 443 används ofta som exempel av dem som argumenterar att Israel tillämpar “apartheid” som system. Vägen går från Modiin till Jerusalem över Västbanken, på mark som exproprierades från dess palestinska ägare enligt militära beslut. Enligt de förklaringar jag har hört (Council for Peace and Security, ACRI m fl) så ger Genevekonventionen ockupationsmakten rätten att ta mark för allmänt bruk, för det allmännas bästa. Det är ju en väg onekligen. Problemet här är att palestinierna som bor i byarna längs vägen inte har rätt att använda den – alla tillfartsvägar är stängda med stenbumlingar, betongblock eller jordhögar, och längs långa sträckor av vägen löper ett högt stängsel (tänk älgstaket) eller en mur.
I mars 2007 lade ACRI in en petition till Högsta Domstolen och krävde att vägen öppnas för palestinsk trafik (detaljer: här och här). Läs också Jerusalem Post om diskussionen i HD (mars 2008).
No related posts.
Intressant?
Andra bloggar om: ACRI Israel Ockupation Palestina
Anna Veeder är trebarnsmor, bosatt i Israel. Studerade judaistik och
arabiska i Berlin och på Hebreiska Universitetet i Jerusalem i början av
90-talet, idag judisk historia och Mellanösternkunskap på Israels Open
University. Försörjer sig som ekonomiansvarig men skriver mycket hellre
frilansartiklar för diverse svenska publikationer.
Alla texter av Anna Veeder
Vad man kallar det är ju inte så intressant, men det var ju precis detta Jimmy Carter pekade på – har du ett system för palestinier på Västbanken, och ett annat för israeler – så skulle det nog i övriga världen kallas apartheid.
Peace – not Apartheid!
Jag hör ju till dem som tycker att “apartheid” är fel ord för att beskriva situationen, eftersom apartheid enligt mitt sätt att se beskriver ett specifikt system i Sydafrika där medborgerliga rättigheter gavs enligt hudfärg. Det är ju faktiskt inte fallet i Israel där palestinska araber med israeliskt medborgarskap kan sitta i parlamentet. Därmed inte sagt att rasism och diskriminering inte existerar, men Sydafrika är det inte. På Västbanken råder en militärockupation, och i de områden som Israel har annekterat ensidigt (Golanhöjderna och östra Jerusalem) vägrar de flesta palestinier att ta israeliskt medborgarskap och bojkottar valen. De har rätt att rösta t ex i kommunalvalen i Jerusalem. Igen: jag säger inte att det inte finns rasism och diskriminering, men det är inte Sydafrika.
ANC stred såvitt jag vet inte heller för en egen stat, utan för fulla medborgerliga rättigheter. Sydafrika ockuperade Namibia, och eventuellt var situationen där annorlunda, jag är inte tillräckligt insatt i det. Men när man talar om apartheid menar man väl oftast systemet i själva Sydafrika, som byggde på en rasideologi. Jag är ingen expert, men jag läste alla böcker av Andre Brink och en del av Breyten Breytenbach på 80-talet och jag var faktiskt engagerad i motståndet mot apartheid, även om det var på ett väldigt personligt plan och inte direkt organiserat.
Man behöver alltså inte anstränga sig för att hitta massor av skillnader mellan Israel/den israeliska ockupationen av palestinska områden och apartheidsystemet i Sydafrika, och man kan hitta exempel som verkligen liknar apartheid, speciellt mellan bosättarna och palestinierna i de ockuperade områdena. Men igen: detta är inte poängen. Precis som Hagai El-Ad skriver så tycker jag att man gör situationen mer rättvisa om man nöjer sig med att beskriva den faktiska situationen,som är tillräckligt alarmerande som den är, och gör sitt bästa för att förändra den. Väg 443 är ett utmärkt exempel.
En gång hörde jag Yossi Beilin få frågan “Är inte de israeliska pansarvagnarna i Gaza också terror? Varför är bara palestinsk terror terror?” Han svarade “Vet du, en av orsakerna till att jag i åratal arbetat för en fredslösning är så att vi ska kunna slippa diskutera sådana här frågor och istället fortsätta med våra liv”. Det håller jag faktiskt med om.
Anna
Jag måste säga att jag generellt sett inte är speciellt förtjust i etikettering – om folk är jude, arab, rasist, nazist, sionist, eller anti-sionist, tycker i allmänhet är tämligen ointressant :) (Ibland finns det finns undantag)
Dom diskussionerna brukar i allmänhet bara sluta i att man diskuterar om begreppet/beskrivningen är korrekt – eller inte, istället för att diskutera sakfrågan.
På samma sätt är det med begrepp som exempelvis ”terror”, ”massaker” eller för all del även ”apartheid”…
Det som jag tycker är märkligt är hur man kan ha olika (väg)system – oavsett – vad man väljer att kalla det ;)
Hörde att det är Yom Kippur, den stora försoningsdagen i Israel, i morgon. Frågan är om Israel på allvar vill försonas med palestinierna? Eller om man litar på att man för all framtid – med USAs stöd – kan bibehålla status quo med militära medel? Men om man nu trots allt vill försoning så kräver ju det först ett erkännande av brottet. Och det är förmodligen på den punkten det stupar, ity ett erkännande skulle innebära att hela grunden för den israeliska statsbildningen skulle ifrågasättas.
2. Anna
Bra förklarat! Tyvärr så har apartheid blivit ett “buzz word”. Finns det något land som inte har rasism och diskriminering, när det kommer tillk kritan. Man kan bara nämna den emot kvinnor. Håller faktiskt med Guardian vad det gäller att “diskutera sakfrågan” istället för att hålla på med hårklyveri. Kanske någon kan förklara det “märkliga med vägsystemet”.
Jag hoppas att alla vägar ska bli säkra för alla i framtiden!
#3,
Guardian
Du skrev: “Det som jag tycker är märkligt är hur man kan ha olika (väg)system “.
Jag tycker inte det är märkligt att man har olika vägsystem, jag tycker det är märkligt att det behövs. Men att det behövs är ju bevisat. Orsaken till att detta fenomen existerar är ju det faktum att så många palestinier önskar alla Judar dödade, och också agerar därfter. Det är terroraktionerna under de gångna åren som lett till detta. Det palestinska agerandet har tvingat fram denna separation.
Om du önskar palestinierna fred så bör du läsa på en del om det som hänt i området, och därefter med kunskapen i bagaget ha en möjlighet att tänka och sedan agera på ett sätt som kan främja dina vänner.
Har du någon gång reflekterat över varför man har röntgenapparatur vid flygplatser? Märkligt, eller finns det en enkel förklaring?
Bifogra denna nyhetsartikel, avser inte vara off-topic utan on-topic in a way.
“Iranian boy to undergo surgery in Israel ”
http://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-3606919,00.html
Johnny
Din typ av kommentar – gäsp gäsp….ZZZzzz
7. Johnny
Medan Guardian snarkar så passar jag på.:-) En positiv historia med den länken! Och det finns så många flera av det slaget som inte kommer fram i tillräckligt ljus. Bl a hjärtoperationerna av israeliska läkare på palestinska barn. Tyvärr en inte så positiv historia från Egypten där en förtvivlad pappa har gått till hårt angrepp mot de egyptiska myndigheterna som vägrar låta honom köpa en medicin från Israel som hans läkare har rekommenderat för hans svårt sjuke son. Vi får hoppas att förnuftet segrar!
6. Johnny,
Din kommentar när du skall förklara att ett diskriminerande vägsystem behövs på VB förutsätter att ockupationen (en form av militärdiktatur) är det önskade tillståndet. Det är ju nämligen detta tillstånd som de palestinska aktionerna försökt bekämpa.