Al Hamatzav

Den senaste opinionsundersökningen ger 31 Knessetstolar till Kadima, och lika många till Likud. Avoda – 10. Vad är detta? Ett politiskt paradigmskifte?
På 1990-talet bildades ett mittenparti med det passande namnet “Merkaz” (Center). Nu skulle den enfaldiga höger/vänster-skalan skjutas i sank! Men Merkaz kom bara att dansa en sommar. Initiativtagarna lommade snart tillbaka till moderpartierna Avoda och Likud.
Den tryckkokare vi kallar för “israelisk inrikespolitik” når ibland sådan upphettning att nya konstellationer tar form, men få förändringar blir bestående. Det var en känsla av ett nationellt kristillstånd som utgjorde jordmånen för Merkaz, och det var likaledes extrema omständigheter som låg bakom födseln av Kadima. Men när Sharon vidtog sin utbrytning från Likud möttes han av personer som hänvisade till den konventionella sanningen:
Det finns inget mittenrike. Det går bra att prata om ett mittenalternativ, men på valdagen går detta prospekt upp i rök. De gyllene kompromissernas parti, inklämt mellan de som förvaltar arvet från Herut och Mapai (The legacy of the founding fathers…..), är blott en hägring för de stackars politiker som tycks vara ute på en evig ökenvandring!

Men Kadima har redan visat sig ha en bärkraft och en tålighet som Merkaz saknade – vad beror det på? Partiets styrka och stabilitet kan ju inte knytas till Sharon. Här syns således ett bevis för att det inte handlar om något slags sunkig personkult. Här finns realpolitik och pragmatism. (Det är förstås sant att Kadima även handlar om ideologier och ekonomisk politik etc, men inte som avgörande orsak till att partiet bildades. Men Livnis tal om att inte ge vika för “utpressning” vittnar om att partiets stabilitet inte enbart har med säkerhetspolitik och diplomati att göra. Man kan säga att Sharon stod för den första delen i den här politiska tre-stegs-raketen. Olmert fortsatte, och nu ska Livni fullfölja arvet samt uppfinna en attraktiv och framåtblickande politik. En tre-stegs-raket som har uppkommit som en följd av absurda förvecklingar och galen slumpmässighet).

De Avoda-politiker som anslöt till Kadima var dels besvikna och uppgivna efter det man betraktade som Baraks misslyckande i Camp David. Till detta fanns även en övertygelse (eller kliché, om man så vill) att det endast är en ledare av Sharons bakgrund och brutala kaliber som kan leda landet igenom den eklut av eftergifter som följer med ett fredsfördrag: “Ingen annan än Sharon kunde ha gått i land med evakueringen från Gaza”. Korn av sanning – javisst, men långtifrån hela sanningen. Det där uttalandet undervärderar betydelsen av att Israel är en demokratisk rättsstat. Kvinnan och mamman Tzipi kan mycket väl komma att fatta tuffa beslut, förutsatt att hon har en bred majoritet bakom sig i Knesset.

Från det andra hållet kom folk som tröttnat på höger-falangen inom Likud. Dessa “politiska flyktingar” ansåg att delar inom Likud hade fastnat i en ideologisk gyttja, att man hade förskansat sig i en bunkerposition – att man inte hade någoting annat att erbjuda än ett hallucinatoriskt och bedrägligt “status quo”. Israel måste agera och ta konstruktiva initiativ för att främja fredsarbetet. Det visste Rabin. Det visste Sharon. Det vet Livni.

Sharon handlade inte i affekt. Han såg utrymmet mellan Likuds bunkerposition och Avodas misslyckande. Och tänka sig – inte ens Olmert lyckades sänka partiet! Men låt oss då titta på Kadima – vad är dess essens, vad är dess raison d´être?

Kadima stjäl framförallt väljare från Avoda (på ett såpass dramatiskt sätt att man nästan kan tala om ett paradigm-skifte, att det kanske är på sin plats att diskutera Avoda:s raison d´être).
Föreställ er att ett nytt parti etablerar sig i Sverige, och att man inför valet 2010 tar över rollen som ledande oppositionsparti, på sossarnas bekostnad. Hyfsat nyhetsvärde på en sådan utveckling, eller hur?

Nu är Kadima förstås mer av ett “Likud B”, än ett “Avoda-dito”. Just nu, i skrivande stund, finns alltså ett fungerande mittenrike i politikens förlovade land. Och med dagens opinionssiffror i huvudet är det kanske dags att begrava tanken på en “center/vänster-koalition” (Kadima, Avoda, Meretz osv), för att istället göra oss redo för en “center/höger-koalition” (Kadima, Likud och Shas (!!))?
Kort sagt – vem behöver Avoda när vi har Kadima?

Den sedvanliga reservationen handlar förstås om att mycket kan hända fram till valet. Ehud Barak och Avoda kan inte bara sitta lugnt och stilla i övergångsregeringen och invänta det som ser ut att bli ett historiskt praktfiasko. Nej, här kommer ett litet tips: Håll ögonen på Barak & Co. I stort som smått. Avodas existens är hotad, så vad göra? Enkelt – dra ut i fält, i ett politiskt krig. It ain´t gonna be pretty…..

Livnis strateger har uppenbarligen gjort en och annan sak rätt. Genom att sälja in det populistiska budskapet om att Livni är en “ny typ av politiker” som går i bräschen i kampen mot korruption och allehanda utpressare, har man nått fram till Det Stora Missnöjet bland allmänheten ang. politikernas beteende: “Folk jobbar och sliter och försöker få livet att gå ihop; politikerna har blivit en elit som inte längre vet hur vanligt folk har det”.
Dessa allmänna och svårbedömda sentiment är tydligen en viktig delförklaring till att Kadima ser ut att ha etablerat sig som ett ledande politiskt parti.
Till detta får vi lägga övertygelsen om att en israelisk regering behöver så många som möjligt med sig i båten inför de tuffa besluten. Många vill se Kadima, Avoda och Likud i en nationell samlingsregering. Vi får återkomma till detta.

Som en direkt följd av Kadimas avancemang och Avodas regress, börjar det röra sig inom andra läger. Idag (30/10) talas det t ex om ett politiskt paraply för samtliga israeliska araber. Forts följer.
Dessutom – Avoda ska hålla primärval. Livni ber Mofaz att hålla i Kadimas valkampanj – inför det nyval som alltså ska hållas den 10:e februari 2009.

Så – vad är Kadimas raison d´être? Och hur ska vi definiera den här bloggarens existensberättigande?
Mer om dessa och andra svåra frågor – en annan gång.

Posta till:

No related posts.