Jerusalem i israelisk press
Av Anna Veeder • 2008-06-02 • Kategoriserat under: IsraelOrganisationerna Ir Amim och Keshev, en organisation som bland annat sysslar med att analysera media, har just gått ut med en gemensam rapport angående hur frågorna kring Jerusalems nutida och framtida status porträtteras i israeliska media. Rapporten i sin helhet är 62 sidor och kan läsas här (endast hebreiska). En engelsk sammanfattning finns dock, och författarna konstaterar att “there is no question that the issue of Jerusalem is at the heart of the Jewish-Palestinian conflict, both because of its sanctity for the three religions and because of its historical significance and unique geopolitical status. These circumstances lend the discussion of the issue a mythic and emotional dimension. That is also the reason for the unique importance of covering the subject of
Huvudpunkterna i rapporten lyder som följande:
Current discussion about Jerusalem characterized by a relatively low level of “patriotic” fervor
As opposed to previous years when the issue of Jerusalem was at the top of the public agenda, we can state that the current discussion about Jerusalem was characterized by a low level of “patriotic” fervor. We found very few headlines in the style of “Jerusalem the eternal capital of Israel” or on the other hand, threatening headlines from the Palestinian side, in the style of “in blood and fire we will redeem you, Al Aqsa.” In that sense we can say that the most prominent headlines were usually practical in nature and in tone. A possible explanation for that may be the “maturation” of public discourse as well as a change in the tone used by politicians who expressed themselves on the subject.
Dichotomous and superficial discussion
The discussion of the possibility of dividing Jerusalem was presented in the media in a dichotomous and superficial manner, and did not provide the reader with the necessary information for understanding the pending issues on this subject. For example, the Arab neighborhoods and villages that were annexed after 1967 (in which 250,000 people are now living), the Jewish neighborhoods that were built in the annexed area and the “Holy Basin” were in most cases presented as though they were all of a piece.
Lack of comprehensive and high-quality information hinders genuine and profound discussion
The coverage lacks comprehensive and high-quality information. For example, Jewish and Palestinian construction that was taking place in East Jerusalem during the period, or future development programs in areas such as Har Homa and E-1, are only rarely discussed, and usually they are marginalized. The same is true of the activity of Jewish associations in Palestinian neighborhoods and villages – the sparseness of information appearing on the subject and its marginal nature hinder the development of a genuine public discussion of the phenomenon or its implications for the feasibility of a future agreement with the Palestinian Authority.
Absence of coverage of the life of Palestinian population
The various processes taking place in the city, including the digs in the Old City, the serious neglect of East Jerusalem and its residents and the tense relations between Jews and Palestinians in “united” Jerusalem do not receive enough exposure and the few reports that do exist provide little information. Moreover, a discussion of these subjects, if it exists, usually appears in the opinion columns and deep inside the news broadcasts, a fact that makes it largely irrelevant.
Absence of the contexts necessary to create an educated understanding
In order to properly understand the complex situation in Jerusalem there is a need for very broad historical, political, military and geopolitical knowledge and contexts. These contexts are crucial for the media consumer who wants to formulate an educated viewpoint on the subject. We found that the discussion of the broader contexts appears for the most part in marginal locations and is usually divorced from the news reports. As a result of this pattern we found that the discussion of possible solutions for a diplomatic solution in the city has also been pushed to the margins.
Collected bits of information without discussion of their implications
The media rarely draw connections among the various parts of the coverage. In other words, the media do not deal, for example, with the possible effect of the digs taking place in the City on the chances of the Annapolis conference and the diplomatic process in general. Or, in another case – the media present the construction on Har Homa and that in area E-1 as two separate and unconnected events. So,instead of presenting Jerusalem as one urban area, with everything happening in it likely to affect the future of the city, Jerusalem is portrayed in the media as an area composed of enclaves that ostensibly are unconnected to one another.
Absence of reference to the Palestinian point of view
Prominent in its absence is a presentation of the Palestinian voice in the media coverage. The findings of the study indicate that the question of the division of Jerusalem, for example, is presented as an internal Israeli-Jewish issue. The fact that the city is also sacred to Muslims and Christians has no place in the coverage.
Prominence of the issue of Jerusalem in Haaretz
On all the subjects covered in the report, Haaretz stands out both in the number of items and in the quality of the information appearing in them. In Haaretz there were 200 articles about Jerusalem and references to it, as compared to 81 in Maariv and 55 in Yedioth Ahronoth. More than all the other media, Haaretz often gave prominence to the subject of Jerusalem and its coverage was far broader and more profound than that of the other media.
Angående “absence of the contexts necessary to create an educated understanding” så tror jag inte att det är något bara israelisk press lider av. Men att inte bara ge en “vem sköt vem”-bild av verkligheten utan ge en bild som tar hänsyn till ett större perspektiv, både mänskligt, tidsmässigt och geografiskt, borde helt enkelt vara god journalistik.
Ett av de teman som jag fått upprepade frågor om från svenskar är muren/barriären, och “hur israelerna kan göra så”? För att svara på den frågan, om den inte ställts enbart i retoriskt syfte, så måste man gå lite tillbaka i tiden. Man måste också krångla till det med israelisk inrikespolitik och olika intressegrupper i det israeliska samhället, man måste gå in på folkrätten och hur den tolkas av olika grupper, man måste referera till människorättsorganisationer och fredsgrupper och det israeliska försvarsministeriet och hur “vanliga israeler” som bor i murens närområde har agerat och reagerat.
Det är klart att man kan nöja sig med enkla slagord som “Jerusalem kommer att förbli det judiska folkets enade huvudstad i evigheters evighet”, eller “Riv muren”. Men vill man verkligen förstå, inte bara ha en åsikt, så tycker i alla fall jag att man måste försöka att verkligen sätta sig in i frågorna. Varför tycker folk som de gör om Jerusalem? Och vad skulle kunna få dem att tycka annorlunda?
Ir Amim publicerade också en poll i dagarna, som säger att 78% av de tillfrågade (judiska vuxna) i undersökningen anser att Jerusalem idag i praktiken är en delad stad. 51% instämmer i meningen “en framtida lösning kommer att baseras på att en del av de arabiska bostadsområdena kommer att lyda under palestinskt styre, de judiska bostadsområdena kommer att lyda under israeliskt styre och den gamla staden kommer att vara en internationell zon, öppen för alla”. 56% motsätter sig judiska bosättningar i arabiska kvarter. Som man frågar får man bekant svar, men undersökningen speglar också en förändring i hur israeler ser på Jerusalem. Den känslomässiga retoriken har vikit undan för mer praktiska hänsyn. Jag tycker att detta är hoppingivande, trots bosättarnas febrila aktiviteter och trots husrivningar i palestinska kvarter och annat elände. Kan vi sedan omsätta åtminstone en del av lösningarna i praktiken så har vi kommit en bra bit på väg mot ett fredligare och mer människovänligt Jerusalem.
No related posts.
Intressant?
Andra bloggar om: Ir Amim Israel Jerusalem
Anna Veeder är trebarnsmor, bosatt i Israel. Studerade judaistik och
arabiska i Berlin och på Hebreiska Universitetet i Jerusalem i början av
90-talet, idag judisk historia och Mellanösternkunskap på Israels Open
University. Försörjer sig som ekonomiansvarig men skriver mycket hellre
frilansartiklar för diverse svenska publikationer.
Alla texter av Anna Veeder
”hoppingivande, trots bosättarnas febrila aktiviteter och trots husrivningar i palestinska kvarter och annat elände”. Kan inte begripa vad som är just ”hoppingivande”? I DN idag kan man läsa om familjen Sobeah i Jerusalem, vars hem just har förvandlats till grus utan att de fått veta varför. Kanske för att ytterligare avsnitt av muren ska byggas just här, men enligt Sami Sobeah är det troligare att det handlar om att Israel skapar ”fakta på marken”. Bit för bit, utan för mycket uppmärksamhet, äter man sig in på palestinskt område och ursprungsbefolkningen trängs undan eller skräms iväg.
Vi har sett det förut. I större skala och ännu brutalare. 1948.
Hoppingivande? Kiss my ass!
Jan E, ordet “trots” antyder en motsättning mellan “hoppingivande” och “husrivningar”.
Om vi ska analysera texten rent objektivt så står det att “undersökningen speglar också en förändring i hur israeler ser på Jerusalem. Den känslomässiga retoriken har vikit undan för mer praktiska hänsyn. Jag tycker att detta är hoppingivande,” och så kommer ditt citat. Jag tror att dina kunskaper både i svenska och om Mellanöstern är tillräckligt bra för att förstå denna synnerligen simpla text.
Din kommentar är ett utmärkt exempel på hur man (inte?) läser en post, för att sedan diskutera någonting annat som man hellre vill ta upp än det som faktiskt står i posten, och sedan dessutom kommer med ett citat som tydligen (?) ska visa att författaren gillar husrivningar, något man själv gärna vill protestera mot. Är detta seriös kritik? Nej. Tar jag den på allvar? Nej. Jag svarar dig som jag skulle svara en andraklassare som helt enkelt totalt missförstått texten. Läs igen, och läs vad som verkligen står där.
Jan E,
försök att tillämpa lite källkritik. Inte allt som står i DN är Sanningen med stort S. Michael Winiarskis artikel i dagens DN är knappast det mest lysande exempel på granskande journalistik, med mindre det anses granskande att basera sin analys på hörsägen från en av parterna.
Och man kan verkligen ifrågasätta om huset revs utan att familjen fått veta varför. De var trots allt del av en långdragen rättsprocess, så de visste troligen att myndigheterna ansåg att huset hade uppförts olovligt, utan bygglov.
G-ds, Guds och Allahs ande vilar ÖVER staden, inte i staden.
Ingen verkar fatta det…
G-d behöver ingen landningsbana. begrips ?
Hemskt att se hur Jan E öppet demonstrerar att han inte har fattat ett iota av inlägget.
Anna,
Jag vet att du inte gillar husrivningar. Men jag reagerar på att du använder ordet ”hoppingivande” i ett läge då Israel tycks göra allt för att skapa ”fakta på marken”, både i Jerusalem och på Västbanken. Det kommer förmodligen dröja decennier innan det finns anledning att använda ordet.
Isak,
Jag vet sedan tidigare att du inte gillar någon som helst kritik av Israel, hur underbyggd den än är. Jaså, du tror att det kanske ligger så till att den palestinska familjen saknade bygglov? ;-). Hur kan de vara så dumma att de bygger utan bygglov? ;-)
Du vet precis som jag att det är ytterst svårt för palestinier att öht få bygglov och att detta är en del av den diskriminerande behandling som palestinier ständigt utsätts för.
Jan E, poängen är att det samtidigt händer saker som är hoppingivande och saker som inte är hoppingivande. Verkligheten är väldigt sällan totalt svartvit. Många olika intressegrupper och faktorer har inflytande över vad som händer, och det går faktiskt att påverka attityder och åsikter. Ir Ammim och Keshev analyserar i rapporten hur israeliska media skriver om Jerusalem, och det grundläggande antagandet är att medias rapportering har inflytande över opinionen (så långt borde vi väl vara ense?) och att det spelar roll hur man rapporterar om konflikterna i ett område.
Läs även Roys kritik av Winiarskis artikel, och mitt svar.
Jerusalem styrs just nu av tusentals blåvita tonårshuliganer. Om detta är framtiden blir jag lite beklämd. Nog för man ska ha överseende med ungdomar men när de spottar på präster och seminaristerna tänker då jag att nån enad stad är det då inte.
#8: Otrevligt. Man behöver inte och ska i min syn inte ha överseende med ungdomar som spottar på andra, vare sig de sporras av fotbolll eller annat. Mobbare behöver stoppas för sin egen och andras skull. Men “styrs” Jerusalem verkligen av dessa ungdomar? Har de tagit över helt så att polisen är maktlös? Är det tom värre än i Stockholm där judiska församlingar tvingas spendera nästan hälften av sin budget på säkerhet? Där judar inte vågar visa kippa eller star of David öppet?
A-K, det var Jerusalemdagen. Det är inte så varje dag.
Tack och lov för det!
Aaagh Maria! Me no have sense of humor sometimes. :~ (
Kanske gillar ni att skriva lite mer om det hoppingivande än det som egentligen sker, eller hur Anna Veeder?
Jo, nu har den vanliga lunken infunnit sig igen i staden. Det var faktiskt gräsligt ett tag. Polisen var ok, men de hormonstinna flaggviftarna var alldeles för många. Vid ett tillfälle till och med triggade polisen kidsen genom att salutera lite skottsalvor i luften. Ett annat upptåg jag retar mig på är hur de drar igenom gamla stan och vandaliserar shopper för de arabiska försäljarna. Skönt
Att det är över för denna gång!
“Kanske gillar ni att skriva lite mer om det hoppingivande än det som egentligen sker, eller hur Anna Veeder?”
En ensidig rapportering kan aldrig leda till en fullständig överblick. Om man bara stirrar sig blind på det negativa så kan man till slut inte längre se det positiva, och vice versa.
Som en god vän sa till mig, att för att leva “måste man ta det goda med det onda”.
Ideologen må vara en god talare, men han har sällan någon god verklighetsförankring, ty han ser allt i svart och vitt.
Om ni nu påstår att Veeder bara rapporterat om det som är positivt måste jag tyvärr skratta, ty detta påstående skulle vara utan någon som helst grund. Veeder gör, till skillnad mot de flesta andra här, situationen mänsklig, istället för ett abstrakt spel, där ideologer kan spotta ut floskler och urtjänad retorik mot varandra i all evighet, utan egentlig verklighetsförankring (ja, jag tillhör tyvärr ideologerna). Hon är modig. Hon försöker visa att både palestinier och israeler är just människor, och att Israel och Palestina inte bara är krig, utan att folk faktiskt lever där, folk som ni och jag, so våra grannar och vänner, som våra släktingar och bekanta.
Sedan så kan vi väl kanske hålla er till ämnet för en gångs skull? Vi behöver inte fler ideologiska floskler slungade mot varandra, det har gjorts förut, och görs fortfarande i andra bloggposter. En saklig diskussion om just Jerusalems framställning i pressen (som trots allt är ämnet) skulle vara trevligt.
Jag nämner detta, med min egen oförmåga att hålla mig till ämnet i bakhuvudet, så att både jag, och er andra skall påminnas om det.
Per, jag ramar in och sätter upp på väggen. Tack.
Förlåt mig, och jag som är pessimist bara undrade om hur det låg till.
lol
Utomordentligt vettigt: “…Om man bara stirrar sig blind på det negativa så kan man till slut inte längre se det positiva, och vice versa.
Som en god vän sa till mig, att för att leva “måste man ta det goda med det onda”…”
Tack från mig också.
Efterlyses: Det goda med det onda i svensk rapportering.
Det är ju jättebra om man bara fokuserar på det goda och är för optimistisk i sina texter.
Man kan ge en bild som hela tiden kanske är kommen, som man vill ska komma, men som aldrig existerat.
Jag tror många överdramatiserar den antisemitiska hållningen i svensk media.
Jag läser svensk media och jag tycker journalistiken oftast tar det goda med det onda i bra mängder, mer än vad jag skådat på al-hamatzav. Oftast är det alltid för mycket av det goda och kanske lite mer utlagt åt kommande “lösningar”, minst sagt misslyckade åtgärder. Visst det är bra att ge hopp, att skriva om det mer hoppingivande men inte när verkligheten säger något annat.