JCall får mothugg av Europeiska intellektuella
Av Ofer Maimon • 2010-05-07 • Kategoriserat under: Bloggreplik, Intressant just nu, Israel, Judeen, Samarien, Gaza - Palestinska Myndigheten, MediakritikShmuel Trigano är filosof och sociolog och professor i politisk och religiös sociologi vid Paris X University Nanterre och initiativtagare till en motpetition mot JCall-uppropet och dess signatorer. Till dags dato tycks denna motpetition fått närmare 1000 underskrifter och detta utan pukor och fanfarer i Israelisk och internationell press. Hela uppropet på franska och engelska kan läsas här. Man skriver bl.a. följande:
“Peace will not come because Israel becomes smaller. What will bring us closer to peace is if Palestinian Authority leader Mahmoud Abbas stops naming public squares after mass-murderers like Hamas bombmaker Yehiya Ayash; if the Palestinians stop passing out candies when Jewish families are murdered by suicide bombers in restaurants; and when the Arab world accepts Netanyahu’s modest request to recognize the State of Israel as the State of the Jewish people.”
Alldeles riktigt. Och säkerligen mycket förvånande för den som inhämtar sina kunskaper från Europeiska medier: Den antisemitiska hetsen i Arab-världens politiska diskurs och massmedia är direkt grotesk och saknar motstycke med undantag för den tyska under nazismen. Detta gäller även den av Abbas kontrollerade PA-pressen. Och medan man konsekvent hackar på Israel för deras regelbrott mot Oslo-avtal och färdkartor låtsas hela världen som det regnar när det gäller punkter som palestinierna flagrant bryter mot, bland dessa just villkoret att avbryta och motarbeta den antijudiska hetsen i allt från skolor till TV-stationer. Istället får man fortfarande leta förgäves efter en enda palestinsk skolbok med en karta över Israel, varken med 48 eller 67 års gränser. Istället namnges torg efter massmördare av civila israeler. Istället beskrivs dessa slaktare av barn som “det palestinska folkets hjältar” i PA-kontrollerade media. Istället får Abbas okommenterat hånfullt avfärda möjligheten att PA skulle erkänna ett framtida Israel som ett judiskt hemland. Men som sagt, den Europeiska vänstern med JCall och Jstreet i följe som lydiga hundar vet ju hur det ligger till: “Allt är Israels fel”, så varför bry sig om vad Araber och Palestinier gör och tycker? Enligt Européernas koloniala logik är ju Araber ändå inte stort mer än efterblivna barn, så varför skulle man avkräva dem något eget ansvar? Meningslöst, bättre då att axla den vite mannens börda och peka finger åt “the usual suspects”.
Men sedan kommer man inte mycket längre och det är också det symptomatiskt. Det som slår en vid genomläsningen av de tvenne uppropen är två saker: 1) hur helt tankeskilda de är och 2) hur lika de trots allt är. Emedan:
1) Där JCalls världsbild och problembeskrivning helt och hållet är den moderata Europeiska vänsterns – här finns ingen antisemitisk hets, ingen kritik av Abbas vägran att förhandla eller han hånfulla svar på idén att palestinierna skulle erkänna Israel som ett judisk hemland, så är Shmuel Triganos upprop helt och hållet ett carte blanche för den israeliska höger – här finns palestiniers strävan att få styra sitt eget öde, ingen kritik mot Netanyahus milt sagt ambivalenta hållning, ingen extremhöger som med sin “prislappspolitik” ställer till oreda i de palestinska byarna som hämnd på IDF (!) när de river olagligt uppförda utposter.
2) Samtidigt är de till förvillelse lika i sin ovilja att bifoga en antydan till konsekvensanalys eller uppmaning till konkreta åtgärder:
A) Vad exakt förväntar sig JCall ska hända om man nu lyckas övertyga omvärlden att sätta mer press på Israel – ensidiga tillbakadraganden? Varför inbillar de sig att mer ensidig press skulle innebära att Palestinierna kommer till förhandlingsbordet när det helt uppenbart hittills bara lett till att Abbas tror sig kunna luta sig tillbaka och låta Obama göra jobbet åt honom? Varför tror de att en påtvingad Palestinsk stat inte skulle bli ett nytt Gaza?
B) Å andra sidan. Hur tänker sig Shmuel Trigano att en fredsuppgörelse ska se ut? Vad ligger efter ett palestinskt erkännande av Israel som judisk stat? Ställer Shmuel Trigano en upp på 2-statslösningen under några omständigheter och tror han att Netanyahu gör det?
Ambivalens och tendens att in i det sista försöka hålla alla dörrar öppna är typisk för mellanösterns politik och det må vara hänt. Men det gör också jag har svårt att se poängen med att utomstående författar kraftfulla upprop som med hög röst kräver att…..ja vadå exakt? Det hela kokar ner till att JCall vill se Obama och Europa fortsätta på den inslagna linjen och att Shmuel Trigano och hans gäng vill tillbaka till den mellanösternpolitik som signerades George W. Bush. Att Shmuel Trigano har väsentligt mer på fötterna än JCall är sedan en ganska ringa tröst. JCall’s upprop kommer i stort bara glädja Israels fiender och Shmuel Triganos lär få ringa uppmärksamhet om någon alls.
No related posts.
Ofer Maimon Jag är ortodox jude, benhård zionist och socialdemokrat, låt vara att det inte går att rösta på dem längre. Jag har noll tolerans för rasister vare sig dom har rakad skalle eller palestinasjal och oavsett vem de har bestämt sig för att hata. Har en fil.kand i filosofi men arbetar som copywriter.
Alla texter av Ofer Maimon
Åjo. Nog lär Triganos upprop få uppmärksamhet – som exempel på de omedgörliga sionistiska krigshetsarnas inställning. Det vet man ju vad judarna tycker. Reepalu har alldeles rätt. Malmöjudarna får finna sig i att bli tilltufsade så länge en Parisjude har mage att sprida lögner om palestiniernas fredsvilja.
Typ.
(OBS! Ironi.)
Ni får förlåta mig, men när propagandakriget aldrig tar slut, när båda sidor förhalar och torpederar fredsprocessen under bedyranden om sitt engagemang i densamma – då kan jag inte annat än uppgivet ironisera.
Mitt försvinnande hopp står till Fayyad och hans bygge av ett samhälle och dess institutioner. Att det palestinska folket i sinom tid ska inse att de kan bygga sin framtid själva utan att vänta på att Israel ska skicka stekta sparvar i munnen på dem eller att omvärlden ska tvinga Israel göra det. Att de inser att de kan åstadkomma mer utan våld än med. Att då israelerna ser att det faktiskt kan finnas en fredlig framtid med en palestinsk grannstat. Och att då extremisterna tappar inflytandet.
Det sker kanske inte i min livstid. Sverige och Danmark var oförsonliga fiender i flera hundra år. Och nu är det bara på fotbollsplanen de krigar. Hoppet lever.
(Jo. Jag har tagit mina lyckopiller idag.)
Ofer
“Till dags dato tycks denna motpetition fått närmare 1000 underskrifter”
mera än JCall. 6000 onsdags kväll enligt Trigano i en utmärkt intervju av Guysen (Il faut Raison Garder pour ne pas perdre la raison)
“Hela uppropet på franska och engelska kan läsas här.”
Ett utmärkt upprop på italienska:-))
1. nollåttan
“Mitt försvinnande hopp står till Fayyad och hans bygge av ett samhälle och dess institutioner.”
Oturligt nog så har inte Fayyad folkets stöd enligt Khaled Abu Toameh, som skrev en artikel om honom den 20 april: “The Palestinians: Why Salam Fayyad cannot deliver”.
Ofer
BHL, Bernard-Henri Lévy, skriver som vanligt i Le Point (debatt) och förklarade igår varför han skrev under JCalls petition. Man får känslan av att han inte är 100%igt övertygad…
Ulrika #3: Jaha. Och det är alltså Israel som är det största, ja enda hindret för fred. *Suck*
http://www.hudsonny.org/2010/04/the-palestinians-why-salam-fayyad-cannot-deliver.php
Men så är ju Toameh också en förrädare, sionistmegafon och imperialistlakej. Det anser säkert Palestinagrupperna, JIPF m.fl. Och de har naturligtvis rätt. Toameh är en lögnare medan Ilan Pappé är en sanningsälskande hjälte. Hm.
Korrekt. Italienska alltså, vilket förklarar antalet signaturer. Det hade annars varit listigt att posta alla språkversioner på ett ställe. Om BHL inte är helt övertygad så har han helt rätt, hade jag skrivet under det där hade jag varit synnerligen undertygad.
Problemet med både JStreet och JCall tycks vara att de inte verkar vara särskilt kunniga om motsidans – eller motsidornas – tankesätt och verkliga motiv. De tycks veta bättre än 5,5 miljoner judiska israeler vilken politik som är bra för Israel! Deras omtanke om Israel framstår som egocentrerat hyckleri:
Varken araberna eller de iranska islamisterna vill överhuvudtaget ha någon judisk stat i området. Det hjälper då inte att judar i diasporan i uppenbart eget intresse förordar att Israel ska vara “snäll” och bortse från detta. Jag förordar att folket i JStreet och JCall bättre läser på de grundläggande arabiska och muslimska källorna samt tar till sig lite av vad Bernard Lewis och Dore Gold har skrivit i sina böcker.
Franz T. Cohn
Leila Shahid tycker JCall är underbart. I en interview med Le Nouvel Observateur säger hon bl a:
“The question of the right of return is fundamental to the Palestinian question. We can negotiate on the application of the right of return but we can not renounce the right of return because it is an inalienable right.” “Netanyahu has demonstrated by his policies that he is not interested in discussing with us,” concludes Leila Shahid. But now there is someone to talk to. A new Diaspora movement. JCall. That changes everything.”
I sanningens namn tror jag inte att JCall delar hennes syn på “right of return”. Och exakt vilka resultat hon väntar sig av att diskutera med dem verkar högst oklart. Och vad de skulle ha för utbyte av en förvirrad och åldersdigen terrorprinsessa torde vara än mer oklart.