JCall – ett europeiskt J Street
Av Anna Veeder • 2010-05-02 • Kategoriserat under: Intressant just nu, IsraelDet här är enda gången jag lagt upp samma bloggpost på min egen blogg och på Al Hamatzav, men det här är viktigt så here we go:
Haaretz berättar att 3 000 europeiska judiska intellektuella har undertecknat ett öppet brev till Europaparlamentet där de bland annat kräver ett byggstopp på Västbanken och i Östra Jerusalem. Bland signatorerna befinner sig Bernard-Henri Levy och Alain Finkielkraut, som räknas till Israels främsta supporters i Frankrike, och Daniel Cohn-Bendit som var en av frontfigurerna i 68-upproret i Frankrike. I brevet beskrivs ockupationen och bosättningarna som “moraliskt och politiskt felaktiga” och påpekar att de “föder den oacceptabla delegitimationsprocess som Israel utsätts för utomlands”.
J Call presenterar sig som den europeiska versionen av J Street och lanseras i Bryssel imorgon den 3 maj. “Vi har två mål”, säger initiativtagaren David Chemla, som också leder Peace Now’s franska filial, till Jerusalem Post. “Först och främst är vi väldigt oroliga över den israeliska regeringens byggnadspolitik, speciellt i östra Jerusalem. Vi anser att den utgör ett allvarligt hot mot tvåstatslösningen och därför mot fred. Men vi vill också arbeta emot de oupphörliga försöken att delegitimisera Israel i europeiska länder”.
Elie Barnavi, Israels f d ambassadör i Frankrike och en av talarna på Brysselkonferensen säger att “det är inte tillräckligt att tala om en tvåstatslösning, det är också nödvändigt att göra allt för att få denna lösning att ta form. Och detta kan bara börja med slutet på kolonisationen. (…) Israel är i en ohållbar situation idag på grund av sin oansvariga regering. Tiden är inte på vår sida. JCall kommer att ge europeiska judar möjligheten att göra sin röst hörd, innan det är för sent.”
Enligt Alternative Information Center (radikal antisionistisk israelisk-palestinsk vänsterorganisation) kommer organisationen UJFP (Union Juive Francaise pour la Paix, vars målsättning verkar vara samma som svenska JIPF) inte att skriva under eftersom ”palestinierna är helt frånvarande i JCall, Gaza nämns inte, rätten till återvändande för palestinska flyktingar existerar inte, och de nämner inte alla invånare i Israels rätt till fullt medborgarskap. Värst av allt: uppropet fastslår att beslutet angående en lösning enbart är en israelisk angelägenhet och inte resultatet av palestinsk-israeliska diskussioner. Initiativtagarna till JCall döljer inte att deras motivation är att säkra staten Israels existens och säkerhet, och deras rädsla för delegitimisering av Israel, utan att nämna internationell lag.”
Utan att gå in på för mycket polemik tycker jag att det är ganska typiskt att UJFP å ena sidan klagar på att JCall inte betonar att en lösning måste byggas på israelisk-palestinska förhandlingar, men å andra sidan själva inkluderar en massa saker som tydligen inte måste byggas på förhandlingar. Själva nämner de inte något om problematiken kring Hamasstyret i Gaza, till exempel.
Sedan tycker jag också att det är helt legitimt att vilja verka för Israels existens inom säkra gränser och emot delegitimiseringen (finns det något annat land i världen vars existensrätt ifrågasätts så regelbundet och så konsekvent?) och att bosättningspolitiken faktiskt i mycket är en intern israelisk fråga. Här kan den europeiska judenheten göra en enorm skillnad, precis som J Street.
JCalls öppna brev kan läsas i sin helhet här. Skriv under!
Alla ni svenska judar som å ena sidan inte alls stöder den israeliska högern men samtidigt avskyr JIPF och deras allianser med extremvänstern och tal på demonstrationer där man viftar med Hamas- och Hizbollahflaggor – här är er chans att delta i något vettigt. Lägg tio procent av er energi på att fajtas med Aftonbladet och nittio procent på att öppet stödja en sansad proisraelisk politik. Om ni vill så är det ingen saga.
Uppdatering: J Call fick mycket uppmärksamhet i arméradions morgonsändning där Razi Barkai passade på att intervjua Alain Finkielkraut och diverse högerdebattörer utnyttjade tillfället att beskylla JCall och likasinnade för att på detta sätt uppmuntra terrorism. Men precis som Yossi Sarid skriver i ”Even Israel’s biggest lovers are growing impatient”: ”No one can depict French Jewish philosophers Bernard-Henri Levy or Alain Finkielkraut as self-hating Jews. These are people who seize every opportunity to defend Israel publicly and remain faithful to it. Even during Operation Cast Lead and after the Goldstone report they were on Israel’s side. The State of Israel is the apple of their eye in good times, and especially in bad.”
No related posts.
Intressant?
Andra bloggar om: JCall
Anna Veeder är trebarnsmor, bosatt i Israel. Studerade judaistik och
arabiska i Berlin och på Hebreiska Universitetet i Jerusalem i början av
90-talet, idag judisk historia och Mellanösternkunskap på Israels Open
University. Försörjer sig som ekonomiansvarig men skriver mycket hellre
frilansartiklar för diverse svenska publikationer.
Alla texter av Anna Veeder
Värför skriver man brev till Europaparlamentet?? Det vore ju israeliska myndigheter man borde rikta sina brev till!
Nä, jag skriver inte under.
Det finns en regel som alltid gällt och troligen alltid kommer att gälla – startar du ett angreppskrig och torskar territoriet som ett resultat av din aggression så är det färdigdiskuterat – du har torskat. Efter andra världskriget sparkades 12 miljoner tyskar ut ur Polen och ingen hade flaska att säga om det annat än “trist, läge grabbar, ni skulle inte prasslat med nassarna. Var glada att ni lever. idioter.” Och Danzig blev Gdansk. Men säg den regel i det internationella umgänget som inte har Israel som undantag. Omedelbart efter Israels mirakulösa seger började det glunkas om att de stackars Jordanier och Egyptier som hux flux förvandlats till Palestinier borde belönas med (helst) medborgarskap vilket skulle innebära ett Arabiskt Israel eller (från t.ex. Per Ahlmark på den tiden) en helt egen stat. Detta glunkande växte sedan till ett veritabelt dån efter att nämnda Palestiniers självutnämnda representanter försökt genomföra statskupper i Libanon och Jordanien och klantat till det i bägge fall.
Här gör flertalet högermänniskor halt, som om ovanstående skulle vara ett självförklarande argument för fortsatt expansion av bosättningspolitiken och bevarande av ett högst illusoriskt status quo. Inte jag dock. Problemet kvarstår nämligen: Palestinierna finns där och kommer inte i nödig utsträckning att flytta på sig för att den gordiska demografiknopen ska lösa upp sig. Därtill är de folk som du och jag och kan alltså inte förväntas utstå noll makt över sitt öde hur länge som helst. Och så vidare av allt det där som vänstertyperna vajnar in i döden om.
Så varför skulle jag aldrig drömma om att skriva på JCalls brev? Eller drömma om att skänka två spänn till JStreet? Samma skäl som alltid. Oavsett allt fagert tal om motsatsen, så handlar det alltid om att konkret ställa hårdare krav på en och samma part – Israel. Och detta utan minsta analys av den dynamik som drivit konflikten framåt. Eller ett minne som sträcker sig ens tillbaka till fördrivningen av judar från Gaza-remsan och dess omedelbara och indirekta resultat. Det är nämligen så att det enda ökad press på Israel kan åstadkomma är a) regeringskris och/eller b) ensidiga Israeliska eftergifter (eftersom Palestinierna vägrar komma till bordet) som utom allt rimligt tvivel kommer att göda Palestinska extremister ännu mer och resultera i ännu mer blodspillan.
Jag ägnade helgen åt att läsa Amoz Oz’s “How to cure a fanatic”. Han talar där mycket om Européers vilja att se världen svartvitt som i en Western, och deras önskan att få veta vem som är God respektive Ond – och vem som är ond i sammanhanget är som bekant Israel. Oz har alldeles rätt i detta, låt vara att han glömmer att han själv varit skyldig till samma förseelse, och detta brev från “3000 intellektuella judar” är ett praktexempel på den manekeiska mani som råder i den Europeiska vänstern. Israel är stora, starka och onda, Palestinierna är maktlösa offer – ergo:ego Mer tryck på Israel.
Missförstå mig rätt – jag påstår inte att JCall-folket är förrädare. Bara att de pratar goja på ett enastående tröttsamt Europeiskt vis. Därtill är deras absurda premiss att EU konsekvent skulle stödja Israelisk politik direkt absurd. Senast den 30e mars ratificierade EU den av Israel så innerligt avskydda Goldstone-rapporten för att nämna bara ett exempel, och i dagarna har bland andra Sarkozy höjt tonen mot Israel. Kort sagt: Europa är pålitligt pro-Palestinskt som det är.
Förr eller senare kommer det att komma ett fredsinitiativ från högern i Israel. Det är den dagen det kommer att dra ihop sig på allvar. Tills dess lär jag inte skriva på några upprop, men hoppas förstås på fred ändå.
Håller med Isak. Men låt oss först se dokumentet innan vi drar våra slutsatser. Jag lägger märke till att CRIF inte skrivit på.
“Förr eller senare kommer det att komma ett fredsinitiativ från högern i Israel. Det är den dagen det kommer att dra ihop sig på allvar”
Ja, högern har ju som bekant makten och har haft den större delen av tiden sedan 1977. Det är märkligt att de inte lyckats lägga fram något förslag än. Den nuvarande regeringen är väldigt stabil och har suttit i över ett år, och har inte heller lagt fram något förslag. Jag väntar med spänning på när en israelisk högerregering ska förklara vad de egentligen vill göra med Västbanken. Väck mig när det händer.
Schysst att du inte kallar BHL och Alain Finkielkraut förrädare, verkligen :) Det är storsint.
Ursäkta viss cynism, men ibland tycker jag att den svenska Israelopinionen förtjänar Aftonbladets kultursida.
“Ursäkta viss cynicism, men ibland tycker jag att den svenska Israelopinionen förtjänar Aftonbladets kultursida.”
Menar du mig? Mitt intryck är annars att den nuvarande regeringen är stabil tack vare Abbas, som genom sin ovilja att förhandla i princip hjälpt till med Status Quo och gjort att Netanyahu kunnat undvika ställningstaganden som skulle lett till regeringskris. Annars uppfattar jag den israeliska högern som en ganska heterogen samling av religiösa, sekulära, pragmatiker och idealister, isolatioister och såvidare, vilket jag tror är en av anledningarna att högerns förslag på konkreta lösningar lyser med sin frånvaro.
Jag menar att proisraeler i Sverige har en tendens att mest vara emot allting som är vänster om, säg, Benny Begin. Då förtjänar man galningarna på Aftonbladets kultursida.
Anna,
man behöver faktisk inte stå så långt till höger för att tycka det är orimligt att EU ska pressa och ställa hårdare krav på enbart én part i konflikten – Israel.
Men är det det det handlar om – ett enkelt “för” eller “mot” det ena eller andra? Det bygger väl förhoppningsvis på någon typ av analys som det går att argumentera kring snarare än nån sort emotivistiskt “Hurra för Yossi Sarid!” eller “Buu för Yesha-folket!!”? Eller? Dessutom är det en något skev jämförelse. Min samlade produktion som Al-Hamatzavs högerspöke har i den bästa av världar samma genomslag som ett kommatecken från fru Linderberg.
Ofer 2 & 5
Inte mycket att tillägga där. Har just hört ett lärorikt föredrag av Brigadier General Ronen Dan, Air Force Attaché vid den israeliska ambassaden i Washington. Därefter en upplyftande marsch med hundratals israelvänner, politiker och judiska organisationer. Kan inte tänka mig någon som skulle vara positiv till ännu mera press på Israel.
4. Anna
“Den nuvarande regeringen är väldigt stabil och har suttit i över ett år…”
Ja, de som bor i Ramallahtrakten uppskattar säkert lugnet och det ekonomiska uppsvinget.
Det är osvikligt att vänstern, israelisk och annan, med sömngångaraktig säkerhet omedlbart ansluter sig till projekt som antingen delegitimerar landets krigsmakt som Breaking the Silence eller ställer krav på unilaterala eftergifter från Israel utan att nämna palestinierna, som Jstreet och nu JCall.
Anmärkningsvärt men ytterst förutsebart.
/BR
http://www.haaretz.com/hasen/spages/1166973.html
fler förrädare :)
Frågan om Israel är ingen vänster-höger-fråga annat än för vänstern. För alla andra är det en judisk fråga.
Det är vänstern som med Sovjetunionens hjälp har hittat på frågan och det är de judiska vänsterjudarna som med sitt judekomplex inte står ut med att bara vara judar. Det är vänstern som inte står ut med att BARA vara judar, som inte står ut med att försvara judars rätt, som inte står ut med alla gamla förlegade omoderna judiska traditioner. Bara för att de är judiska.
Det är den judiska vänsterns företrädare som så gärna vill vara “one among the nations” istället för “a nation dwelling alone”. Det vänstern som skäms för att se judar som de unika vi faktiskt är,
Det är vänstern som känner sig tvingade att skriva på SKMA om att “de andra” inte vill ha att göra med dem. Det är vänstern som uppmana judar att skriva till kyrkans, inkvisatörernas, rasisternas, marxisternas och nazisternas avkomma för att återigen be dem uppfostra de judar som inte vill anpassa sig och bli “normala”.
Den som informerar sig om historien vet man att det inte är något unikt. Vid varje konfrontation mot det omgivande förtrycket har judar vänts mot judar som inte klarat förtrycket utan identifierat sig med förtryckarna för att lätta på trycket.
En mördande hatkampanj mot judar pågår återigen. Denna gång och för första gången är den världsomspännande. Men Willy Silberstein tror inte att det är någon konspiration medan Bachner skriver böcker om 30-talet istället för att forska om nutiden. Ända in i det allt för sent uppvaknande tillbakablickande SKMA har infektionen sådeles spritt sig.
Förtryckarna tar som vanligt tacksamt emot varenda jude som går över på deras sida för att föra kampen åt dem samtidigt som de skrattar så att de kiknar när överlöparna till synes oförstående skriver anklagelseakter på SKMA.
Jag kallar förrädare för förrädare. Kort sagt galningarna i Naturei Karta och deras sekulära motsvarigheter på den yttersta vänsterkanten och högerkanten. Folk som Yossi Sarid och Gideon Levi är inte förrädare, bara dumskalle respektive obotlig romantiker. Artikeln i Haaretz är bara mer av samma, eller för att vara mer precis – en tämligen urvattnad version av de teser Uri Avnery och Gush Shalom har tuggat sedan Camp David II. De eftergifter man hävdar att Arafat skulle varit redo att göra har ingen motsvarighet i verkliga uttalanden (ens på engelska till västerlänningar), än mindre i skriftliga dokument. De är ett resultat av allmänt önsketänkande.
Jag vill bara påpeka att Shaul Arieli var chef för Ehud Baraks “Peace Administration” (i uniform, han tillhörde fortfarande IDF) och var med och arbetade fram den israeliska sidans gränsdragsförslag både i Camp David och i Taba, så vitt jag vet. Det är nog lite mer än bara “önsketånkande”.
Jag är inte lika kategoriskt mot J Call som Ofer. Jag anser inte att bosättningspolitiken är omoralisk, territoriet är inte juridiskt och folkrättsligt hugget i sten att det ska tillhöra palestinierna, även om araberna själva anser det och världens vänster så gärna vill tro det.
Däremot är fakta på marken att det finns några miljoner palestinier som vill ha en egen stat, den framtida stat som Israel trots läpparnas bekännelse håller på att omöjliggöra.
Därför anser jag att bosättnings- och byggpolitiken är futil och kontraproduktiv och gör Israel till världens paria.
Å andra sidan inser jag att världen inte behöver några skäl till att delegitimera Israel. J Calls initiativ kommer för sent och kan inte stoppa tsunamin av hat mot Israel. Det går inte att förklara den kompakta motviljan mot Israel med att Israel är i konflikt med araberna. Inget annat land är så utsatt, inte ens Nordkorea eller Iran, dessa verkliga förtryckarstater.
Stoppar man byggandet kommer bara nya krav, tills Israel inte längre är livskraftigt.
Ska judarna än en gång krossas, så ska det lika gärna ske kämpandes in i det sista, likt Simson som tog med sig sina fiender i döden, i stället för att gradvis ge efter för omgivningens krav tills det enda som är kvar att ge är våra liv.
Och nu behöver jag mina lyckopiller…..
Anna – Märkligt då att Arafat och hans förhandlingsteam i både Camp David och Taba vägrade just på grund av frågan om Jerusalem och “Right of return”? Helt klart är att merparten av de inblandade skyller misslyckandet på Arafat, liksom att de palestinska förhandlingsteamen i både CD och Taba vägrade komma med motförslag. Varefter han drog igång det terrorkrig som kallades Intifada. Vad som eventuellt sägs bakom hermetiskt tillslutna dörrar och som sedan förnekas av en eller bägge parter förpliktigar inte till något.
Danny – även om jag på ett känslomässigt plan förstår hur du menar så blir det som argument konstigt emedan: a) Det blir lite marxism av det hela, alltså en teori som inte kan motbevisas av empiriska fakta. Vem som helst kan dra till med det från Neturei Karta till Yigal Amir. b) Den absoluta merparten av den Israeliska vänstern står till IDF:s förfogande, Shalom Achshav grundades av officerare och det har alltid funnits en liten ortodox, zionistisk och fredsinriktad grupp. För att inte tala om alla de Charedim som i allra högsta grad vill vara “a nation that dwells apart”, trots att de oftast är ganska indifferenta till staten. Självklart finns det assimilationssträvande judar, massor av dem tragiskt nog, men att sätta liketstecken mellan dessa och “vänstern” eller “fredsrörelsen” är en grov förenkling. Och den lilla stalinistiska spillran är – BH – numer just en spillra i Israel.
Det är dags att vakna. Israeliska högern vill annektera marken i Västbanken och slänga ut palestinierna. Det är då fred är möjligt för dessa fascister.
Comitis har hittat på ett nytt nick. Suck. Comitis – kan du inte åtminstone kommentera innehållet i artiklarna? Är det för mycket brgärt?
Om den israeliska regeringen verkligen hade velat annektera Västbanken och slänga ut palestinierna har de kunnat göra det sedan 1977. Israelerna kunde också ockuperat hela Västbanken 1948, men avstod medvetet från att göra det (enl David Ben Gurion) pga att man ville ha en stat med judisk befolkningsmajoritet. Jag har inte sett några som helst förslag på en annektering av Västbanken och det kommer inte heller att läggas fram några.
Anna, nu är du nog lite naiv i #20. Det är en sak att vilja, en annan sak att våga. Förslag har nog förekommit, dock kanske inte från den nuvarande regeringen eller någon tidigare heller.
Det finns säkert människor i den israeliska högern som likt den nu avlidne Meir Kahane vill annektera WB och slänga ut palestinierna. Det är dock bara de intelligensbefriade som tror det är möjligt. Och de är förhoppningsvis bara en minoritet. En liten minoritet.
Bland palestinierna är det dock närmast norm och axiom att judarna ska ut från palestinska områden. Och med palestinska områden menas allt mellan Medelhavet och Jordanfloden, vad man än för stunden anser taktiskt lämpligt att inbilla omvärlden.
Detta sagt innan TJ, den halta Koon, eller annan nickedocka triumferande tar mitt uttalande till intäkt för sina egna virrigheter..
Jurå: Likud MK: Annex West Bank, consider citizenship for Palestinians
Anna – jag blir bara betänksam över det hela. Och rädd och ledsen. Jag undrar om man ska tänka i banor som “friskt vågat, hälften vunnet” när verkligheten står där med vapen från Iran och en omvärld som blundar; en Hizbollahkoalition är nu ordförande i FNs säkerhetsråd och Iran – kvinnoförtryckande regim – ordförande på området kvinnofrågor. Det tycks som att Israel har vandrat på stigar många visste skulle sluta vid en bergvägg tidigare, när man satsade på Arafat och omvärldens promotande av honom som fredspartner. Man blir betänksam och undrar om någonting kommer att göra skillnad.
Ni låter väldigt deprimerade allihop, tycker jag. Men jag ska inte bråka med er mer utan sätta mig och jobba istället. Får jag sammanfatta diskussionen så verkar en majoritet här anse att Israel inte har någon chans, enda alternativet är att kämpa till sista blodsdroppen och dö en ärorik död, eftersom allt annat är omöjligt och hopplöst och att gå in i en bergvägg. Tur att jag känner en hel del människor här som inte alls har gett upp om den här statens framtid.
Isak, jag menade inte enskilda MKs. Enskilda MKs kan ha en hel massa intressanta ideer. Jag menade att ingen israelisk regering någonsin lagt fram något sådant förslag för kabinettet och seriöst diskuterat det. Zipi Portobeli i all ära, hon har inte direkt något stöd för det där, varken i Likud eller i Knesset eller i regeringen eller i den allmänna opinionen. Och formuleringar som “we should consider granting gradual citizenship to Palestinians based on loyalty tests”…de håller enligt min åsikt aldrig i livet i HD eftersom de bryter mot grundlagar osv. Är ingen rättsexpert men jag har svårt att tro det, lika svårt som att palestinierna skulle gå med på att göra “loyalty tests”.
Anna
Jag menade inte bara annektera Västbanken, ursäkta mig, jag menade rensa Västbanken på araber, för att sedan göra det judiskt.
Jag är palestinier. Jag har sett hur landet försvinner bit för bit. Jag tycker du borde sluta vänta på att israeliska ledande ska ge dig bekräftelse via text, och börja kolla på verkligheten där mark annekteras och där ickejudar slängs ut.
Kanske då, om 15- 20 år (jag tvekar) kan du hoppa ner från din pedalstol och ta riktig ställning emot fascisterna som styr ditt land. Just nu ser det mörkt ut, och inget av ditt JSTREET flabber kan täcka för det.
Vill bara tillägga att det finns många palestinier som är villiga att acceptera en israelisk stat under normaliserade villkor och bakom vissa gränser vaktade av internationella styrkor, fler än de som vill eradicate Israel. Det varierar så mycket och många har så olika ideér om vad som är bäst att göra för Palestina.
Det råder bråk i nästan varje palestinskt hem, om hur palestinierna ska lösa sina problem med israelerna. Därför att palestinierna är oense. Its in the balans.
Nollåttan
Skillnaden är att i Israel så har oppositionen inte makt att överrösta högerextremisterna, och de blir lätt överröstade själva. Det är dags att lägga ner foten och ta ställning och sedan agera. Det är vad ni behöver göra, ni behöver övertyga israelerna om en levande opposition som stödjer en hållbar och realstisk lösning. Ni israeler (om ni nu är det) behöver få igång fredssamarbetet och bildandet av opinion.
Istället försöker svenska judar obegripligt nog försöka övertyga svenskar i Sverige.
Ja, vad är det syrierna brukade säga? “Vi ska slåss mot Israel till den sista droppen libanesiskt blod!”
Nä, men jag är optimist. Det blir fred. Men garanterat inte genom att Israel tvingas till eftergifter utan motprestation vilket är JCalls och JStreets position. Det har prövats och genomgående lett till mer blodspillan på bägge sidor.
Tycks inte ha talat om någon kamp till sista blodsdroppen eller en ärorik död utan bara att det låter som samma gamla, det som inte funkade då. Man satte sin tro till en ledare och en grupp som inte kunde sluta sin kamp för hela kakan. Men inte är det bra att vara pessimist. Kan israelerna vara optimistiska så kan jag.
Här är en f.d engelsk befälhavare som framför kritik av Goldstone rapporten och hävdar att IDF vidtog de största åtgärderna som någon arme i historien gjort för att skydda civila i en stridszon:
http://www.youtube.com/watch?v=NX6vyT8RzMo&feature=player_embedded
Det finns en motpetition initierad av professor Shmuel Trigano och den lär ha fler intellektuella signaturer än JCall. Många bra punkter att diskutera för den som vill.
En liten uppdatering, någon?