J Street om Iran
Av Anna Veeder • 2008-07-08 • Kategoriserat under: Intressant just nu, Iran, IsraelKom just hem från ett väldigt intressant mediaseminarium på Netanya College som handlade om “Women, Media and Conflict: A Gender View of the Media Coverage of the Lebanon War” – alltså vilken roll kvinnor och genusperspektiv spelade i mediarapporteringen i Israel under det andra Libanonkriget (se hela programmet). Inte helt överraskande för någon visar undersökningen som presenterades i seminariet att kvinnorna visades nästan uteslutet (runt 99%) som mödrar som tar hand om barn, mödrar som oroar sig för sina söner som är soldater, mödrar som vårdar anhöriga och mödrar som inte kan gå till jobbet. Extremt få kvinnor, om någon, uttryckte sig i konkreta säkerhetsfrågor. Enkelt uttryckt – på varje Tzipi Livni går det alltså fortfarande 99 generaler.
Panelen talade om militarismen i det israeliska samhället, att begrepp som “krig” och “säkerhet” tolkas endast i innebörden “flytta pansar/bomba/kalla upp reservister”, alltså i sin militära aspekt. Men både krig och säkerhet påverkar ju hela samhället, av vilket också kvinnorna är en del. I säkerhetspolitiken lyser också kvinnorna totalt med sin frånvaro, och de medverkande journalisterna (bl a utmärkta Anat Saragusti som är nyhetsredaktör för populära Kanal 2) bekräftade att det är näst intill omöjligt att få även kvalificerade kvinnor att uttala sig i säkerhetsfrågor.
Det här är väldigt tänkvärt. För två år sedan blev jag ju också intervjuad av kanal 24, som boende i det raketbeskjutna norra Israel. Berättade om hur det var att gå och hämta ungar på dagis precis när två Katjusjas landade ungefär två kilometer bort…ungarna var i skyddsrummet, som tur var. Och jag stannade bilen och slängde mig ner vid en vägg, vilket är vad man skulle göra enligt instruktionerna, medan sirenerna tjöt och inte en människa syntes till. Två minuter har nog aldrig varit så långa som då.
Så jag var också morsa, och inte hann jag med att säga vad jag tyckte om kriget och om Hizbollah och vad man borde göra istället heller? Det är inte så lätt det där – å ena sidan bär det emot att ta rollen som “offer”, å andra sidan är det just mamma- och offerrollen som gör det legitimt för mig att tala i TV. För inte har någon brytt sig om vad jag tycker varken före eller efter den händelsen. Att jag är en person med tydliga åsikter spelar ingen roll, det är som raketbeskjuten morsa jag har ratingvärde.
Min fråga till panelen gällde Iran. Just nu pågår ett nervkrig mellan Israel och Iran – i media. Shaul Mofaz lyckades egenhändigt få oljepriserna att stiga. Krigshetsen och den upptrissade retoriken på båda sidor är extremt tydlig. Men retorik är inte bara prat, retoriken sipprar in i folk och förbereder dem på vad som komma skall. Just nu handlar det om antingen en israelisk attack mot Iran, eller en iransk attack mot Israel. Eller en amerikansk attack mot Iran, varpå Iran skulle attackera Israel och amerikanska militära mål i Persiska Viken. Var är de kvinnliga rösterna? Vem diskuterar vilka konsekvenser en sådan attack skulle ha för det israeliska samhället i stort? Varför får Mofaz hålla låda ensam utan att någon säger emot?
När jag kom hem hittade jag ett meddelande från J Street. De promotar ett brev till kongressledamöterna angående Iranpolitiken som talar om just detta – hur vi verkar vara på väg mot ett nytt krig i Mellanöstern, och att det faktiskt finns alternativ. Det finns ALLTID alternativ, frågan är vilket alternativ som är bäst (eller minst dåligt, i det här fallet). Läs och begrunda.
Dear Members of Congress and Congressional Candidates,
Current U.S. policy toward Iran is not working. Saber-rattling and threats without real diplomacy are not curtailing Iran’s apparent nuclear ambitions or advancing American interests.
Please support a new direction toward Iran in Congress and on the campaign trail. Say ‘no’ to another war in the Middle East and ‘yes’ to tough, smart diplomacy.
Att föra “tough, smart diplomacy” är nog lättare sagt än gjort. Att bomba Iran är förmodligen lättare. Ponera att en sådan attack är genomförbar. Frågan är – vad gör man dagen efter bombningen? Slutar iranierna anrika då? Kommer den iranska regeringen att omedelbart kapitulera, slänga av sig turbanerna och bli anhängare till George W Bush? Hur påverkas den iranska politiken – finns det en chans att ännu extremare element än de som finns idag tar makten?
Just nu är min tröst att jag inte tror att varken USA eller Israel har tillräcklig kapacitet för att helt slå ut Irans kärnprogram. Israel kan göra en attack, även en lyckad sådan, men även här finns en morgondag. Iran är varken Irak eller Syrien, och jag har svårt att se att iranierna skulle ta emot en attack stillatigande.
Det här är nästa krig jag talar om. Det som jag inte vill ska ske. Istället för att skramla med vapnen även här på bloggen, skulle jag gärna vilja höra lite mer konkreta inlägg om hur man eventuellt kan mildra konflikten.
Roy, var är du???
No related posts.
Intressant?
Andra bloggar om: Gender Iran Israel J Street Media
Anna Veeder är trebarnsmor, bosatt i Israel. Studerade judaistik och
arabiska i Berlin och på Hebreiska Universitetet i Jerusalem i början av
90-talet, idag judisk historia och Mellanösternkunskap på Israels Open
University. Försörjer sig som ekonomiansvarig men skriver mycket hellre
frilansartiklar för diverse svenska publikationer.
Alla texter av Anna Veeder
Personligen tror jag inte att det är någon större risk för krig. Även om USA och Israel skulle göra gemensam sak så skulle man starta en brand som inte är helt lätt att släcka med mindre än att man asfalterar landet ifråga.
Dessutom tvivlar jag starkt på att Iran verkligen håller på att skaffa kärnvapen. De vill säkert, men när konsekvensen kan bli att USA-Israel kommer att göra landet till en parkeringsplats så avstår de säkert hellre.
Sedan finns det faktiskt skäl att tro på landets politiska ledning när de säger att de behöver energin. Teheran har en ohyggligt förstörd miljö. Smoggen är ofta värre än i LA/CA.
Att deras politiska ledning är storkäftade är inte helt unikt, det är bara att titta på *.il för att se dess motsvarighet. Men jag tror att allt bullrande på krigstrummor inte är annat än buller. Ett krig skulle få extremt långtgående konsekvenser, dessutom är det svält och elände med alla diktatoriska ledare i hela MÖ. Olika islamistiska fraktioner skulle direkt få luft under vingarna.
Skulle *.il anfalla så skulle kraven från dessa bli omedelbar vedergällning. Skulle despoterna inte våga så blir de säkerligen illa utsatta och avsatta.
“inte har någon brytt sig om vad jag tycker varken före eller efter den händelsen”.
Tja jag bryr mig om vad du har att säga trots att vi har lite olika syn på saker ibland (kommentarer här på siten).
Angående en attack mot irans kärnvapensatsning – finns det något alternativ? Hade det gått att förhandla bort nazi-tysklands intentioner? Chamberlain försökte och det gick inte så bra. FN / EU / USA har under en längre tid försökt förhandla med irans regim. Det fungerar inte. Dom är fullkomligt förlorade.
Enda möjlgheten till att slippa attackera iran är om en revolution sker i det landet där demokratiförespråkare tar makten, och lägger ner deras kärnvapenprogram.
Dom flesta iranier vill väl inte leva på det sätt dom gör idag? Jag tycker man har hört det till leda, och om det stämmer bör ju en revolution av någon sort ske i det landet förr eller senare?
roy har lämnat krisen i MÖ ryggen och sitter lojt och metar vid i en liten
myggrik tjärn uppe i ångermanland får man hoppas… :-)
Erik H, du får kommentera här, men du kan lika gärna kalla dig Jinge. Så pass bra koll har jag på IP-nummer och mailadresser (“Hultarn”) :) Finns f ö ingen annan som kallar länder *.il. Why bother med fåniga alias?
Enda säkra sättet att undvika kärnvapenkrig är att skrota dem. Nackdelen om de skulle skrotas vore antagligen att konventionella krig skulle öka i antal istället. Den avskräckande effekt det har att starta krig med en kärnvpenmakt skulle ju då försvinna. Men nu har vi kärnvapen och jag tror inga av de länder som innehar dem, i alla fall inte stormakterna, skulle vara beredda att skrota dem.Alltså kan vi glömma det scenariot. Möjligtvis skulle man i en säkrare och mer demokratisk värld kunna övertala en del stater som t.ex. Pakistan att skrota sina kärnvapen. Men det är osäkert.
Rent generellt tror jag risken för en konflikt minskar mellan länder som innehar kärnvapen förutsatt att de styrande har kontroll över dem och så länge ledarskapet inte är mentalt sunda och inte några dödsföraktande fanatiker av något slag. Men det är ju inget man kan garantera i längden. Den situtationen kan förändras över en antt och nuvarande stabila och förutsägbara politiska ledare kan komma ersättas av motsatsen, och då har vi en helt annan och akut fara.
Och här har vi ett problem när det gäller islam i allmänhet och Iran i synnerhet. Inom islam anses det efterkommande livet i paradiset långt bättre än livet på jorden. En sådan inställning underlättar möjligheten att rekrytera självmordsbombare och viljan att genomföra dem. Då blir man martyr och kommer till paradiset.
Och det är just här jag ser faran med kärnvapen i händerna på islamisterna i Iran. Skulle de driva tesen om martyrskap så långt att de vore villiga att starta ett kärnvapenangrepp på Israel? Det vet vi inte? Däremot har de uttryckt att Israel inte kommer bestå. Bara ett sådant uttalande väcker de värsta farhågor.
Vad vi däremot vet att deras kärnvapeninnehav skulle göra dem till en stormakt i MÖ, vilket inte enbart skulle skrämma Israel utan också sunniterna i arabvärlden.
Kärnvapen i händerna på diktatorerna och de oförutsägbara ledarna i Iran är därför mycket riskabelt för såväl Israel som deras sunnitiska grannar och övriga världen. Inte undra på då att världssamfundet engagerar sig så hårt för att få dem att avstå från att anrika eget uran. En annan osäkerhetsfaktor med Iran är hur pass villiga de är att sprida tekniken och vapnen till sina “allierade” runt om i världen, vilket skulle göra världen ännu osäkrare.
Men hur göra, hur möta hotet? Jag vet inte. Har inget bra svar mer än att alla möjligheter måste hållas öppna för at stoppa utvecklingen..
Anna.
Vapenskrammel och åter vapenskrammel. Ett scenarie som påminner om det kalla krigets dagar med den skillnaden att skådeplatsen är mellanöstern där Israel har blivit en puzzelbit.
Striden står igentligen mellan IRAN, USA, FN och EU.
Iran vågar inte på allvar utmana USA av den lilla anledningen att Iran är fullt medveten om att skulle USA anfalla går det på samma sätt som i Irak.
Samma visa såg vi under Kuwait-kriget. I samband med detta började Sadam skicka raketer mot Israel för att få Israel med i kriget, detta lyckades dock inte.
Frågan är då om Iran kör med samma taktik om ett krig med USA skulle utbryta.
Jag tycker det är förkastligt om USA skulle använda Israel som bulvan för ett anfall mot Iran. Jag tror inte heller att Israel låter sig provoceras, varken av Iran eller USA.
Det bästa sättet att göra påtryckningar mot Iran är hårda ekonomiska sanktioner, det har dock visat sig idag att under Bush administrationen har handeln med Iran aldrig varit större och det gäller även EU:s handel med Iran.
Vad är det för dubbelspel man håller på med?
forts. på mitt resonemang från # 5.
Ett allvarliga problemet är ovetskapen. Hur beredda är det Iranska ledarskapet att använda kärnvapnen för att uppnå sina politiska mål om hegemoin i MÖ och utraderandet av Israel? Hur mycket är retorik och hur mycket är verkliga aspirationer? Är det Iranska ledarskapet beredda att göra praktiskt bruk av ett kärnvapeninnehav genom att t.ex. göra ett stort antal muslimer till martyrer, vilket skulle bli fallet om de anföll Israel?
Vad vi däremot kan förmoda är att de inte skulle vara främmande att använda ett kärnvapeninnehav i utpressningssyfte mot Israel och sina grannar. Men hur långt skulle de vara beredda att gå? Skulle de vara beredda att göra bruk av dem? Vi har inget säkert svar svar. Vi vet inte med säkerhet. Det gör situationen oerhört allvarlig.
Det vi vet är att de för en antisemitisk kampanj för att avumanisera judar. Så gjorde också nazisterna. Allt i syfte att hjärntvätta befolkningsopinionen för att underlätta genomförandet av Förintelsen. Är också detta syftet med Irans antisemitiska kampanj och förnekande av Förintelsen?
Vad skulle de praktiska konsekvenserna bli om Iran anföll Israel med kärnvapen? Skulle en sådan bomb vara liten, dvs. i Hirosimastorlek skulle ett angrepp troligen först och främst riktas mot Tel Aviv. Men även om befolkningen i Tel Aviv skulle utplånas skulle resten av befolkningen i Israel på Västbanken och i Gaza också drabbas hårt, inte minst av strålningen.
Samma sak med den heliga staden Jerusalem. Den skulle inte bli förstörd men Jerusalem och de övriga drabbade områdena skulle antagligen bli obeboeliga för åratal framöver. Israel och en stor del av den judiska och arabiska befolkningen kulle antagligen dödas. Direkt eller senare av strålskador. Likaså många av de araber som bor på Västbanken och i Gaza. Men det priset kanske fanatikerna i Iran är beredda att betala för att göra slut på Israel?
Osäkerhet, osäkerhet? Vilka är Iranska ledarskapets planer när väl all retorik skalats bort, om det nu är retorik?
Det är ingen som säkert vet?
Har världen råd att tillåta en sådan ovetskap i samband med en regim som den vi ser i Teheran?
Hur som helst är frågorna inte endast frågor för Israel. Frågorna är viktiga för alla folk i MÖ, och i sin förlängning för världssamfundet.
forts.
Av den anledning är det viktigt att inte Israel agerar på egen hand. Israel måste få med sig alla eller så många som möjligt på att aktivt motarbeta ett kärnvapenbestyckat Iran, och då inte minst palestinerna, eftersom även de skulle dö i massor och tvingas bo i områden som skulle komma bli förgiftade av strålning.
Här vore det intressant att få veta hur deras allierade i Hamas ställer sig till frågan. Vore de beredda att dö martyrdöden och låta resten av palestinierna göra detsamma för målet att radera ut Israel?
Om nu världssamfundet misslyckas ena sig och få Iran på reträtt. Ska Israel då agera ensamt?
Om man visste Iranska ledarskapets verkliga avsikter vore beslutet enklare att fatta. Men antagligen är det en medveten en taktik från deras sida att låta världen sväva i tvivel och ovetskap om deras avsikter avsikter för att kunna splittra den och ta udden av motståndet till deras kärnvapenplaner.
Situationen ÄR allvarlig.
Son of the sun.
Jag har fullt förtroende för Israels strategi, att icke låta sig provoceras. Förövrigt är Israels försvar mot inkommande raketer fullt tillförlitligt. Liknande skydd har inte Iran.
Skulle Iran starta ett raketanfall mot Israel kommer inte bara Europa att reagera utan även Ryssland.
Skulle Israel starta ett anfall mot Iran, kan Israel förlora sympati.
Skulle Iran starta kommer de att helt förlora ansiktet.
Ett kärnvapenanfall skulle vara förövande även för Europa, och detta kommer aldrig världen att aceptera.
Man gapar mycket i Iran, så gjorde också Sovjet, kapprustningen gjorde att Sovjet föll, så kommer också att ske med Iran.
Konventionellt krig mot Israel kan inte Iran vinna, varken med hjälp av Hizbollah eller Hamas, däremot är det viktigt för Israel att neutralisera Syrien.
Iran är idag det största hotet mot världsfreden, hotet består lika länge som regimen existerar, regimen måste neutraliseras och ersättas. Syrien, dvs Baáth måste inse att Irans kärnvapenutrustning är ett direkt hot mot deras konstitution om en arabnationalistisk kontinent och agera mot Iranregimens önskan att göra mellanöstern till ett landskap av aska och strålning.
Sedan neutraliserar man Baáth.
Enkelt va…
Paul
Menar du att Iran är en “papperstiger” vi inte behöver oroa oss för?
Läste att Olmert nu vill börja förhandla om fredsavtal med Libanon. Ställer libaneserna upp kommer Israel att vara engagerad i fredsförhandlingar med alla sina grannar man ännu inte har ett fredsavtal med. Jag tycker det är viktigt och bra att så sker. Även om det skulle ta tid att komma till resultat.
Under en fredsprocess har alla parter en möjlighet att lugna ner sig och dämpa motsättningarna.
Förtroendeskapande åtgärder är första steget i en sådan process.
Nästa steg kommer när ledarna är redo att börja träffas personligen med varandra. Går det bra kan den misstro som finns mellan dem börja tina upp och möjligheten till ömsesidigt förtroende börja spira vilket på sikt kan lägga grunden för kommande fredsavtal.
I andra änden har vi Iran som kommer göra allt för att försöka sabotera processerna. Och de har stor möjlighet att påverka den främst genom sina allierade Hezbolla i Libanon. I lägre grad sunniterna i Hamas och Syrien.
Ska därför bli mycket intressant att följa hur Libanons regering ställer sig till Olmerts vilja att börja förhandla om fred. Deras ställningstagande kommer avslöja hur starkt Irans och Hezbollas inflytande är i Libanon.
son of the sun.
Nej min gode man, Iran är definitvt ingen papperstiger och är en fara för världsfreden. Men hela spektaklet de nu utför påminner om sovjets spektakel med stora militära övningar när det begav sig. Denna nu förekommande manöver som Iran nu utför är bara ett svar på den flygmanöver som Israel utförde för någon tid sedan. Även om Iran har långdistansraketer som i värsta fall kan träffa Israel kommer de nog att tänka sig mer än en gång innan de använder dem. En uppvisning inför sin befolkning som skall avleda uppmärksamheten på den inre spittringen som är i Iran.
Sovjet gjorde exakt det samma, kallas ockå militär propaganda.
Nu skall man också betänka att den Amerikanska presidentens ställning är svag, och att han är på väg ut, då passar naturligtvis Iran på skaffa sig politiska poäng.
Jag är absolut övertygad om att Israels militära strateger vet exakt hur de skall bete sig.
Paul, kort: jag är också övertygad om att Israels militära strateger är väldigt kunniga. Men även inom den gruppen finns lite olika åsikter, och fortfarande är jag inte ett dugg säker på att de tänker på vad som händer dagen efter eller tar med fler än själva de militära aspekterna i sina strategier. Hur skulle det israeliska samhället klara en massflykt utomlands, t ex? Hur skulle det israeliska samhället ta stora förluster på hemmafronten? Kom ihåg att väldigt få civila israeler har dött i regelrätta krig sedan Yom Kippur. De har dött i terrorattacker, men det är en annan sak. Kolla vilket bråk det blev pga Libanonkriget och vilken kritik som gjordes mot regeringen. Det handlar inte bara om militär strategi, det handlar om mycket mer än så.
Anna.
Jag har förståelse för din oro, den oron går vi alla och bär på om det värsta skulle inträffa. Att hotet finns om att Iran skulle få tillgång till kärnvapen är befogad. Det måste med alla tilbuds stående medel förhindras. Men för mig är sanktionsvapnet det mest angelägna. Trots att Iran bryter mot ickespridningsavtalet gör inte FN sitt jobb för att straffa Iran. Det visar ännu engång hur tandlös denna koruppta organisationen är. IAEA-chefen skulle fått sparken, för han är huvudansvarig för att inspektionerna av Irans anläggningar inte har fullföljds.
Ordkriget har eskalerat nu till den graden att även Iran inser att man börjar spänna linan för mycket. Jag tror att galningen i Thereran börjar att få kalla fötter. Man måste betänka att Iran knappast har några vänner som man kan begära hjälp av.
Man måste också komma ihåg att ifall galningens trovärdighet skall bestå måste han förr eller senare visa att han menar alvar av sina hot, och då är han färdig.
Jag tycker ni överreagerar litegrann. =)
Nar ett land blir hotat eller militart attakerat av ett annat land sa galler inga regler. Vad som galler ar att overleva. Det finns inga “gentlemanskrig” om nu nagon fortfarande tro dom berattelserna. EX.England fick ta emot ett par tusen misiler fran nazisterna o vad gjorde Engelsmannen som svar. Dom fullstandigt bombade sonder Tyska storstader. Idag sa har vi Iran som hotar med Israels forintelse. Hela varlden har en debatt om hotet ar verkligt eller inte.Paminner om Europa pa 30talet. Snart sa far vi svaret pa alla speculationer som vi laser om pa bloggen. Ni far vara talmodiga o vanta lite till…
Anna Veeder, vad har du for asikt om J street?
Mvh Eleni Schmidt
BABABATRA.
Därför gäller det också att oskadliggöra galningen från Iran och hans anhang. Men sådana faller förr eller senare på eget begrepp.
Storhetsvansinnet straffar sig i längden.
Hittler, Musselini, Stalin, Nasser, Idi Amin, Sadam, alla var de besatta av maktgalenskapen.
IRAN ÄR VÄRLDENDS FIENDE!!! :O
Jomis.
Miltärparader, stora manövrar visas inför världen, dold hot. I gammal sovjetanda. Vi har sett det förut, men låter oss inte skrämmas. Den dagen kommer då det Iranska folket har fått nog av prästerstyret och att deras levnadsstandard sjunker.
Facitet blir det samma. Då har oljan som utpressningsmedel ingen effekt längre.
När oljans betydelse försvinner kommer hela världen att ändras, Paul. Inte minst för Israel vars relationer i omvärlden bygger just på geopolitiska orsaker.
Iran är ett hot emot Israel, inte emot världen.
Jomis.
Dessa som representera det Iranska folket är ett hot mot sin omgivning. Det Iranska folket är det inte.
Tydligen inte bara jag – Haaretz skriver idag att även en del ex-IDF-officerare är kritiska mot det israeliska vapenskramlet i media (det iranska vapenskramlet har de ju inte speciellt stort inflytande över), se http://www.haaretz.com/hasen/spages/1001995.html.
Men för tillfället så räcker det för mig – nu går jag på semester ett tag. Ha det så bra till i höst :)
Anna.
Visst skramlar man på båda sidor.
Ha en skön semester.
Anna
Ha en skön semester. Är välbehövlig kan jag tänka :)
Ungerns judar förmås att förstå att Eichmann hade kommit till landet för att mörda dem alla.
En sådan varning måste vara våldsamt överdriven, trodde de flesta. Den var “ofattbar” och “obegriplig”.
Vi står för ett liknande scenario och denna gången ska vi inte förneka det.
Vapenskrammel och militärövningar kan vara en medveten taktik för att hålla motståndaren på halster, få honom(henne, jag diskriminerar inte) att oavlåtligt vara på spänn och trötta ut honom genom det och få honom att vända uppmärksamheten från det som verkligen förestår(Jag ids faktiskt inte skriva honom/henne i varje sats).
A propos Iran – Economist visar i en bild (8 juli) hur stor del av sina pengar hushållen i världens länder lade på mat, dryck och bränsle år 2007. Västvärlden mindre än 25%. Men det som frapperade mig var att Iran låg i bottengruppen, över 50%. Trots att detta är ett land med stor olje-export och stora olje- och gas-tillgångar, och en BNP/capita på $10.600 (2007). Jämför Indonesien $3.700 men i näst-bästa gruppen: där lade hushållen 25-40% på dessa livsnödvändigheter. (Israel?? Israel tar så liten plats i Mellanöstern att det inte alls syns på Economist’s bild.)
Man kan ana korruption och allmän ineffektivitet bakom den fattigdom för folket som Economist redovisar för Iran — men kan man inte också dra slutsatsen att oljepengarna används för att, eh, påskynda Mahdin’s återkomst genom ett storstilat fyrverkeri över Jerusalem?
http://www.economist.com/daily/chartgallery/PrinterFriendly.cfm?story_id=11693372