Israels säkerhetspolitiska doktriner
Av G. Tikotzinsky • 2008-12-31 • Kategoriserat under: IsraelFör att förstå Israel utrikespolitiska och militära agerande så hjälper det att studera landets säkerhetspolitiska doktriner. Israel har genom åren hunnit med att utveckla ett antal ganska välformulerade doktriner, som alla är baserade på en realpolitisk säkerhetsfilosofi. Israel agerar politiskt och militärt för att tillvarataga sina intressen, och Israel agerar militärt för att signalera vad som tillhör vitala intressen. Dagens konflikt i Gaza och kriget i Libanon 2006 är intressanta därför att de följer klassiskt israeliskt beteende, men samtidigt aviserar två nya militärdoktriner. Den svenska allmänna reaktionen är också intressant, speciellt i perspektivet att israelisk policy är svårförstådd för svenskar vars egna doktriner i stort går stick i stäv mot de israeliska.
Låt oss granska några av de mest tillgängliga israeliska säkerhetspolitiska doktrinerna:
#1. Israels militära styrkor skall ensamma kunna av-värja alla angrepp. Denna doktrin följer naturligtvis ganska logiskt från Israels geopolitiska situation. Israel har under sina 60 år utsatts för kontinuerliga invasionshot och tre invasionsförsök. Israels storlek och topografi tillåter inte att landet väntar på att allierade makter eller FNs Säkerhetsråd kommer till undsättning vid nästa invasionsförsök. Jämför Natos doktrin om kollektiv säkerhet, eller Sveriges doktrin om “ingen hotbild.”
#2. Militära sammandrabbningar skall utkämpas på fiendens och inte på Israels territorium. Denna doktrin är inte bara baserad på en allmän önskan att skona den egna civilbefolkningen och infrastrukturen. Israel saknar strategiskt djup, och en reträtt in på israeliskt territorium kan inte göras tillräckligt lång för att fiendens försörjningslinjer skall bli sårbara. Utöver det, eller som en följd därav, så är IDFs fasta baser inte byggda som befästningsverk vid topografiska stödpunkter, utan fungerar endast som logistiska centra och bostäder.
#3. Israel avlägsnar existentiella hot genom en av-väpnande och förebyggande attack (pre-emptive first strike). Doktrinen har implementerats åtskilliga gånger, tex. i Sexdagarskriget 1967, attacken på Iraqs atomreaktor 1981 eller attacken på Syriens påstådda atomanläggning förra året. Hotbilden är ofta baserad på hemliga underrättelser, och hotens reella styrka är en omdömmesfråga där Israels omdömme ofta skiljer sig från omvärldens. Det är därför inte förvånande att just denna realpolitiska doktrin får svenska ideologer att reagera starkt.
#4. Tit-for-tat doktrinen. Israel handlar mycket konsekvent enligt tit-for-tat principen som formaliserats inom spelteorin av Rapoport och Axelrod. Principen går ut på att alltid samarbeta med motståndaren för det gemensamma bästa, men att alltid vedergälla om motståndaren bryter mot samarbetet. Israel har dock utvecklat en egen liten variant: I stället för omedelbar och helt likvärdig vedergällning, så väljer Israel den tid, den plats och den vedergällningsaktion som passar bäst. Hamas har inte förstått denna doktrins spelregler, till exempel genom att hela tiden bryta det praktiska samarbetet och attackera gränsövergångarna. Också denna doktrin är svårförståelig för svenska politiska iaktagare, som blandar ihop tit-for-tat med våldsspiral, eller missförstår skillnaden mellan vedergällning och hämnd.
Om man går steget ner från den geo-politiska nivån till den rent militära, så kan man också här iaktaga ett antal huvud-strategier som landet följt helt konsekvent genom åren:
#1. IDF skall kontrollera luftrummet. Denna doktrin utvecklades under 1950-talet och sattes på prov första gången i Sexdagarskriget 1967 då Israel slog ut Egyptens flygvapen på marken under krigets första timmar. Israel har hittills inte lyckats använda sitt flyg för att uppnå någon verklig strategisk effekt som i sig självt framtvingar fiendens kapitulation. I stället har IDF prioriterat strategiska punktmål, och framför allt stöd till marktrupper, där Mellanösterns topografi gör flygvapnet extra kraftfullt. Men för att komma så långt måste flygvapnet, som sagt, flyga relativt ostört, och dess mål under krigets första skede är därför att uppnå luftherravälde. Senaste exemplet är krigen i Libanon 1982 där hela det syriska luftvapnet slogs ut i krigets första tre dagar, och Libanon 2006 där luftvärnsbatterierna i Bekaa slogs ut första dagen. Också här kan man jämföra med svensk eller Nato-doktrin: Båda har försett sina markstridskrafter med taktik och vapen mot luftangrepp i betydligt större skala än IDF.
#2 Israel är numerärt underlägset och måste därför vara kvalitativt överlägset. Strävan efter kvalitativ överlägsenhet gäller inte enbart krigsmateriel, utan också personalutbildning, taktik och strategi. Framför allt investerar IDF stora summor i att träna soldaterna att hantera de högteknologiska moderna vapensystemen. För att försäkra sig om teknologisk överlägsenhet har Israel också utvecklat en stor militärindustri som lever i ett symbiotiskt förhållande till IDF. Både försvarsbudgetens interna fördelning och IDFs val av vapensystem reflekterar denna doktrin. En av Israels stora politiska framgångar har varit att Väst och framför allt USA stöder doktrinen och i viss mån styr sin export av krigsmateriel till regionen därefter.
#3. IDFs styrka skall utgöra en avskräckande effekt mot attacker. Doktrinen har två stora nackdelar: Den fungerar bara mot en rationell motståndare, och den avskräckande styrkan måste ibland demonstreras. Den avskräckande effekten (deterrence) diskuteras ofta i den israeliska pressen och i politiska fora. Man antager att endast IDFs avskräckande styrka kan förmå arabstaterna att avstå från försök att utplåna Staten Israel. Israeliska bedömmare tillskriver också avskräckningseffekten den 35 år långa de facto fredliga samexistensen med Syrien. Men att vid tillfälle så död och förstörelse för att upprätthålla en säkerhetspolitisk doktrin vars effekt är diskutabel är naturligtvis realpolitik driven till sin yttersta spets. Konceptet ligger långt utanför svensk politisk praxis eller filosofi.
I upptakten till Libanon-kriget 2006 och nu i Gaza upptäckte Israel att Hamas och Hizbullah inte lät sig avskräckas från att utföra attacker mot Israels territorium. Under kriget visade det sig också att varken landets luftherravälde eller teknologiska överlägsenhet var effektiva medel mot de primitiva Katyusha- och Qassamraketerna. De massiva bombangreppen mot Hizbullah och Hamas kan därför vara en avis om att nya säkerhetsdoktriner är på väg att utvecklas. Dessa kan tänkas vara:
#1. Attacker mot israeliskt territorium möts med massive retaliation. Israels försvarsminister Barak har uttalat att målet för aktionen i Gaza är att tilldela Hamas ett kraftfullt militärt slag som förlamar dess militära förmåga, samt att upprätta en ny maktbalans*. Samma mål diskuterades under Libanon-kriget. De massiva flygangreppen går genom sina omfång utanför ramverket för tit-for-tat, och Baraks uttalande är en första indikation om en ny massive retaliation doktrin. Det främsta syftet är att höja tröskeln för bruk av raketer genom att skruva upp den avskräckande effekten på strategisk landsomfattande nivå.
#2. Israel har anammat den amerikanska shock-and-awe strategin. Strategin går ut på att kuva motståndarens militära förmåga och vilja genom massiva bombangrepp. USA har använt denna strategi framgångsrikt vid flera tillfällen, tex. mot Iraq och mot Serbien. Utförandet tar tid och kräver därför både tålamod och diplomatiskt manöverrum, något som Israel saknar. Det är också tvivelaktigt om strategin är lika effektiv mot en milis som mot en reguljär arme. Efter fyra dagars bombningar i Gaza verkar det som om de militära målen håller på att ta slut.
Israels säkerhets- och militära doktriner har tjänat landet väl genom 60 års konflikter med nations-stater och reguljära armeer. De senaste årens hot från guerilla-liknande terror-organisationer som utrustats med raketer har delvis gjort de klassiska doktrinerna ineffektiva. I stället håller Israel på att utveckla nya doktriner, framför allt massive retaliation.
Israels utrikespolitiska aktioner tagna en och en kan, för den oinitierade betraktaren, synas randomala eller irrationella. Men om man i stället granskar aktionerna i perspektivet av landets doktriner så handlar Israel helt konsekvent och rationellt. Det är dock uppenbart att Israels realpolitiska agerande går stick i stäv mot filosofin som driver den svenska ideologiska utrikespolitiken, och också mot en allmänt svensk uppfattning om hur andra länder i andra världsdelar borde agera mot varandra. Även på den operativa nivån så är de svenska doktrinerna ibland raka motsatsen mot de israeliska. Detta är möjligtvis en av orsakerna till att Sverige och svenskarna har allmänt dålig förståelse för Israels säkerhets- och utrikespolitik.
*Ordagannt på hebreiska: Nya spelregler
1/1/2009: Kosmetisk uppdatering av texten
G. Tikotzinsky är bosatt i Israel där han verkar som styrelseordförande i flera kibbutzägda industriföretag. Han har en BA-examen i internationella relationer och en MBA-examen. På den politiska höger-vänster skalan identifierar sig Tikotzinsky som oberoende naturvän.
Alla texter av G. Tikotzinsky
Mycket läsvärd post på ett flertal nivåer. Dels en välkommen och välskriven insyn i Israelisk militär-straegi sammanfattad på ett sätt som jag tror är ovanligt för oss svenskar. 200 år av fred gör sitt till att vi inte diskuterar sådant här på debatt och ledarsidor vilket gör att förståelsen är grundare, filosofiskt och praktiskt. Sen är det också upplysande just jämförelsen mellan de två svenska och israeliska filosofierna kring Israels rättmätiga försvar. Att det säkerligen ligger denna grunda förståelse och olika perspektiv lite till last att svenskar har en i många fall negativ syn på Israel stämmer säkert till viss del även om jag tror att andra faktorer har större påverkan (propaganda & medieverklighet, okunskap, ideologi, etc).
GT
Tack för en mycket intressant text! En liten detalj bara: Du skriver att Israel utsatts för 3 invasionsförsök. Jag får det dock till 2 (’48 och ’73); kriget ’67 kan klassas som ett av den Israeliska allmänheten då upplevt invasionsförsök, men knappast som ett riktigt invasionsförsök. Håller du inte med?
Tack.
Visst finns det fler och kanske viktigare orsaker till den svenska oviljan mot israelisk säkerhetspolitik. Poängen med artikeln var att diskutera doktrinerna, men eftersom detta är en politisk blogg kunde jag inte låta bli att lägga till den tolkningen. Kanske Ulf Bjereld har forskat i saken, ämnet är ju hans specialitet?!
Jag anser att 1967 var ett invasionsförsök som slogs tillbaka innan det kom igång. Jag tror inte det finns några historiska belägg för att Egyptens militäruppladdning var en politisk bluff.
Tänk, jag var inte ett dugg intressead av vilka doktriner och strategier som låg bakom det Israeliska mördandet på Gaza. Det handlar ju överhudtaget inte om krig mellan två parter utan endast om den överlägsna militärmaktens angrepp på den utsvultne och via sanktioner förhindrade att få relevanta vapen att försvara sig.
“Ge dig på någon av din egen storlek” hade det hetat på skolgården.
““Ge dig på någon av din egen storlek” hade det hetat på skolgården.”
Verkligen en briljant analys av Hamasterrorismen av “Bulten i Bo”
/BR
Hamasledaren Nizar Rayyan:
“Vi kommer aldrig att erkänna Israel. Det finns ingenting som heter Israel”
Israel finns; Israels militär har precis avslutat dig. Good riddance.
Johhny
“Israel finns; Israels militär har precis avslutat dig”
:)
DAGENS BÄSTA NYHET!!!
Jag förväntar mig en text från G.Tikotzinsky som reder ut de politiska och militära konsekvenserna av det inträffade!
Mycket intressant inlägg, den här typen av analys för att förstå Israels agerande är vi inte bortskämda med här i Sverige. Mer sånt!
Bulten,
Var inte rubriken tillräckligt tydlig för dig?! Nästa gång du ser ordet “doktriner” i rubriken så undvik artikeln! Det är för övrigt helt frivilligt att läsa al-hamatzav.org.
En sökning på Nizar Rayyan på google, och vad fann jag där… http://www.youtube.com/watch?v=Gp_zyfo0DiY
Han verkade vara en väldigt fin kille, lite missförstådd bara… :-)
Bulten i Bo verkar okaraktäristiskt glömma att de “utsvultna” (källa?) har haft råd att bygga och ensidigt avfyra många missiler på sina grannar, och att de dessutom har rustat upp arsenalen under vapenvilan. Liknelsen av en långvarig politisk konflikt med en skolgård har dessutom sina uppenbara begränsningar.
På den realpolitiska nivån får man fundera på ifall det trots allt var rätt tänkt att lämna Libanon och Gaza. Själv hade jag nog hoppats på något betydligt mer konstruktivt i Gaza än vad som verkligen hände, men det var tydligen orealistiskt. Hamas’ strategi verkar inte baserad på att bygga upp Gaza till ett fungerande samhälle, utan att använda området som en (Iran-finansierad) militärbas och mediaplattform, där resten av befolkningen får vara mänskliga sköldar samt källor till biståndsmedel som kan skördas.
BiB
Hu vad trottsam Bulten ar. Han ser vad han vill se. Inget annat. T ex att Khaled Abdel Shaffi (FN) fornekade forra manaden att det ror sig om en humanitar kris. “Folk svalter inte!” Men det intresserar inte Bulten och hans netkompisar. Kan inte frugan laga till lite smaskig mat sa du far nagot battre att frodas pa?
G. Tikotzinsky,
Tack för att det fortfarande finns kvar någon av israelvännerna som inte enbart skriver idealistisk smörja. Jag ser dock två stora problem med de israeliska doktriner som jag upplever att du i princip beskriver på ett riktigt sätt.
1) Bakom det tekniska språket är det du beskriver det man i andra sammanhang kallar terrorism. Att flygbomba en motpart som varken själv har tillgång eget flyg eller luftförsvar kan knappast kallas för något annat än terror. Jag blir aningen överaskad när jag på denna bloggen plötsligt upptäcker hur euforiska dom flesta israelvänner är när Israel utför lyckade terrorattacker. När man läser kommentarer efter det att palestinier har utfört terrorattacker skulle man ju kunna förledas att tro att israelvänner inte är anhängare av denna kampmetod.
2) Det andra problemet är att dessa doktriner troligen redan för all framtid omöjliggjort den två-stats lösning som anhängarna av staten Israel säger sig vilja uppnå. För varje ny omgång av “massive retaliation” så slår staten Israel in en ny spik i sin egen kista. Hur skall man någonsin kunna sluta en varaktig fred med en motståndare som man antingen vill se kuvad eller utplånad.
Den strategi som du beskriver tycker jag har slående likheter med den strategi som kolonialmakter ofta har bedrivit. Metoden har dock aldrig varit långsiktigt hållbar. Förutom att den på sikt kräver resurser som staten Israel inte besitter, så kommer den också med tiden att förstöra moralen bland dem som skall utföra det smutsiga hantverket.
Olof,
Terror är definitionsmässigt riktade attacker mot civilbefolkning för att sprida skräck. Israels militära attacker på folkrättsligt legitima mål är inte terror bara för att du tycker att det skall kallas så.
Olof Carlsson
Magnus har en viktig och något som borde vara en rudimentär poäng för att förstå konflikten men uppenbarligen inte är det. Och det är knappast dessa doktriner som omöjliggör en tvåstatslösning. Vi skulle kunna ha fred och en lösning inom ett par dagar OM bara terrorismen slutade och hatet mot Israel och judarna förbyttes i en strävan efter att bygga upp sitt eget samhälle och handla och förhandla med Israel i stället för att agera så mycket som möjligt för att mörda dess civila.
Get real!
Ingen terrorism = Ingen konflikt
GT #3
Tom Segev i “1967 – Israel, the War and the Year that Transformed the Middle East” skriver på sidan 320 att “Egypt was not about to attack.” Boken finns även online (sid 266 i online-versionen, tredje raden från slutet);
http://tinyurl.com/a6s48o
Olof,
Terror eller inte beror på vilka mål man bombar, hur bra underrättelser som ligger till bakom valet av mål, samt vilken ammunition man använder. Att vara militärt överlägsen betyder inte att man sysslar med terror. Jämför de militärt överlägsna RAF och RN i Falklandskriget.
Sydamerika lever i skuggan av Monroe-doktrinen, Europa levde under kalla kriget i skuggan of MAD (också det en deterrence doktrin), Jordanien och Egypten har korrekta relationer med Israel trots de israeliska doktrinerna osv. Varje land får anpassa sig till sin geopolitiska situation. Det finns inget i de israeliska doktrinerna som förhindrar två-statslösningen, snarare tvärt om. De israeliska doktrinerna har en stabiliserande inverkan på regionen genom sin klara formulering och konsekventa implementering.
Jag håller absolut inte med om att massive retaliation automatiskt måste leda till en tusen-årig vendetta mellan folken. Både Japan och Tyskland har mycket vänskapliga band med USA trots de massiva bombningarna under WW2.
Magnus Lindberg,
Terror = våld som syftar till att injaga skräck i en civilbefolkning oftast för att nå politiska syften.
Jag tycker att beskrivningen är ganska klockren på den situation som just råder i Gaza. Vad en aktör säger sig sikta på är oftast bara en del i ett propagandaspel. Fakta på marken ger oftast en sannare bild av vapeninsatsen.
De Israeliska attackerna drabbar både beväpnade och obeväpnade. De utförs med vapen som ingen i Gaza har militära motmedel emot. Om nu inte målsättningen är en total återockupation. Så torde den väl vara att skapa skräck och armod bland Gazas befolkning. Att du skjuter in ordet “riktade” attacker i din terrordefinition är ju bara för att skapa en slags gummidefinition. Jag skulle misstänka att du av ideologiska själ inte anser att Israeliska staten har utfört något terrordåd sedan staten bildades.
ZEUS,
Du har faktiskt en rudimentär poäng. Om ingen part vid något tillfälle i denna konflikt hade tillgripit terror då skulle vi inte ha någon konflikt (åtminstone inte väpnad). Vi hade då heller inte haft något palestinskt flyktingproblem.
Din slutkläm är den typiskt idealistiska. Det är bara den andra sidans hat och terror som är ett problem. Har du aldrig prövat att se situationens ur ett palestinskt perspektiv.
Till GT´s definition av terrorism kan man tillägga att terrorn har ett politiskt syfte som skall uppnås genom selektiva anfall på nonkombattanter som inte strider.
När det gäller 1967 års krig miltariserade Nasser Buffertzonen på den egyptiska sidan av 1949 års vapenstilleståndslinje efter att ha kört iväg FN vilket kan ses som en direkt förberedelse för anfall och innebar en Casus Belli enligt Genevekonventionen .
Stängningen av Tiransundet för frakt till och från Israel var å andra sidan inte bara en Casus Belli utan en direkt krigshandling eftersom Suezkanalen sedan tidigare var stängd för sjöfart till och från Israel och stängningen av Tiran gjorde blockaden av Eilat komplett .
/BR
#19. G. Tikotzinsky,
När det gäller terror så menar jag att om man skall kunna diskutera begreppet seriöst så måste lika benämnas lika. Om världen gjort detta så skulle naturligtvis bombningarna av tex Hiroshima, Nagasaki och Dresten ha bedömts som terrordåd. Skälet till att så ej blev fallet har ju endast att göra med att USA dikterade definitionen. Om vi sedan diskuterar Gaza så måste väl även du medge att attackerna faktiskt syftar till att göra situationen för vanligt folk så olidlig att dom inte skall våga stödja Hamas.
Dina exempel på situationer som kan uppstå efter “massive retaliation” haltar också. Du beskriver skeenden när en krigsmakt slagit en annan krigsmakt. Jag hävdar att exemplet Israel/Palestina mer passar in på den koloniala logiken. Judarnas roll i Palestina liknar mer boernas i Sydafrika eller fransmännens i Algeriet. En faktor som också minskar Israels trovärdighet vad gäller deras avsikter är att man hittills aldrig har visat förmåga att göra eftergifter då man varit starka. Möjligen med undantag för exemplet Egypten.
Kanske skulle Israel kunna nå sin två stats-lösning om man i ett slag gjorde rejäla territoriella eftergifter. Jag talar då om en lösning som närmar sig proportionerna från FN:s ursprungliga delningsplan. Men jag tror inte att det israeliska politiska klimatet möjliggör annat än marginella eftergifter. Judarna i Israel har tyvärr blivit sionismens gisslan. Israel kommer att vara militärt överlägsna så länge USA ger saten massivt ekonomiskt och politiskt stöd. På lite längre sikt säg 20-40 år tror jag dock att judarna i Israel bara har två alternativ. Antingen släppa sionismen och integrera med omgivningen eller lämna området.
Ett scenario som jag hoppas på är att palestinierna överger sin strävan efter självstyrelse och istället börjar kräva rösträtt och likvärdig medborgarätt i staten Israel. Den processen tror jag har börjat så smått i Jerusalem det skulle kunna var början på en happy end. Tror du Israels judar skulle anta en sådan utmaning.
G. Tikotzinsky, jamforelsen mellan Israel och USA ar konstig. For det forsta sa besegrade USA (och de allierade) nazisterna fullstandigt, bade ideologiskt och militart. Det har inte ni lyckats gora.
For det andra, efter USA hade besegrat Tyskland, hjalpte de tyskarna att bygga upp sitt land igen. USA inforde bla marshall planen, (som aven hjalpte andra lander), och hjalpte sina fiender (och vanner) att komma pa fotter i igen. Ni har aldrig gjort nagot liknande.
For det tredje ockuperade USA Tyskland bara pa ett militart satt, dvs civila amerikaner, eller “nybyggare” flyttade inte in i Tyskland och kravde att fa bo bland ursprungsbefolkningen.
USA och Israels agerande ar helt enkelt valdigt olika, och det finns alltsa mindre skal for palestinierna att ha vanskapliga band med Israel an tyskarna att ha vanskapliga band med USA.
For det tredje, jag instammer med Olof, det ar skont att fa ett Israeliskt perspektiv pa ett hyfsat sakligt satt. Men det ar konstigt att varken GT, eller ingen av er Israeler ser de uppenbara paralellerna med de gamla kolonialkrigen. T ex befann sig Frankrike i en mycket liknande situation i Algeriet.
Eleni S
Eleni Schmidt
Eleni,
Hur kan du efterfråga något motsvarande Marshal-planen när Israel fortfarande ligger i krig och har gjort sedan 1948? Situationen kommer att se väldigt annorlunda ut vid en slutgiltig fredsuppgrörelse. Dessutom är regionen liten och alla ekonomiska framsteg i Israel har konsekvent spillt över på det palestinska samhället. Faktum är att arbetslöshet sjunkit, utbildningsnivån ökat och ekonomin förbättrats avsevärt i de palestinska territorierna vid varje tid av minskad terror mot Israel.
Lindberg, vi ska kanske inte prata om vad Israel borde gora och inte, sarskilt som du ar valdigt hoger. Vad jag vande mig mot vad GTs historiska jamforelse med WW2. Jag anser att det ar en valdigt annorlunda situation. Jag ser inte sa stora likheter mellan Israels agerande och USAs agerande i WW2. Daremot ser jag vissa historiska likheter mellan Frankrike / Algeriet, Israel/ WB och Gaza. Gor inte du det?
Gott nytt ar forresten, Eleni S
# 23
Om man för en sekund bortser från att din tes är delvis felaktig (utbildningsnivån har ökat i de palestinska områdena ju större repressionen har varit. Det finns ett mycket enkelt skäl till det.) så är det en del av en argumentation som jag har rätt svårt att begripa mig på. Självklart hänger Israels och palestiniernas ekonomi i allt väsentligt ihop. Det beror på många olika faktorer, förutom alla de vanliga grannlandsfaktorerna så är en inte helt oväsentlig faktor Israels totala gränskontroll samt den totala israeliska kontrollen av all rörelse av arbetskraft och varor INOM de palestinska områdena. Den kontrollen har inte skiftat mycket de senaste 40 åren.
Arbetslöshet är inte ensamt ett särskilt bra mått på ett lands (eller i det här fallet områdes) hälsa. Ett drastiskt exempel: arbetslösheten bland barn i jordbrukssamhällen i exempelvis Uzbekistan, eller industristäder i Bangladesh är förhållandvis låg, det vill säga att många barn där har ett jobb att gå till och får ekonomisk utkomst av det. Vidare så hade fler svarta i Sydafrika arbete åren precis före Apartheids sammanbrott än åren efter. Arbetslösheten bland filipinier i Dubai är extremt låg. Om du förstår vad jag menar.
En annan “sanning” än den du kommer med – att palestinierna tjänat på de israeliska ekonomiska framstegen, är att Israels ekonomiska framsteg till en inte oväsentlig del har sin bakgrund i tillgången på både billig och hyfsat kvalificerad arbetskraft. De hundratusentals palestinier som inte längre jobbar i Israel har ju dock tack och lov kunnat ersättas med en stor arbetskraftsimport från forna öststater.
Eleni verkar inte vilja ha någon konstruktiv diskussion (“vi ska kanske inte prata om vad Israel borde gora … som du ar valdigt hoger”). Kanske endast en plattform för att få ropa ut sina förtrycka åsikter duger?
En intressant fråga nu är den Israeliska strategin. Jag kan faktiskt tänka mig ett möjligen chockerande men relativt oblodigt sätt för alla inblandade som låter Israel sparka ut Hamas från Gaza. Vi får se.
Tom, las inantill. Jag protesterade mot den historiska jamforelsen mellan USA och israel.
Eleni S
Eleni, vad du skriver i mening ett är inte vad jag ser direkt kopplat till resten av stycket. (Inlägg #24 för den som undrar vad som avses.) Och det är oavsett detta ett uttalande som förkastar kommunikation helt enkelt därför att din meningsmotståndare har en annan politisk åsikt. Att du sedan protesterade mot någonting är uppenbart, men sammantaget verkar det alltså fortfarande, inte oväntat, som du bara vill ha en megafon, ingen diskussion. Och med det får jag önska dig lycka till med dina föraktfulla små fnysningar. Sånt övertygar, keep it up.