Al Hamatzav

I början av 90-talet gick min israeliska muckarresa av stapeln. Först några dagar i Stockholm och sedan flyg till Tokyo. Jag hade redan i Jerusalem träffat folk som just kommit tillbaka från Fjärran Östern. Det viktigaste för mig var då inte att höra om deras personliga eskapader, utan att få namn och telefonnummer till israeler på plats i Japan. Och det fick jag. Väl på plats i Tokyo ringde jag det första numret och en snubbe vid namn Yoav svarade. Sen var det bara att ta pendeltåget till utkanten av StorTokyo, där ett gäng israeler hyrde ett tvåvånings “townhouse”.
Vad handlade detta om?
Det var redan då välkänt att israeler hade etablerat sig i Japan. Man ägnade sig åt gatuförsäljning. Man köpte in saker från fattigare länder i Fjärran Östern och sålde dessa prylar, framförallt till fulla japanska affärsmän.
Som i alla andra marknader, så varierar sådana saker som utbud och efterfrågan. Ibland sålde man affischer, “hötorgskonst” o.d. Men när jag klev in på marknaden handlade det mest som smycken.
På plats i “högkvarteret” pratade jag med Yoav och ytterligare en handfull israeler. Det var ett ganska väloljat maskineri. Först - var kan jag jobba? Tokyo, Osaka liksom ytterligare ett stort antal städer var redan upptagna. Där fanns således redan israeler som sålde smycken och tjänade hundratusentals yen. De hade pinkat in sina revir - och att klampa in där för att som nybörjare få en del av kakan var inte bara ovälkommet, det sågs som utmanande och non-kosher.
Ok, sa jag. Den stan är upptagen, och den där, men här då - vad sägs om den?
Nej, svarade Yoav. Den är “bränd”.
Bränd?
Det betydde att israeler hade varit där men av olika skäl hamnat i bråk, inte minst med yakuzan - den japanska maffian. Droger förekom. Vapen likså. En sådan stad, där någon hade utmanat yakuzan och ställt till med lite balagan, ja en sådan stad var bränd. Det var inte särskilt smart att försöka ta sig in i sådan stad.
Ok. Vissa städer är upptagna. Andra brända. Sen fanns det städer där yrkeskriminella från Israel hade etablerat sig. Inte heller de städerna var att tänka på för mig, som ju var och är en fridens man.
Men de flesta israeler som befann sig i Japan var justa och helylle - de hade kommit till Japan för att tjäna in några tusen dollar för att därefter resa runt i Fjärran Östern.
Till sist sa Yoav: här uppe, sa han och pekade på en karta, finns en israel vid namn Yossi som jobbar i två städer - Toyama och Takaoka. Han har meddelat att han nu ska trappa ner och bara jobba i en stad. För ett par veckor eller så. Sen drar han till Indien. Du kan väl åka dit och ta över de städerna. Eller en av dem, i alla fall.
Sagt och gjort.
Jag tillbringade tre dagar i högkvarteret (de flesta israeler som jobbade i Japan mellanlandade här). Sen hyrde jag en van (Nissan) som jag lastade med varor och sedan drog jag iväg. Systemet fungerade så att man därefter ringde till högkvarteret och beställde nya leveranser av smycken och så, och att allting sedan sändes i paket till närmaste postkontor. Den japanska posten - ett föredöme!

Livet är fullt av prövningar. När jag körde iväg med min dieselNissan fick jag för första gången i mitt liv uppleva vänstertrafik. Det var en svettig upplevelse. I början var det stressigt, men acklimatiseringen gick förvånansvärt snabbt. Att ta sig ut ur Tokyo tar tid. Förstäderna tycks fortsätta i all evighet. Men till sist öppnade sig landskapet, och jag var då redan en mästare i japansk vänstertrafik! (Det hör till saken att den japanska trafiken är ett paradis om man jämför med den israeliska motsvarigheten).

Jag körde målmedvetet, med korta pauser, och kom fram till Toyama sent på kvällen. Dvs den tid på dygnet då den japanske affärmannen avslutar sin dag; först jobbar de som galningar, sedan sitter de på krogen och super som dårar innan de därefter raglar hem till fru och barn.
Poängen för de israeliska försäljarna var att smälla upp sina stånd med smycken inne i nöjeskvarteren (sakaliba) för att kunna kränga ringar o.d till affärsmännen när de kom ut från barerna. Alltid fanns där någon Hoshi eller Toshi eller Schmoshi som ville imponera på någon lättklädd ung dam. Horor fanns det gott om, men det sköttes alltid diskret. Japaner är rena och diskreta och artiga och brutala.
(Det hör till saken att jag ser mig som Japans bäste vän. Det är ett mäktigt och fascinerade land och samhälle.)
Så när jag nu anlände på kvällen var det min första uppgift att hitta den här Yossi, israelen som redan var på plats och vars revir/marknad det var tänkt att jag skulle ta över.
Jag parkerade min van och tog en promenad i barkvarteren. Jag gjorde en grundlig rekognosering av området, lärde mig alla gränder och barer, kollade in strategiska försäljningsplatser osv.
Men Yossi syntes inte till. Och jag borde inte börja jobba innan jag hade gjort upp med honom - en oskriven lag.
Nåväl. Jag körde iväg och hittade en park i utkanten av centrum. Där parkerade jag intill en fiskdamm och kröp sedan in bland lådor med smycken och somnade per omgående.
Det hade varit en lång och energikrävande dag.

Nästa morgon vaknade jag av att någon knackade på bilrutan. Det var polisen. Jag fick visa upp passet och svara på frågor. Men min japanska var usel och de kunde inte engelska. Så - vad göra? En av polismännen tog då fram en lite parlör och började läsa upp frågorna. Det handlade om syftet med mitt besök i Japan osv. Polismannens engelska uttal, när han läste de förtryckta frågorna, var obetalbart. Jag fick stålsätta mig för att inte börja skratta. Jag är också övertygad om att de inte förstod ett iota av mina svar…
Men allt gick bra. De kollade inte ens mina lådor.
Så jag tog mig in till centrum igen. Israelerna jobbade bara kvällstid, så jag kunde inte räkna med att hitta Yossi den här tiden på dygnet. Istället lärde jag mig Toyama utan och innan, åt hamburgare på McDonalds, kollade in postkontoret, letade reda på närmaste sento (japansk badinrätttning) och gjorde ännu en sväng i barkvarteren för att planera min nya karriär som svensk-israelisk gatuförsäljare i Toyama, Japan.
Samma kväll körde jag en runda i stan. Så fick jag plötsligt syn på en annan van. Jag vet inte exakt vad det var - men jag övertygades om att detta var Yossi! Så jag körde efter och försökte blända honom med helljuset i dennes backspegel. Men vad gjorde Yossi? Jo, han tryckte gasen i botten och drog iväg - uppenbarligen misstänksam och rädd för att jag var någonting annat än en snäll svensk.
Det blev alltså en biljakt, med två Nissanvans mellan Toyama och Takaoka. Han körde fort, och för mig var det upp till bevis. Alla dessa biljakter man har studerat på film - nu var det “the real deal”.
Han lämnade alltså Toyama och for till Takaoka. Jag var ytterst nära att förlora honom ur sikte, men lyckades hänga på. Kom ihåg att detta var ny mark för mig. Korsningar, trafikljus, enkelriktade gator - allt fick jag ta mig an ad hoc - och det gick bra.
Väl inne i den mindre staden Takaoka stannade Yossi och jag strax bakom honom. Jag hoppade ut som om jag var något slags privatdetektiv och gick fram till Yossi. Efter en något förvirrad början redde vi snabbt ut begreppen. Han höll mycket riktigt på att avsluta sin verksamhet och
visade sig vara en juste snubbe. De följande två dagarna lärde han mig en massa knep och hemligheter i Toyama-Takaoka marknaden.
(Möten av det här slaget, mellan två snubbar långt hemifrån, där man hjälper varandra och för en kort stund blir polare - stor livsupplevelse).

Hur som helst - han tackade sedan för sig och reste till Indien. Och jag satte igång med jobbet.

Efter en litet trevande början fick jag fart på verksamheten. Japanska affärsmän, glada i hatten och nyfikna på “gayin” - utlänningar - gillade att fylleprata. Jag skojade med dem och lyckades som regel kränga ringar och halsband och så. Pengarna började strömma in.
Mina dagar såg ut som följande:
I regel parkerade jag en i park strax utanför Toyama. En bit in i parken fanns en höjd med toaletter och parkering. Där sov jag - det var min campingplats. Några poliser syntes inte till.
Istället ägnade sig japanska ungdomar åt något slags street race i backen upp till parkeringsplatsen där jag alltså höll till. De förde ett jävla liv med sina trimmade motorer och extremt breda däck. Men mig betraktade de uppenbarligen som något slags ointressant statist.

På morgonen brukade jag åka in till stan och äta frukost. Ibland gjorde jag utflykter till stans omgivningar. Sen brukade jag gå till badinrättningen och skrubba mig ren och fin. Därefter liten siesta. Och så blev det kväll och jag slog upp mitt stånd i barkvarteren. Jag lärde känna en del japaner. Ibland tog jag ledigt och lät dem bjuda mig på barrundor. Det handlade om whiskey, sushi, prostituerade från Filippinerna, karaoke samt galen dialog på mycket säregen engelska.
Det var en rolig tid.
Så såg mitt reguljära program ut.
Men på somrarna älskar japanerna att besöka festivalerna. Även dessa evenemang utgjorde en möjlighet för oss gatuförsäljare. Då gällde speciella villkor. Eftersom japanerna själva sålde saker på festivalen, fick man gå till den lokale maffialedaren och köpa sig en plats. På min första festival frågade jag mig fram och fann till slut Bossen. Han gick omkring med uppknäppt skjorta och röda tofflor. Såg ut att vara hyfsat normal. Fåordig. En tatuering (såvitt jag kunde se…). Stympat lillfinger. Han kollade mina varor och sa hur mycket det skulle kosta för mig att få ha ett stånd under den tre dagar långa festivalen. Något förhandlingsläge var det inte. Han sade vad det kostade - jag accepterade. Ok, sa Bossen. Jag betalade och han försvann. En smidig affärsuppgörelse.
Den här festivalen (Shintofest i Takaoka) var väldigt populär. Många familjer. De japanska barnen såg ut som överjordiska dockor när de snubblade fram i sina mini-kimonos. På festivalen tillhandahöll jag förutom det vanliga varuutbudet dessutom en del fluffiga leksaker. Det var exempelvis strykande åtgång på en halvmeterhög marionett, föreställande något slags sagofågel. Den kom i färgerna blått, gult, rött och orange.
Festivaltider var goda tider. Efter en sådan rush brukade jag ta det lugnt ett par dagar. Jag gjorde utflykter och lärde känna många trevliga människor. Men det är andra historier. Jag försöker här ge en bild av hur en israelisk muckarresa kan se ut, och håller därför tillbaka ett stort antal privata upplevelser.

Efter knappt tre månader avvecklade jag verksamheten och åkte tillbaka till högkvarteret i Tokyo. Grossisten fick betalt. Jag satte mig ner med mina räkenskaper. Och efter att ha gått igenom utgfter (inkl. bilhyran) och inkomster landade jag på en förtjänst av ca 4000 dollar. Det var ett hyggligt resultat, men inte extraordinärt. Det fanns israeler som satsade allt på jobbet och tjänade grova yenstålar. Jag har dock aldrig varit en utpräglad affärsman. Visst var jag en disciplinerad gatuförsäljare, men jag tog ofta ledigt (något som andra israeler aldrig ens skulle kunna tänka sig som ett altenativ), jag lärde som sagt känna folk, jag blev hembjuden till japaner, jag raggade japanskor och jag besökte ett stort antal historiska sevärdheter. Men om allt detta ska jag här och nu inte förtälja ett dyft.
Jag tackade Yoav på högkvarteret för ett gott samarbete. Med de intjänade pengarna, plus det jag haft med mig hemifrån, var det nu dags för ett “riktigt” backpackerliv.

Om ni tar min Japanstory, och med fantasins hjälp tänker er ett antal personliga och lokala varianter, då får ni en ganska bra bild av något som tusentals unga israeler har varit med om under sina muckarresor.

Jag flög först till Bangkok. På Khaosan road drällde det av israeler. Förutom Bangkok blev det också lite ö-luffning. Och jag ska inte försöka göra mig finare än jag är - jag hade då och då väldigt roligt i kvarteren med de röda lamporna.
Sedan flög jag med Air France till New Delhi. Indien - my god! Förutom Delhi och Agra (Taj Mahal) blev det en del tid i Rajastan. Och Bombay. Och, förstås, Goa.
Jag utelämnar som sagt mina privata upplevelser (storartade sådana, minnen för livet). Istället vill jag bara kort säga något om bilden av den muckarresande israelen:

Det är sant att många unga israelers resande i Fjärran Östern blir till ett slags reaktion på militärtjänstgöringen i Israel. Det är också sant att snubbarna låter hår och skägg växa, det är sant att många lever något slags flummigt, new-agigt luffarliv där de försöker ta igen allt det de inte kunde göra under tiden som soldat i Tsahal.
Och i Goa finns stränder, god mat, sprit och droger. Full Moon party, sinnesutvidgande experiment.
Många försöker göra sig lustiga över detta. Andra kommer med moraliska fördömanden. Jag är, kanske inte helt oväntat, av en annan uppfattning.
Drogandet och flummandet, som jag uppfattade det hela, är tämligen ofarligt och avspänt. Jag såg mest en massa sköna israeler som ville ha “a good time”. För många innebär tiden som backpacker inte bara ett slags återhämtning från tiden i Israel, utan också ett avstamp för framtiden. En tjej som jag lärde känna, vi kan kalla henne för Yael, kom till insikt om sina framtida planer under en natt på en restaurang i Goa. Hon hade rest runt i Fjärran Östern i ett halvår och vi satt nu och snackade över öl och calamari. Hon återvände sedan till Israel och började studera juridik. Idag är hon advokat i Tel Aviv med make, två barn och Volvo.
Många unga israeler blir också djupt engagerade i främmande kulturer. En del har med andlighet att göra, men jag känner flera israeler som har tagit aktiv del i olika program för att exempelvis skydda utrotningshotade djur.
Kort sagt - ut på muckarresa åker ett tvärsnitt av Israels befolkning. Några är kriminella. Andra är laglydiga antropologer. Där finns drogliberaler. Samt superseriösa studenter som bara vill ta det lugnt innan allvaret och vuxenlivet drar igång.

Ok. Det får räcka för den här gången. Shalom!