Al Hamatzav

Nu när Israel än en gång får utstå hård kritik för att dom försvarar sig, kritik som
kommer både från Europas media samt dess politiska höger och vänster så tycker
åtminstone jag att det är ett ganska orweillianskt tonläge vi hör i debatten. Även
bland annat diktaturklubben FN har fördömt Israel. Låt vara att det är i sedvanlig
god ordning och anda som kritiken uttalas och att vänstern som står för de mesta av
de mer grundlösa och huvudlösa uttalandena har en sann förkärlek till nyspråk.

Man menar som vanligt på att Israel är den starkare parten och att Hamas och dess
terrorism dels kan ses som ett rättfärdigt svar på vad som ses som Israels
aggression samt att dom delar av “motståndet” som är alltför avskyvärt och moraliskt
oförsvarbart även för den värsta extremvänster bara är ett uttryck för det
“palestinska folkets kollektiva desperation”. Allting är som vanligt Israels fel,
med andra ord.

Låt mig kort bemöta dessa två i debatten så vanliga argument och enligt mig
missuppfattningar. Det är argument som luftas även i riksdagens kammare. Jag blev
förvånad när jag råkade titta på sändningar via statstelevisionen från riksdagen
någon gång i vintras och Moderaternas Carl Bildt och tillika Sveriges
utrikesminister och vad som bör vara hans meste motståndare vänsterpartiets
partiledare Lars Ohly delade både retorik och åsikt när Israel och konflikten
debatterades i riksdagen nyligen, “Palestinierna är den svagare parten”, “Israel är
dom som kan stoppa våldet”, etc. Så lät tongångarna (Roy bloggade bland annat om
detta om jag inte minns fel). Jag vill också minnas att Herr Bildt skämtsamt och
självironiskt i förbifarten kommenterade från talarstolen att “någon ordning får
det vara” då han uttryckte en för den debatten ganska ensam motsättning de båda
herrarna emellan i en detalj gällande en ordningsfråga(!!!). Det jag säger är inget
nytt, det har sagts förut men det tåls definitivt att sägas igen och upprepas med
tanke på just debattens tongångar och det starka konsensus som råder kring dessa
enligt min mening svåra och fundamentala missuppfattningar vad gäller
mellanösternkonflikten.

Låt oss titta närmare på om Israel verkligen nu är den svagare parten i sammanhanget
och här är just “sammanhanget” nyckelordet enligt mig. Hela debatten existerar just
nu i ett sammanhang där orsak och verkan samt rationell diskussion fått stå tillbaka
för en postmodern och relativistisk ideologisk uppfattning av verkligheten och
konflikten. Detta resulterar i att hela själva sammanhanget som sådant lyfts bort
och på så sätt öppnas en väg till den kraftiga israel-kritik vi beskådar. Ohederligt
och djupt orättfärdigt, men denna beskrivning kan möjligen också vara en väldigt
snäll sådan. Det finns också utan tvekan många debattörer som inte ens kan använda
okunskap som ursäkt (inga namn nämnda, inga namn glömda).

Visst, ser man till konflikten som endast en konflikt mellan dagens Gaza och Israel
så kan man kanske rent semantiskt och om man bortser från en rad viktiga faktorer
komma undan med att Israel är den “starkare parten”. Men om man ser till faktum att
det inte är en konflikt mellan invånarna i Gaza och Israel utan ett israeliskt krig
mot en djupt fundamentalistisk islamistisk terrorism där Hamas är en del av ett
organiserat hot som spänner över ett stort politiskt och ekonomiskt maktspektra,
organisationer och nationalstater så ser man snart att Israel inte kan sägas vara
den starkare parten. Om nu de geopolitiska aspekterna vägs in (vilket dom bör) med
alla de olika terrororganisationerna och de många regionala diktaturerna såsom Iran
och Syrien med sina långtgående inblandningar och djupt fientliga agendor gentemot
Israel så ser man att Israel inte slåss mot Hamas, Israel slåss mot en
transnationell islamonazistisk fiende som systematiskt försökt utrota Israel och
dess befolkning sedan dag 1 och som går under många namn och former. En fiende som
inte bara har kassamraketer att tillgå utan också är i processen att anskaffa
betydligt mer kärnfulla vapen än så fullt kapabla att på ett par ögonblick uppfylla
de apokalyptiska agendorna hos dessa islamister/islamonazister (välj själva vad ni
vill kalla dom, benämningarna är att betrakta som synonyma). En fiende som bara
behöver “lyckas” en gång medans Israel aldrig har råd att misslyckas. Att då i detta
läge beskylla Israel för det som har uppstått i dag och lång tid tillbaka är inte
bara att bistå och bifalla terrorism, totalitära samhällssystem och
människoförtryck, det är också att motarbeta den enda verkliga lösningen på
konflikten och det enda realistiska hoppet om fred enligt mig: besegrandet av
islamismen och terrorismen. Det är också att svårt missuppfatta konfliktens natur
och karakteristika. Det är enligt mig ganska naivt att tro att islamonazister såsom
Ahmadinejad eller Nasrallah skulle gå att blidkas med något annat än hård makt,
annat än högst tillfälligt. Jag må beskyllas för cynism här men jag å andra sidan
anser att de verkligt cyniska är de som systematiskt förnekar detta.

Det är med andra ord ingen lätt fiende som Israel tampats och tampas med, det är
både en fiende som är lika bestämd som en rabiessjuk hund, beväpnad med ett totalt
förakt för mäniskoliv vare sig det är det egna eller andras, samt innehar alla
nödvändiga ingredienser för framgångsrika kampanjer såsom pengar, politisk makt,
vapen, teknologi, rekryteringsbas, etc. Hamas är ett verkligt hot i sig självt i
skrivande stund, kanske inte mot Staten Israel som sådan men definitivt ett högst
reellt och mycket allvarligt hot mot invånarna i denna. Däremot vill jag ännu en
gång sätta det hela i ett sammanhang, ett regionalt geopolitiskt sådant vilket är
oundvikligt om man ska se konflikten för vad den verkligen är. Sett i ett sådant här
ljus så är som jag tidigare påpekat Israel långtifrån den “starkare parten”. Det är
också långtifrån ett “uttryck för det palestinska folkets desperation” att
kassamraketer dagligen regnar in mot de civila människorna i Sderot. Jag kan visst
tänka mig att situationen under styret av Hamas i Gaza kan vara nog så svårt och
miserabelt, men det gör inte att jag tänker ursäkta vare sig terrorismen, retoriken
och agendan eller förtrycket av gazaborna på något sätt. Jag ser det för vad det är:
islamistisk terrorism som ämnar till att mörda israeliska civila och vars yttersta
mål och explicita agenda är en ny variant av den “slutgiltig lösningen” på Israel
och judarna samt en islamistisk diktatur. En islamistisk terror som kommer att
fortgå tills antingen israel eller islamisterna själva besegrats. Skälen till denna
terrorism är ideologiska snarare än, som det felaktigt ofta anges i dagens debatt,
någon sorts “reaktion på Israels agerande”. Det är Israels och judarnas själva
existens som är källan, uttåget och överlämnandet av Gaza och efterföljande
utveckling bevisar det om något, förutom den explicita agenden hos många av dessa
islamister. Att blunda för konfliktens ideologiska samband är inte se den
överhuvudtaget.

Om jag nu ska kommentera det som skett den senaste tiden i Gaza så tycker jag
personligen att det inte är en dag för tidigt som israeliska armén åter går in i
Gaza. Hamas måste bekämpas med alla medel, det är i längden ohållbart att ha en
islamistisk terroristenklav så nära in på livet. Problemen detta kan föda i
framtiden är av exponentiell natur. Hamas är ingen legitim armé som företräder sitt
folks intressen (ett demokratiskt val legitimerar inte automatiskt en regim och dess
handlingar på något sätt lika lite som ett allmänt val gör en demokrati), det är och
förblir en terroristorganisation och denna måste bekämpas. Vidare har naturligtvis
Israel all rätt att försvara sin befolkning och sitt eget land mot angrepp från en
totalitär våldsideologi och det vore dessutom en ren välgärning för invånarna i Gaza
om denna terrororganisation tillintetgjordes.

Det är inte bara den konstanta beskjutningen från Gaza mot Israel som “glömts bort”
av större delen av media. Det är hela konfliktens historia från 1948 och framåt som
man uppenbarligen inte vill kännas vid. Och konstigt vore det annars för då skulle
ju den så behändiga världsuppfattningen och kritiken av Israel snabbt stelna. Utan
verklighets- och historieförfalskning så kan inte anti-israelerna överleva. Låt vara
att många av dom inte håller sant och falskt särskilt högt, att för dom helgar
ändamålen medlen och dessutom sätter de mellanösternkonflikten i ett eget uppfunnet
större globalt sammanhang där man ser det som en spelbricka i den påstådda
USA-imperialismen och det som man benämner såsom “kapitalismens framfart”.
Islamistisk Jihad är för dessa människor liktydigt med klasskamp och “solidaritet”
och får därmed deras stöd (ofta men inte alltid enligt principen min fiendes fiende
är min vän). Det är också symtomatiskt och tillika vidrigt nog för Europas media och
många politiker att hålla diktaturer och människoförtryck om ryggen för att i nästa
möjliga andetag rabiat angripa demokratier.