Al Hamatzav

När Israel drog sig tillbaka från Gaza-remsan för två år sedan stod vi inför en sådan där definierande punkt i fredsprocessen. Tillbakadragandet var ett steg i rätt riktning och hade kunnat vara början på en positiv spiral. Nu vet vi att det inte blev så. Ungefär lagom tills dessa att Israel började diskutera rörlighet av varor, tjänster och människor började raketerna regna över Negev-öknen, sedan vann Hamas valet och resten är historia. Nåväl.

De som läste al-hamatzav.org på den tiden kan minnas att jag prydde varje post med en orange ribbon. Under halvåret innan tillbakadragandet färgades Israel i två färger. Blå vimplar, armband och allehanda krimsrams markerade stöd för tillbakadragandet. Den orangea färgen representerade motståndet mot tillbakadragandet. Främst bosättarrörelsen men också människor som helt enkelt tyckte att det var sanslöst ogenomtänkt att bara resa sig upp och helt okoordinerat lämna Gaza.

Personligen sällade jag mig till de sistnämnda. Jag är ingen större idol av vare sig bosättarrörelsen, bosättningarna eller ockupationen om man vill kalla den det. Däremot är jag realist och jag vet varför och under vilka omständigheter bosättandet föddes. Jag inser att situationen är betydligt mer komplex än att fred skulle komma som ett brev på posten om ockupationen upphörde. Gaza-reträtten är ett utmärkt exempel på det. Det var ett utmärkt steg i rätt riktning vid fel tillfälle och detta utnyttjades av terroristerna. Idag sitter Israel med en veritabel säkerhetsmardröm på halsen och alla incitament för ytterligare tillbakadraganden är borta. Libanonkriget och kidnappningen av korpral Shalit var inte isolerade händelser och det är ingen tillfällighet att de skedde halvåret efter tillbakadragandet. Med Israels respons på dessa båda händelser var all good-will landet lyckats uppbåda hos världssamfundet som bortblåst, vilket naturligtvis också var meningen. För rörelser som Hamas och Hizbullah, som motsätter sig en judisk stat alls i regionen var det viktigt att visa för Israel och omvärlden att alla fredsgester skulle tolkas som svaghet.

Skälet till att jag alls tänker i de här banorna en söndagkväll två år senare är att Olmert och Abbas träffas varannan vecka eller vad det är och diskuterar. Vid detta senaste samtal, som hölls i Jeriko (vilket i sig är uppseendeväckande) förra veckan diskuterades bl a vägspärrarna och de problem de ställer till för palestinierna. Olmert lovade att han skulle se över situationen och se till att försvarsmakten sammanställer en lista på vägspärrar man klarar sig utan. Palestinierna gick ut i media och berättade att man såg detta som ett löfte. Det här är nackdelen med officiella samtal. Så fort något sägs förväntas handling och uteblir handlingen leder det till frustration och våld. Detta är också varför Israel naturligtvis pratar med alla möjliga människor (inte minst Syrien) utan att detta någonsin blir officiellt.

Vägspärrarna gör naturligtvis livet riktigt surt för palestinierna som tvingas köa i dem. Faktum är emellertid att vägspärrarna räddar liv. Faktum är vidare att vägspärrarna ligger där de ligger för att det är där de gör nytta. Vägspärrar är inte till för att jävlas med palestinier, även om det förefaller vara en hel hög Palestina-vänner som hävdar detta. Ett argument som ständigt anförs är att om vägspärrarna inte var till för att jävlas skulle de inte ligga mitt på Västbanken, mellan palestinska städer.

Vägspärrarna sitter där de sitter därför att självmordsbombarna inte tar sig in till Israel genom vägspärrar. Det är helt enkelt för svårt att smuggla in ett sprängbälte genom en vägspärr. Därför används strategier som att klä ut sig till kvinna (kvinnor kollas inte lika hårt) eller att smuggla sprängbälten och annat i ambulanser (i strid mot Geneve-konventionerna). En lika populär taktik är att helt enkelt klippa sig ett hål i stängslet (barriären är som bekant till över 95% stängsel) och ta sig igenom på det viset.
Sprängbälten är heller ingenting man kan köpa på stan i vilken större palestinsk stad som helst. I allmänhet görs bältet på ett ställe, av någon knuten till ett terrornätverk, för att sedan transporteras någon annanstans. All logistik kring terrorns infrastruktur är känslig för israeliska informatörer, som förser gränspolis och militär med underättelser för att kunna sätta upp vägspärrar, eller hålla särskild koll vid vägspärrar där man misstänker att en terrorist tänker färdas. Dessa är vägspärrarna inne på Västbanken.

Saken är alltså den att samtliga vägspärrar fyller en funktion. De finns där för att rädda israeliska liv och för att de är nödvändiga. Varje lyftande av vägspärrar är en kompromiss mellan palestinsk rörlighet å ena sidan och risken för israeliska liv å andra sidan. Att lyfta vägspärrar är alltså att ge upp lite av sin säkerhet, som en fredsgest. Därför tror jag att ett eventuellt lyftande av vägspärrar skulle kunna bli just en sådan definierande punkt för fredsprocessen som tillbakadragandet från Gaza var. Det är nu oerhört viktigt att minnas turordningen. Israel ger upp lite av sin säkerhet för palestiniernas rätt till rörlighet. Frågan är hur det mottas på den palestinska sidan. Jag skulle gissa att vi kommer att se åtminstone ett lyckat terrordåd som följd för häri ligger problemet – Ockupationen är inte skälet till terrorn, även om den ökar och när den.

–
Jerusalem Post: Government mulls roadblock removal
Haaretz: Erekat: Olmert release list of ‘major’ roadblocks slated for removal

Intressant?
Andra bloggar om: Israel, Palestina, vägspärrar, checkpoints, terror