Al Hamatzav

Operation “Gjutet Bly” har hittills gått som på räls. Men det gjorde det andra Libanonkriget också under de första tre dagarna. En markoffensiv kommer att bli det som avgör om operationen i Gaza blir en strategisk och politisk seger mot Hamas – eller ett nationellt fiasko.

Just nu skulle jag egentligen varit på väg till Sderot, tillsammans med några busslaster Peace Now-aktivister för att tillsammans med den lokala fredsorganisationen “Other Voice” tända de åtta Chanukkaljusen, visa solidaritet med civilbefolkningen och propagera för en återgång till vapenvilan. Inte helt överraskande ställdes evenemanget in efter de israeliska attackerna mot Gaza.

Under söndagen intog Israel såväl militär som civil beredskap. De som bor inom några mils radie från Gazaremsan uppmanas att hela tiden befinna sig i närheten av ett skyddsrum, skolorna kommer inte att öppnas på tisdag som planerat (barnen har just nu Chanukka-lov) och i radion förmedlas tillfälliga gästfamiljer i norra och mellersta Israel för familjer som behöver komma ut ur området runt Gazaremsan så länge beskjutningen pågår.

Enligt alla de militära och politiska kommentatorer vars analyser och spekulationer översvämmat israeliska media så har attackerna hittills varit lyckade, ur israelisk synvinkel. Lördagens attacker kom som en total överraskning för Hamas. Hizbollah ger Hamas “moraliskt stöd” men signalerar samtidigt att man inte har för avsikt att öppna en ny front mot Israel i norr. Både Egypten och den palestinska myndigheten anser att Hamas har sig själva att skylla då de vägrade gå med på en fortsatt vapenvila på samma villkor som i den tidigare överenskommelsen. Protestaktioner i form av stenkastning och demonstrationer förekommer, men hittills endast sporadiskt. Något större folkligt uppror och en “tredje intifada” är det definitivt inte tal om i nuläget.

Men denna hittills “lyckade operation” kan visa sig bedräglig. För de som minns det andra Libanonkrigets första dagar, i mitten på juli 2006, har Gazaattacken väldigt mycket av déja vu. Samma positiva rapporter om de lyckade militära aktionerna, samma oändliga ström av generaler i TV och radio, samma upphetsade nyhetsreportrar, samma patriotiska stämning och solidaritet med den israeliska lokalbefolkningen i de raketbeskjutna områdena, samma vädjan till civilbefolkningen att vara “stark” och samma diskussion kring Israels palestinska invånare och deras förhållande till “fienden”. Då var det Azmi Bishara och andra som anklagades för att ha samröre med Hizbollah, idag är det den muslimske ministern Majadele som får kritik för att han bojkottar ett regeringssammanträde i protest mot Israels attacker i Gaza.

Fortsättningen? Israel har kallat upp 6 700 reservister, och det är troligt att flygbombningarna kommer att följas upp direkt av en begränsad markinvasion i vissa delar av Gazaremsan, och det är då operationen kan trassla till sig. Hamas förmåga att attackera israeliska fotsoldater mitt ibland civilbefolkningen i Gazas tättbebyggda kvarter är enormt mycket större än deras förmåga att försvara sig mot luftangrepp. Hamas militära gren Iz ad-Din al-Qassam har inte ens börjat strida än.

Några dussin dödade eller kidnappade israeliska soldater och en israelisk armé som bildligen och bokstavligen fastnar i Gazas lera samtidigt som raketbeskjutningen fortsätter kan vända den israeliska opinionen på nolltid.

Traumat från det andra Libanonkriget hänger fortfarande över både armén och den sittande regeringen, som nu måste bevisa att de lärt sig läxan. Det är ingen lätt uppgift. Den enda trösten är att Olmert i vilket fall inte ställer upp i valet, och Ehud Barak ligger så långt ner i opinionssiffrorna att han inte har mycket att förlora.

I skrivande stund fortsätter raketerna att falla över Netivot, inte långt från Gazaremsan, och en palestinier dödades av den israeliska armén under en demonstration i byn Naalin. Det här är långt ifrån över än.

(Artikeln kommer också att publiceras på www.newsmill.se Kolla t ex vad Fredrik Malm skriver där).

SvD