Al Hamatzav

# “The proof of the pudding is in the eating”.

# I krig måste sanningen vaktas av lögner.

______________________________________________________________________

1. Allt du behöver förstå dessa dagar är att det handlar om en kamp om
problemformuleringsprivilegiet i Israel/Palestina-frågan:

Person X säger: “Problemet är att det finns en judisk stat i området.”
Person Y säger: “Problemet är att det finns palestinier i området.”
Kalle Svensson säger: “Det är ockupationen som är problemet. Och bosättningarna.”

Men låt oss här och nu glömma alla dessa reaktionärer och fanatiker.

Nu pratar vi om det aktuella läget, om realpolitik, om det som just nu upptar parternas tid och energi:

- Vem ska bestämma vad som ska stå på dagordningen ?
- Av det som står där - vad är viktigast just nu, vad kommer först ?

Ett inte alltför vågat antagande är att det är Israel och USA, bl a tack vare principen om att Makt är Rätt, som vinner privilegiet att bestämma dag- och turordning.
Låt mig då visa konferensens primära och viktigaste punkt genom att travestera ett vulgärt och känt uttalande:

“It´s the security, stupid !”

I skrivande stund säger bl a Livni och Dichter att den palestinska myndigheten måste ta itu med Vägkartans/Färdplanens säkerhetskrav. Palestinska ledare svarar att de redan har uppfyllt dessa krav.
Här står just nu diskussionen om vad man ska diskutera i Annapolis och stampar. Abbas kan förvisso hävda att han har åstadkommit en del framsteg på Västbanken, men då kvarstår frågan om Gaza. Där styr Hamas med koran och raketer.
Har Abbas i Ramallah ett faktiskt mandat för “hela Palestina”, för alla palestinier ? Vad har en överenskommelse i Annapolis för värde, om den ytterligare cementerar avgrunden mellan Fatah och Hamas ?
Detta är ännu en “gordisk-semitisk knut”.
Parallellt med israelisk-palestinska förhandlingar i Annapolis, finns det behov av förhandlingar mellan Fatah och Hamas i, låt säga, Alingsås.
Detta känns avlägset, eftersom Vägkartan påbjuder Abbas att bekämpa Haniye. Den legitima myndigheten måste bekämpa den illegala och militanta islamismen.
Milis- och terrorgrupper måste avväpnas. Först därefter kan man gå vidare till andra frågor.

Det här är en viktig insikt. “Säkerhet” är inte bara ett tomt ord, en lös attityd eller något man tar till som ursäkt för att slippa fatta impopulära beslut.

Säkerhetsaspekten är på blodigt allvar. Den är ett hinder som måste konfronteras. Det går inte att bluffa sig runt och sedan låtsas som om man tagit sig över detta hinder på “fredsprocessvägen”.
Här krävs faktisk handling och faktiska resultat. Och ja, här krävs att någon gör det hårda och stundtals “smutsiga” jobb vissa s k intellektuella inte ens orkar föreställa sig. Jag har medvetet dröjt mig kvar något vid den här poängen, eftersom jag har sett och insett att den alltsomoftast ignoreras bland svenska opinionsbildare.

“Experterna” (Bjereld, Svenning, Ohly, Klein, Guillou m.fl) hoppar över det komplicerade detaljarbetet och talar i stora och till intet förpliktigande ordalag om “tvåstatslösningen”.

Det talas om Den Färdiga och Slutgiltiga Lösningen, men ingenting om hur vi når dit. Man pekar på Målet, men säger ingenting om Medlen.

Sådana opinions- och ledarbudskap får mig att kväva en gäspning.
Det är ointressant, irrelevant.

—

2. Med anledning av punkt 1, kommer här litet “fredsprocesskunskap” i kondenserad form:

§ De som säger: “Det finns ingen process”. Eller: “Processen är död”, är de som inte vill ha någon fredsprocess.

§ En process sker gradvis, steg för steg. De som då säger: “Alla stora och svåra frågor måste lösas nu”, har följdaktligen missförstått konceptet, och föreslår i själva verket något som effektivt sätter stopp för fredsarbetet.

§ Att processen åsamkats svåra bakslag ska inte tas som ursäkt för att få lägga av, utan bör istället sporra parterna (plus “Kvartetten”) till temporära och partiella överenskommelser, hur små och obetydliga de än förefaller att vara.

§ Metafor: Att bygga ett sandslott tar lång tid, och är ett hårt och minutiöst arbete. Att rasera sandslottet kan vilken klåpare som helst klara av på några sekunder.
Det krävs således omfattande skyddsåtgärder och säkerhetsarrangemang för att värna ev. framsteg i fredsarbetet. Krigsälskande fanatiker och andra kriminella kommer även framledes att göra sitt yttersta för att sabotera det som parterna kommer överens om.

§ Samtliga steg och inslag i processen är alltid direkt förbundna med Säkerhetsaspekten. Ex: En evakuering av bosättningar blir kontraproduktiv, om den leder till raketattacker. En nybildad och auktoriserad palestinsk polis-styrka blir meningslös, om israeliska trupper kränker deras “mandat”.

§ Av detta följer att ev. framsteg under det närmaste halvåret står och faller med säkerhetsläget. Avväpning av milis- och terrorgrupper, samt stopp för israeliska operationer på Västbanken och Gaza, utgör därför förutsättningen för framsteg inom andra områden. (Jag är inte optimist. Detta är de teoretiska idealen).

—

3. Bosättningarna på Västbanken är något som ska ingå i kommande slutförhandlingar, i samband med att man tar itu med frågan om gränsdragningen.
Frågan om “utposterna” bör dock finnas med redan i Annapolis. Israeliska ledare har dock hittills sagt att detta inte är ett lika angeläget ärende som att bekämpa terrorgrupperna. Här är jag kritisk till Israels hållning (som den ser ut i skrivande stund): utposterna bör redan nu tas bort. Dessutom är det min åsikt att all byggnadsverksamhet på Västbanken bör frysas. Ev. framsteg i Annapolis måste innehålla reciproka åtgärder. Förutom det jag nämnt kan man även tänka sig frigivning av fler palestinska fångar, borttagande av checkpoints på Västbanken o.d.
Goodwill: att visa sin goda vilja, att våga kompromissa.

—

4. Inget talar för stora och genomgripande framgångar i Annapolis, men mycket talar för temporära och partiella åtgärder. Ponera att detta antagande är sant, vad blir då reaktionerna hos respektive part ?

Ett sådant scenario skulle stärka Olmert. Israeler lär då muttra:” Något konstruktivt händer, trots allt”. Och Lieberman & Co kan sitta kvar i regeringen, eftersom frågan om Jerusalem inte tas upp.
Abbas hamnar dock i en knepig situation. Ett alltför magert resultat får honom att framstå som svag, vilket skulle stärka Haniye. Den israeliska regeringen måste således erbjuda ett par rejäla köttben i syfte att främja de palestinska krafter som bevisligen vill förhandla.

Alltså: en konservativ och reaktionär Ehud Olmert försvagar Abbas och stärker Haniye. Detta ökar spänningen mellan Fatah och Hamas, vilket kan leda till att den militanta islamismen får bättre fäste på Västbanken, vilket ökar risken för raketattacker mot västra Jerusalem och övriga Israel, vilket i sin tur tvingar Israel till stora militäroperationer på Västbanken. Detta låter som en svårt skadeskjuten fredsprocess.

Om Olmert istället intar en progressiv och modig attityd, värdig arvet efter Rabin, så innebär detta en boost för Abbas, vilket i den bästa av världar skulle kunna bli ett incitament för vissa Hamasanhängare att sätta press på Haniye om att ansluta till förhandlingsbordet.

Om Olmert, mot alla odds, går med på att i Annapolis diskutera någon form av temporärt arrangemang för Jerusalem, så leder detta med stor sannolikhet till avhopp från regeringen, politisk kris och utlysande av nyval. Ett sådant kan då tidigast hållas om ca ett halvår. Under tiden fram till dess blir fredsarbetet lidande, liggande, vilande.

Om en ny mitten-vänster koalition vinner valet och bildar ny regering med ett uttalat mandat om att ordna en kompromiss om gränsdragningen och Jerusalem, så ökar risken dramatiskt för “judiska” terrordåd och andra vansinneshandlingar. Om det istället bildas en högerregering med tydligt mandat om ett Nej till förhandlingar om Jerusalem, så ökar istället risken för något slags Intifada Nr. 3.

5. Allt jag skrivit här ovan är ett försök att tydliggöra vissa teorier och scenarion. Verkligheten kommer dock att erbjuda en mix av samtliga varianter som nämnts.

Det troligaste är nog ändå att stora terrordåd och militära svar förstör möjligheterna till framsteg i fredsarbetet. Dvs: det “trygga, bekanta och perverterat goda” jag resonerar kring i “The Final Status Anxiety Syndrome”.

6. TIll sist något för dig att meditera över:

# Är det rimligt att verkställandet av de palestinska nationella rättigheterna är avhängigt vilken israelisk regering som för stunden sitter i Jerusalem ? Är det vettigt att ge de israeliska väljarna vetorätt i den här frågan ? Ska jag och Anna V. eller Lieberman och Eitam bestämma om storleken på ett framtida Palestina ?

Här en profetia: det blir till sist en Internationell Skiljedomstol som får avgöra frågorna om Jerusalem, flyktingarna och gränsdragningen.
Ingen kommer att bli nöjd. Alla kommer att gnälla. Face it.
—

# Först kommer säkerheten. Sedan Säkerheten. Osv.

# Det blir en urvattnad konferens. Det blir endast överenskommelser om partiella och temporära åtgärder. Omständigheterna och den rådande ordningen tillåter inte mer än så. Då blir den sista frågan: hur kommer de extrema och militanta grupperna att reagera ? Om du vill veta svaret på den frågan - följ den kommande vinterns nyhetsflöde !