Al Hamatzav

Hur man umgås med sina grannar varierar mycket från land till land och från stad till by. Jag själv tillhör den kategori människor som umgås med mina grannar genom att säga hej till dom i trappuppgången och nöjer mig med det. Min israeliska mamma däremot har nödtvunget anpassat sig och har berättat om vilken chock hon fick av sin första tid i Sverige där ingen umgicks med sina grannar.

En som behandlar ämnet granrelationer är Simon Jonsson i sin debutbok Huset på Arlozorovgatan. Författaren är en 21-årig svensk Stockholmsjude med för att citera boken “ena foten i Sverige och den andra i Israel”. Att så ung ge ut en bok är i sig en bedrift som väcker både nyfikenhet och ganska höga förväntningar.

I Huset på Arlozorovgatan får vi följa fyra grannar utan större umgänge som som sakta vävs in i varandras liv. En etiopisk änka Yisraela, den berömde författaren Assaf Avidan, poeten/studenten Yair och en kärlekskrank ung man vid namn Nathan. Till en början känner de knappt till varandras existens annat än genom de (o)ljud som hörs genom väggarna, men gradvis genom ett allt intensivare händelseförlopp börjar de umgås. Under resans gång avslöjats otrohet, tappra förföringsförsök misslyckas och allmän livsångest skapar diverse komiska situationer. Samtidigt ges återblickar till det ödestriga året 1933, året då Chaim Arlozorov mördades av okända gärningsmän.

Boken har flera kvaliteer och främst av dem är att den är skriven på ett sätt som gör det israeliska samhället tillgängligt för en bredare svensk publik. Slangord, gatukultur och syndigt leverne visar sidor av Israel som de flesta svenskar inte har känedom om eller ens kunde föreställa sig fanns. Bokens intrig drivs framåt i ett accelerande tempo likt den växande sexfrustration som beskrivs vilket gör den spännande att läsa. Språket däremot känns inte alltid flytande och boken är mycket ungdomligt skriven. Det senare gör att det känns det som den riktar sig mot en yngre publik, vilket är synd, då säkert gör at flera potentiella läsare missar en mycket underhållande berättelse. Det märks annars att Simon Jonsson låtit sig inspireras av Amoz Oz i sina ordval och meningar, vilket inte direkt är något negativt. Simon har lyckats fånga fyra personligheter i en underhållande berättelse som även om karaktärerna är överdrivet komiska och patetiska ändå känns trovärdiga för alla som har varit i Israel.

Hur man umgås med sina grannar är kanske något man själv inte bestämmer, utan samhället runt omkring. Vad som är naturligt i ett land är märkligt i ett annat. Ödet är det iaf ingen som tror på i min svenska loftgång.