Herre på täppan
Av G. Tikotzinsky • 2006-07-25 • Kategoriserat under: Iran, Israel, LibanonJag använder ofta ordet realpolitik i mina politiska analyser. Ordet myntades av Bismarck, och betyder helt enkelt att identifiera och tillvarataga sina huvudintressen i utrikespolitiken. För Bismarck var krig ett taktiskt instrument i Preussens regionala utrikespolitik. Även om krigsmetoderna och vapnen har ändrats en hel del sen Järnkanslerns tid så kvarstår realpolitiken som ett faktum – framförallt i Mellanöstern. Här sysslar många länder med samma sorts nation-building som Bismarck gjorde, och här är landsgränserna lika konstgjorda som de var i Europa på 1800-talet. För att förstå de diplomatiska turerna kring kriget i Libanon måste vi därför analysera de olika maktcentras huvudintressen – här sorterade geografiskt från väst till öst.
USA: USA har tre huvudintressen i Mellanöstern. Först, att bibehålla sitt ekonomiska och politiska inflytande – detta är ett intresse i sig. Metoden för detta är främst att stöda den existerande regional maktbalansen, både militär, ekonomisk och politisk. För det andra, att på något sätt lyckas lösa Iraq-problemet. För det tredje, att blockera Irans islamistiska strävanden. I det långa loppet måste USA, liksom Israel, ta itu med Irans geo-politiska ambitioner och kärnvapenupprustning. Ett opportunistiskt politiskt mål för USA skulle vara att dra isär den syrisk-iranska alliansen och därmed kanske neutralisera konflikterna med Syriens intressen. Vad gäller Hizbollah, så ser USA gärna att hela organisationen försvinner – puff!
UK: Tony Blair har förstått vad det hela handlar om. Han tycker inte om det potentiella hotet att ett kärnvapenbeväpnat Iran kan nå mellan-Europa med sina Shihab-3 långdistansmissiler. Han tycker inte heller om hotet att den väst-fientliga islamist-regimen i Iran får ökat regionalt inflytande, på bekostnad av UKs traditionella roll. Därför ställer sig Blair tills vidare bakom Israel. Att han kan göra så beror till stor del på att UK inte riskerar pådra sig sina traditionella arabiska vänners vrede – deras intresse är också att stoppa Irans expansion (se nedan).
Frankrike: Frankrike har varit ganska tyst under två veckors krig. Som den förre arvtagaren till den delen av de Ottomanska imperiet var det Frankrike som ”uppfann” Libanon som ett nationalhem för kristna araber på 1920-talet. Elysee-palatset måste avväga intresset att bevara sitt traditionella inflytande i Libanon och Syrien, gentemot intresset att göra sig av med Hizbollah och blockera Iran. Förmodligen är Frankrike mycket aktivt inom den tysta diplomatin. Ett för landet fördelaktigt slut på kriget skulle vara att få en ledande roll inom en framtida internationell fredsbevarande styrka. Då förstärks Frankrikes inflytande inom landets traditionella intressesfär i Arabvärlden.
Israel: Jag har redan skrivit i föregående post var Israels intressen ligger. Israel vill krossa Hizbollahs militära förmåga och därmed eliminera ett militärt hot. Vidare har Israel ett starkt politiskt intresse att sätta hårt-mot-hårt vad gäller Irans ambitioner i Mellanöstern. Israel har också ett intresse att stärka Libanons självständighet gentemot Syrien.
Libanon: Landets omedelbara huvudintresse är naturligtvis att få slut på bombandet. När kriget med Israel så småningom tar slut måste libaneserna gå en mycket fin balansgång för att undvika ett nytt inbördeskrig. Om de lyckas, så är huvudintresset fortsatt nation-building, samt att återuppbygga fysisk infrastruktur och att stärka administrativa institutioner. På det politiska planet sammanfaller Libanons intressen med Israels – nämligen att förhindra Hizbollahs/Irans återkomst, att Libanons arme tar över södra Libanon, samt att stärka Libanons självständighet gentemot Syrien.
Syrien: Man måste skilja på Syriens nationella intressen och President Assads personliga intressen. Den politiskt svage Assad har som huvudintresse att hålla sig kvar vid makten, till varje pris. Det är svårare att få grepp om Syriens nationella intressen, eftersom de ser helt annorlunda ut från ett västerländskt perspektiv än från ett syriskt. Ur syriskt perspektiv så är ett huvudintresse att återta Golanhöjderna från Israel samt att bevara sin ekonomiska och politiska makt i Libanon. Dessutom måste man komma ihåg att Baath-partiet i Syrien fortfarande har en pan-arabisk agenda – Syrien har till och med en pan-arabisk konstitution. Ett annat intresse är att, som Hizbollahs sponsor, undgå Västs vrede i den nuvarande konflikten.
Alliansen med Iran är inget intresse i sig, den har bara varit ett taktiskt medel. Naturligtvis skulle Syriens intressen ta allvarlig skada om Israel krossar Hizbollah, och Assad gör mycket riktigt vad han kan för att hjälpa Nasrallah. Bland annat lite vapentransporter i det tysta, samt hotet om att gå med i kriget om Israel sätter marktrupper i Hizbollahs fästen i Bekaa-dalen.
Från ett västerländskt perspektiv framstår Syriens ambitioner som rena fantasier, och enligt Väst ”borde” landets intressen istället vara regional stabilitet samt fredstraktat med Israel och Libanon.
Jordanien och Saudiarabien: Båda länderna har varit utsatta för Iran-stödda terrorhandlingar under flera års tid. De har ett gemensamt intresse i att stoppa Irans inflytande i regionen, och framför allt att stoppa radikaliseringen av inhemska Shiia-minoriteter eller andra missnöjda grupper. Amman och Riyad vill naturligtvis bli av med Hizbollah fortast möjligt.
Iran: Min föregående post täcker även Iran, delvis. Iran står och väger mellan två intressen. Först och främst, så vill man fortsätta utveckla sin atomarsenal i relativt lugn och ro. Kärnvapen kan åstadkomma betydligt mer för Iran än Hizbollah någonsin kan, utan att behöva användas en endaste gång. Därför är man beredd att offra sitt andra huvudintresse – regionalt inflytande genom olika proxy-organisationer och miliser. Det är helt uppenbart att om Hizbollah krossas utan att Iran tillsynes lyfte ett finger, så förlorar Teheran mycket av sitt vardagliga inflytande över Hamas et al.
Politik i Mellanöstern är en herre-på-täppan lek. Det övergripande gemensamma intresset för alla parter är att förhindra att ett nytt maktcentrum uppstår – det är lika viktigt som att hela tiden stärka sin egen ställning. Därför är alla (utom Iran naturligtvis) mer eller mindre överens om att stoppa Irans ökande inflytande. Hizbollah ses av alla som en iransk filial som potentiellt kan klonas i andra länder, och därför måste Hizbollah krossas. Liksom efter Iraqs invasion av Kuwait 1990 har det uppkommit en underlig situation i Mellanöstern där de flesta parterna har helt eller delvis gemensamma politiska och militära intressen som för tillfället överskuggar de traditionella konflikterna. Därför har ingen lyft ett finger för att rädda Hizbollah eller Libanon. Och därför kommer kriget att fortgå tills Hizbollah är ”lagom” krossat – men då kommer de arabiska brödrafolken och det internationella samfundet att låta helt annorlunda än dagens gemensamma tystnad.
No related posts.
G. Tikotzinsky är bosatt i Israel där han verkar som styrelseordförande i flera kibbutzägda industriföretag. Han har en BA-examen i internationella relationer och en MBA-examen. På den politiska höger-vänster skalan identifierar sig Tikotzinsky som oberoende naturvän.
Alla texter av G. Tikotzinsky
Hur ser du på möjligheten att Iran kan potenitell söka pakter med Pakistan och anti-Väst Nordkorea för att öka sin makt i Mellanöstern?
Jag håller med om att man inte kan förstå Mellanöstern-konflikten utan realpolitiska insikter. Men hur ska man förstå realpolitiken i relation till det normativa? Demokrati/diktatur-dikotomin brukar ju här ofta användas. Och hur ska internationell lag förstås inom realpolitiken, enligt dig?
David,
Jag ser Pakistan och N. Korea som teknologi- eller vapenleverantörer till Irans framtida force-de-frappe. Jag tvivlar på att Iran vill framstå som N. Koreas allierade, och jag tvivlar på att Pakistan vill byta ut USA mot Iran som närmsta bundsförvant. Kontakterna kommer nog att ske i det tysta.
Intressant sammanfattning av intressen och makt i regionen.
Jag undrar i vilken utsträckning Israels krig mot shiamuslimska Hizbollah i Libanon kommer att minska Hizbollahs politiska makt i Libanon?
Hur politiskt starkt blir ett framtida Hizbollah utan militär kapacitet i Libanon?
För att reducera shiamuslimerna politiska inflytande i en demokrati som Libanon så måste man väl reducera deras antal tänker jag?
Kommer ett militärt försvagat Hizbollah medföra att andra grupper i Libanon startar inbördeskrig för att minska deras politiska inflytande genom att reducera deras antal? Det finns ett motstånd mot att ge de drygt 400.000 palestinska flyktingarna i Libanon libanesiskt medborgarskap av rädsla för större islamskt inflytande i Libanon.
Det skall bli mycket intressant att följa den spännande följetong trots att situationen medför en tragedi för så många människor där.
Intressant krönika av Per T Ohlsson i Sydsvenskan om varför det blir så mycket vrede och bestörtning när Israel brukar våld.
http://sydsvenskan.se/opinion/pertohlssonkronika/article173813.ece
Anti-D #2,
Demokrati/diktatur i det enskilda landet är irrelevant för de regionala spelreglerna. I listan ovan finns både demokratier och diktaturer. Jag håller dock med om den vanliga tesen att det är svårare för en demokrati att välja krig som policy-medel än det är för en diktatur. I modern tid har det också visat sig svårt för demokratier att bestå sig i långt utdragna lågintensiva konflikter – Israel i Libanon, USA i Viet Nam, Frankrike i Algeriet etc.
Vad gäller internationell lag, så beror det lite på vilken nivå man talar om. Bilaterala traktat, som oftast anses vara de starkaste delarna av internationell lagstiftning, efterhålles ungefär lika bra oavsett styrelseskick. De mer diffusa etiska delarna av internationell lagstiftning, såsom Genevekonventionerna, tummas det på av alla, liksom alla bilister tummar på trafikreglerna. Men här vågar jag påstå att det råder väsentliga skillnader mellan Israels förhållande till etiska regler jämfört med de kringliggande diktaturernas. Egypten och Iraq har använt giftgas mot civila, Syrien dödade 20,000 dissidenter i Qom och byggde en motorväg över massgraven, Jordanien dödade 10,000 civila i kriget mot PLO, etc. Trots alla som påstår motsatsen, så gör Israel stora ansträngningar att skona civila. Det faktum att ämnet diskuteras öppet och offentligt i Israel visar kanske bäst skillnaden mellan diktaturer och demokratier i realpolitikens Mellanöstern.
Angående ngt annat. Såg nyss pa CNN att enligt vissa tolkningar kunde det kanske ingå i Rice´s fredsplan att Israel avtrader sheeba-farmerna till Libanon. Nagon som vet hur Israel (regeringen, allman opinion etc.) skulle stalla sig till det? Och ligger det verkligen på bordet?
Nu tycker jag väl inte att Genevekonventionen är sådär otydlig, förstås.
Jag menar, Det hävdas ju att Israel har rätt att attackera Hizbollah i självförsvar (och jag håller med), här hänvisar man alltså till internationell rätt.
Men hur ska vi då göra när internationell rätt går oss emot? Exempelvis är det otvetydigt så att internationell rätt går Israel emot när det gäller konfiskation av ockuperad mark.
Det är ohederligt att hänvisa till internationell lagstiftning när det gynnar ens intressen, men hänvisa till “realpolitik” när det rätten går en emot.
David #7,
Sheeba-farms är enligt FN syriskt, inte libanesiskt.
Anti-D #8,
Israels rätt till självförsvar är förankrad i FNs stadgar (UN Charter). Genevekonventionen är delvis mycket klar, delvis mycket luddig. Hela konceptet har vattnats ur, eftersom inget krigförande land någonsin har efterföljt konventionens regler till punkt och pricka. Hizbollah har klart och tydligt brutit mot konventionen därför att kombattanter inte bär uniform och därför att vapenförråd och andra militära installationer har förlagts till civila bostadsområden. Huruvida Israels bruk av våld är proportionernligt eller inte är en avvägningsfråga. Hur många civila libaneser är det rimligt att riskera för att komma åt Hizbollahs stabsbunker i Beirut? Den frågan besvaras inte av Genevekonventionen.
Tikotzinsky:
Verkligen välskrivet. Men vissa argument du skriver om är nog kanske lite för mycket konspirationsteorier. Vore tacksam om du kunde presentera lite mer källor. Har tyvärr inte hunnit googla. Ska göra det men det vore bekvämt om du klistrade in lite länkar.
Jan,
Tyvärr inga länkar. Det hela är baserat på mångåriga studier (som hobby) av Mellanöstern och dess aktörer. Naturligtvis kan det hela avskrivas som konspirationsteorier – det ligger i realpolitikens natur. Få ledare basunerar klart och tydligt ut den verkliga politiska agendan för allmänheten, så analysen rör sig i tolkningarnas värld.
Du får gärna återkomma med din tolkning av ländernas intressen, som helt säkert kan skilja sig från min. Jag tror dock du kommer fram till samma slutsats – vi har sett en unik sammanstrålning av intressen vilket ger Israel fritt spelrum tills Hizbollah är “lagom krossat.”
Jan,
Två saker till som borde vara med i kommentar #11:
1. Tack.
2. Du måste skilja mellan rena konspirationsteorier och intresse-analyser. Konspirationsteorier brukar handla om att en aktör kontrollerar en annan aktörs handlingar, eller planerar sina handlingar efter förutsägbara svarsmönster hos motparten. Ett exempel på ren konspirationsteori som ofta förekommer i kommentarerna på al-hamatzav är att “Sharon visste hur palestinierna skulle reagera när han besökte Tempelberget 2000, och han provocerade med avsikt fram andra intifadan.” Konspirationsteorierna tillskriver slughet och framåtseende som jag ännu inte sett bevis för hos politiker, från något land.
Tikotzinsky:
Jag har full respekt för dina argumentaioner och jag ser dig som en av de få seriösa bloggarae på denna site. De andra personer som jag gärna diskuterar med är Anna och Magnus för att de har seriösa och sakliga inlägg. Men jag vill ändå förstå hur du resonerar som du gör i vissa fall. Tack än en gång för att du har extremt proffsiga inlägg.
Jan, du skriver “de få seriösa bloggarna på denna site” och sedan räknar du upp tre av fem :-) Dessutom är Mikes och Mathias inlägg minst lika sakliga och seriösa som mina (den med Aftonbladets “luftbomber” var roligast).
Kommentarer är en annan sak. Men några av dem som gillade att trasha mig tycks ha tagit semester :-)Jag trodde att jag skulle bli kallad desertör och förrädare så snart jag börjar gnälla om dödade soldater (se nästa bloggpost).