Har kibbutzen någon framtid?
Av G. Tikotzinsky • 2006-09-09 • Kategoriserat under: IsraelEtt unikt inslag i det israeliska samhället är landets 269 kibbutzer, som med sina 130,000 invånare utgör världens största frivilliga socialistiska experiment. Den första kibbutzen, Deganiya, upprättades 1910 vid Kinnerets (Genesarets Sjö) södra strand. Pionjärernas syfte var att skapa ett klasslöst samhälle i Eretz Israel, baserat på judiskt jordbruk. Grundtesen var: “Bidraga efter förmåga, förbruka efter behov.” Ideen slog rot, och under 1920-40 talen växte kibbutzrörelsen i takt med den judiska immigrationen.
Rent praktiskt så går all lön och företagsvinst in i kibbutzens centrala kassa. I utbyte förser kibbutzen sina medlemmar med fickpengar (lika för alla) samt full social omsorg från vaggan till graven. Dessutom äter medlemmarna gemensamt i en central matsal, får kläderna tvättade i ett centralt tvätteri och bor gratis i kibbutzens lägenheter. All egendom, utom personligt lösöre, ägds av kibbutzen. Så sent som på 1980-talet var en ny cykel och en TV där hemma ansenliga rikedomar i kibbutzvärlden.
Kibbutzerna har gett upphov till, och stöttas av, en egen juridisk infrastruktur. Speciella lagar och prejudikat reglerar till exempel förhållandet mellan kibbutzen och medlemmarna, kibbutzernas skattestatus eller äganderätten till de gemensamma tillgångarna. För några år sedan gjordes en genomgripande reform, och för första gången byggdes en juridisk bas för att lösa upp en kibbutz och fördela den fasta egendomen.
Trots att alla kibbutzer är olika, så hade den kollektivistiska modellen några inbyggda och övergripande problem som ingen lyckats undkomma helt.
Problem #1: Israels industrialisering. I takt med att Israel utvecklades till ett modern industrisamhälle, så minskade kibbutz-jordbrukens ekonomiska bärkraft. Samtidigt som kibbutzernas befolkning ökade behövdes färre och färre händer i jordbruket, och jordbruket gav mindre och mindre utkomst relativt till köpta industriprodukters pris. Enda sättet att skapa sysselsättning och bättre inkomster var att bygga upp en egen industri – eller att medlemmarna förvärvsarbetade utanför kibbutzen. Det gick, med möda, att anpassa ideologin till en industrikapitalistisk modell, men det uppstod ändå en massa praktiska problem. Till exempel så lade kibbutznikarna beslag på management-jobben, vare sig de hade relevant utbildning och erfarenhet eller inte. På fabriksgolven och till skiftarbete anställde man efterhand arbetare utifrån, vilket bidrog till att skapa en arbetsfientlig kultur inom själva kibbutzen.
Problem #2: Det kringliggande samhällets sociala utveckling. Sedan 1970-talet har Israel förvandlats till ett moderns västerländskt medelklass-samhälle, med relativt starka inslag av individualism, materialism och privat initiativ. För den driftige finns stora möjligheter, speciellt sedan teknologi-sektorn växt fram. Ideologi är trevligt att läsa om i historieböckerna, men knappast något levnadsideal för dagens unga. Denna utveckling har naturligtvis också påverkat kibbutzerna, och många medlemmar har valt att lämna kibbutzerna för att söka sin lycka på egen hand. Det är framförallt de unga och de starka som flyttat. På 30 år har en långsam netto-emigration urholkat kibbutzernas talangpool samt förskjutit åldersfördelningen. Det finns nu många kibbutzer där medlemmarnas medelålder är över 60 år, eller där kibbutzmedlemmarna mest håller låglönejobb.
Problem #3: Kibbutzmodellen. Det moderna samhället har sakta trängt in i kibbutzerna och tärt sönder den kollektivistiska modellen. Här är några exempel: Privatägda bilar förekommer naturligtvis inte på en kibbutz, men i Israel är en tjänstebil en vanlig löneförmån pga skattereglerna. Även om medlemmarnas kontantlön går direkt till kibbutzen, så har anställda utanför kibbutzen ibland en privat bil, något som sticker MYCKET i ögonen. Anställda utanför kibbutzen får också tillgång till egna pensionsförsäkringar, i motsats till de andra kamraterna som är beroende av kibbutzens egen förmåga att avsätta pengar till framtida pensioner. Eller se vad som händer när ett kibbutzföretag satsar på export och etablerar ett dotterbolag utomlands. Utan tvivel måste kibbutznikarna som skickas utomlands få en egen lön som går att leva på, skicka barnen till expat-skolor osv. När de kommer hem har de uppsparade medel och personlig egendom som köpts utomlands. Ju fler medlemmar som arbetar utanför kibbutzen, desto starkare blir krafterna som bryter ner den kollektivistiska modellen.
Problem #4: Den demografiska utvecklingen. Utan befolkningstillväxt underifrån, så klarar kibbutzerna inte försörjningsbördan som den ökande medellivslängden kräver. Låt oss anta att kibbutzen är tillräckligt attraktiv för att värva nya medlemmar och hålla kvar de unga. Vad händer då när det lilla intima kollektiv-samhället växt till över 1000 personer? Vad innebär det att dela ALLT med människor som man inte ens vet vad de heter?
Problem #5: Bristande kibbutz management. Många kibbutzer har inte utvecklat en tillräckligt stor talangpool för sin egen, eller sina fabrikers, ekonomiska ledning. Konceptet har varit att det går bra att befatta alla tjänster utan yrketsutbildning – alla är ju lika. De medlemmar som skaffat sig akademisk utbildning har ofta studerat intressanta, men föga matnyttiga, yrken. En av ”mina” kibbutzer har i 40 år livnärt sig på en plastfabrik – men inte en enda kibbutznik har skaffat sig en utbildning som kemi-ingenjör, och bara några få har en gedigen utbildning i företagsekonomi. Företaget var ett par dagar från konkurs innan kibbutzen gav upp och lät proffs ta över ledningen. Olika typer av mis-management har lett många kibbutzer och kibbutzföretag nära konkurs.
Vad återstår då idag, fyra generationer senare, av de ursprungliga kollektivistiska idealen? Svaret beror mycket på var man tittar och vem man frågar. Den stora majoriteten av kibbutzerna är på väg att gå ifrån den kollektivistiska modellen. Det första traumatiska steget togs redan på 1990-talet – man satte individuella elmätare på bostäderna och kibbutznikarna fick betala sin egen telefonräkning. Numera har de flesta kibbutzer infört olika grader av individuella avgifter samt utökad enskild äganderätt. Anpassad lön är nästa stora traumatiska steg, som i princip dödförklarar hela modellen.
Ännu har ingen kibbutz fördelat tillgångarna och förvandlat sig själv till en vanlig stads-bildning, men jag tror det kommer. De som har nått längst fungerar idag ungefär som en svensk kommun. Medlemmarna får lön efter sitt arbetes ekonomiska värde och de som är anställda utanför behåller sin lön men betalar skatt till kibbutzen. Matsalen är ombyggd till restaurang där man betalar fullt pris för måltiderna, och bostäderna har i stället utrustats med kök. Privat egendom går utmärkt, både bil och bank-konto. Bostäderna är fortfarande gemensamt ägda, men fördelade i fasta boenderättigheter som kan ärvas eller säljas. Det finns till och med kibbutzer som fördelat aktierna i industriföretaget. Kibbutzen står för social service och omsorg, men på betydligt lägre nivåer än förrut. Ofta är det konkurshotet som framtvingat sådana drastiska förändringar.
På andra sidan skalan finns fortfarande kibbutzer som är helt kollektivistiska. De flesta i denna grupp är de rika kibbutzerna, som äger stora industrikoncerner. Två exempel är Hatzerim i söder som äger Netafim, och Mishmar HaEmek i norr som äger Tama. Med full omsorg och service (gratis, naturligtvis), ”fickpengar” som överstiger medel-inkomsten i Israel, och bekväma villor att bo i så har de här kibbutzerna inga som helst problem att hålla kvar medlemmarna eller värva nya vid behov. Socialism går utmärkt -om man är tillräckligt rik.
Kommer kibbutzerna att finnas kvar om 10-20 år? Jag tvivlar på att mer än några få undantag då har kvar kollektivmodellen. Kibbutzerna fyllde en viktig funktion i början på förra seklet, men har nu spelat ut sin roll. Av pionjärernas mantra återstår inte mycket mer än en elak omskrivning – när idealen är döda heter dagens modell att ”förbruka efter förmåga, bidraga efter behov.” Socialisterna får ursäkta, men experimentet på micro-nivå har misslyckats.
No related posts.
G. Tikotzinsky är bosatt i Israel där han verkar som styrelseordförande i flera kibbutzägda industriföretag. Han har en BA-examen i internationella relationer och en MBA-examen. På den politiska höger-vänster skalan identifierar sig Tikotzinsky som oberoende naturvän.
Alla texter av G. Tikotzinsky
“Socialism går utmärkt – om man är tillräckligt rik”…Tikotzinsky, din analys är perfekt. Som f d kibbutzmedlem skulle jag bara vilja tillägga att socialism går utmärkt så länge en majoritet av medlemmarna är beredda på att med sitt arbete dra in mer pengar till kibbutzen än de själva förbrukar. När majoriteten av medlemmarna blir bidragstagare kan man inte betala räkningarna längre, så enkelt är det.
Däremot tror jag inte att idealen är helt döda – men de uppfylls på frivillig väg. Många mindre samhällen, som moshaven där jag bor, har väldigt aktiva gemensamma kommitteer, som tar hand om befolkningens behov. Det kan vara allt från kulturella evenemang till att organisera matlagning i två veckor för nyförlösta mammor som just kommit hem från BB till att se till att sjuka får besök och städning. Att ta ansvar för varandra kan man göra alldeles utmärkt utan socialism.
men det är väl med socialistiska experiment på mikronivå som det är med fred mellan folk och länder. bara människor som omfattas av tanken och frågan verkligen vill det så går det, annars är det kört… eller hur ?
precis som religion egentligen… tror man så går det bra att följa buden.
håller f ö med anna, idealen är ju trots allt det som gör skillnad! vad dom sen kallas, och huruvida de görs till regel eller ett allmänt automatiskt beteende har mindre betydelse. huvudsaken är ju att vi gör gott mot varandra.
sen är det kanske lättare att vara generös när man har ngt att ge kanske. fast överflödssamhällen brukar tyvärr karaktäriseras av det motsatta… men till syvende og sidst är det människans fel, inte ägandets eller överflödets fel.
Tycker jag mig ana smärre kommunistiska influenser i kibbutzens begynnelse? Eller om man så vill planekonomiska dito?
Natte:
Det stämmer ganska bra. Korta versionen är att många av kibbutzrörelsens grundare var judar från östeuropa, som förutom sionismen även tagit åt sig kommunismen. Kibbutzerna var resultatet, och visade sig vara en ganska vettig grund för en nygrundad stat utan andra medel att grunda sin ekonomi på. Men som G. sa så är deras tid i princip över.
Är man hängiven kommunist så är även kibbitzrörelsen ett intressant studieobjekt, eftersom det i princip är det enda kommunistiska experimentet som någonsin haft någon form av framgång (dvs man slapp terrorvälde såväl som masssvält).
Jo precis, det som fascinerade mig mest var just framgången med kibbutzerna, eller snarare den relativa sådana.
Jag har nämligen alltid varit av den åsikten att kommunismen är en ultimat ideologi men omöjlig att omsätta i praktiken, men så är uppenbarligen inte faktum om det görs på rätt sätt.
Detta ska läsas mer om.
Natte:
G. beskrev faktiskt just kibbutzernas framgång och nedfall väldigt väl i inlägget ovan =)
Jag kan annars berätta för dig, av de korta tillfällen som jag bott på kibbutz så är det inte en tillvaro jag vill vara fast vid. Man bor i en väldigt fast kontrollerad diktatur. Man kan inte äga vad man vill, jobba med vad man vill, ens resa utanför kibbutzen när man vill, eftersom man är ett kugghjul i helheten. I vissa kibbutzer gick man till och med så långt att man löste upp kärnfamiljen och lät barnen bli uppfostrade kommunalt också, innan man insåg att man producerade ganska trasiga ungar.
“Ideologi är trevligt att läsa om i historieböckerna, men knappast något levnadsideal för dagens unga.”
“Socialism går utmärkt -om man är tillräckligt rik.”
Sannerligen en informativ text, men kan inte skada med lite objektiv läsning också..
Vad intressant, “vid de korta tillfällen”, ses/sågs det med blida ögon av de andra i kubbutzen?
Nja, det du beskriver låter ju onekligen som ett fungerande kommunistsamhälle, det har som bekant sina för- och nackdelar. Fast kommunal uppfostran känns som att ta det hela ett steg för långt.. usch.
Natte:
“Sannerligen en informativ text, men kan inte skada med lite objektiv läsning också..”
Objektiv läsning? Du menar alltså att sånt finns?
“Vad intressant, “vid de korta tillfällen”, ses/sågs det med blida ögon av de andra i kubbutzen?”
Jag följer inte alls din fråga? För att precisera så har den tid som jag tillbringat på kibbutz varit när jag hälsade på min släkt som då bodde där. Jag har med andra ord haft direkt (men kortsiktig) insikt i kibbutzlivet (både för och nackdelar. Gemenskapen ska man inte trivialisera), och jag har genom min släkt tagit del av de begränsningar man lider av. (Att inte kunna bestämma när man ska hälsa på nära och kära utanför kibbutzen t.ex.)
Men du kan se det så här: en anledning till att kibbutzerna funkade var just att det var frivilligt att bo i dem. I princip så är det ingenting som hindrar någon här i Sverige från att försöka grunda ett autonomt jordbrukskollektiv någonstans i Norrland. Det kräver dock som sagt en del uppoffringar, fler än vad jag tror att de flesta skulle gå med på när det kom till kritan.
Mike:
“Objektiv läsning? Du menar alltså att sånt finns?”
Åtminstone förhållandevis. Jag är ung och naiv.
“Jag följer inte alls din fråga?”
Jaså, det rörde sig om visiter hos släktingar, uppfattade det som att du kom och gick i maskineriet lite som du ville. Men då förstår jag bättre.
Ja, det där är ju även den eviga problematiseringen kring kommunism/kapitalism, marknadsekonomi/planekonomi och möjligheterna respektive begränsningarna med ovanstående. Vad värdesätter man mest? Det är oerhört individuellt.
Låter det sätta punkt i diskussionen innan den snöar in på ren höger/vänster-argumentation :)
Det finns ett stort (ca. 100 medlemmar) jordbrukskollektiv i Danmark – Svanholm. Det startade 1978 med att några idealister köpte godset och drog igång en helt kollektivistisk kibbutz. Man kämpade länge med att amortera lånen, ganska nära konkurs. Någon gång på 90-talet började man odla eko-grönsaker, och sedan dess har ekonomin gått bättre. För tre år sedan bytte man ekonomisk model, och numera går bara 80% av individuella inkomster in i den gemensamma kassan. För den som vill prova kibbutzlivet utan att resa till Israel så går det bra att besöka Svanholm, eller till och med bli medlem. http://www.svanholm.dk