Al Hamatzav

Arkitektur har alltid utgjort ett flertydigt sätt för människor att bygga sin identitet. För den icke insatte kan en byggnad vara objektivt vacker, något man tar till sig. Att bo i ett vackert område gör det lättare att identifiera sig med det området gentemot andra. Området blir helt enkelt en del av ens identitet som man gärna uttrycker. På etnisk och nationell nivå kan vackra historiska byggnader/områden även för de som inte vet särskilt mycket om historia bli ytterliggare en del av identiteten även om man inte bor där. Arkitekturen blir symbol för generationers arbete och anknytning till ett område, vilket överförs till individen som får känslan av att vara en länk i en kedja.

Det är därför inte särskilt märkligt (måhända för en hyperprotestantisk, nyttomaximerande svensk) att Tyskland och länderna i Central- och Östeuropa genomför sådana massiva kostsamma rekonstruktionsprogram där stadskärnor, slott och kyrkor byggs upp från ingenting mer än 60 år efter förstörelsen. Till och med i västra Tyskland har mängder med initiativ tagits för att rekonstruera bort 50-tals-betongen bl.a i Frankfurts Altstadt.

För Israel är situationen självfallet annorlunda. Trots sex krig (!) har knappt en bomb skadat den Israeliska arkitekturskatten. Däremot socialistisk-sionistisk modernitetsfixering och orientalisk likgiltighet för det offentliga rummet. Likt 60-talets Sverige revs och rivs viktiga historiska byggnader (bl.a det första hebreiska gymnasiet i Tel Aviv, dagens fula Shalom Tower) och ersattes med betong eller dagens själlösa hus-i-park-byggnader. Om man lägger mycket energi på att bevara varenda judisk sten äldre än 2000 år så är de senaste 150 årens sionistiska-, brittiska mandat- och Palestinarabiska/ottomanska arkitektur i sämre skick.

I Tel Aviv (var annars i Israel) pågår för närvarande en mycket dynamisk gentrifiering med omfattande k-märkning och renoveringsprojekt över hela staden. I Jerusalem har det skett en rejäl inbromsning av rivningarna men knappast den nödvändiga upprustning som vore önskvärd (Bukharakvarteret!). Den judiska delen av gamla stan är totalt själlöst återuppbyggd med enda glädjeämnet att man äntligen bestämt sig för att rekonstruera Hurva-synagogan. Den israelfödde stjärnarkiteken Moshe Safdie (som jag tycker är usel minst sagt) har fått konstruera en trafikseparerad gångpyramid till gamla staden trots att Jerusalemborna gick man ur huse för att stoppa hans förslag att täcka Jerusalems skogar med trista förorter. I Haifa pågår alltjämt förstörelsen. Stadens myndigheter har satsat mycket på att renovera den tyska kolonin och det arabiska området Wadi Nisnas (som med europeiska ögon ändå ser aningen nedgånget ut). Däremot de gamla arabiska stadsdelarna vid vattnet och viktigast: Hadar Ha Carmel utsätts för rivningar som får det rysa i kroppen. Hadar HaCarmel eller Skönheten på Karmel var det mest betydande judiska området och stadens mittpunkt under 1920 till 1960-talet. Förutom gamla Technion ligger och låg här en rad imponerande Bauhaus och andra europeiskinfluerande byggnader. Flera byggnader är bygga i samma stenmaterial som den ottomansk-arabiska arkitekturen men i europeisk form. I europeisk stadsplaneraranda fästes vikt på offentliga parker, vackra vyer och ett rutnätsdraget gatunät. Likt alla israeliska städer innebar 60-talet en dramatisk förslumning. Staten hade inte råd att riva som i Sverige men ansåg sig heller inte nödsakat att skydda och bevara. Idag har flera vackra byggnader försvunnit (och försvinner) i Hadar eller tillfogats ovarsamma tillbyggnader. Området har töms på all socioekonomisk stark befolkning och innevånarna utgörs av immigranter, visserligen ofta välutbildade men ekonomsikt svaga. I takt med att dessa integreras lär de sig av israelerna att detta område är dåligt och flyttar därifrån. Samtidigt har lägre utbildade och inte särskilt rika arabiska familjer börjat flytta in i området.

För Israels judiska befolkning borde detta vara alarmerande. Israeliskhet tillskillnad från judiskhet är för de flesta ett tomt begrepp. I och med att Israeliskhet och Sionsim hänger samman borde det därför vara prioritet att bevara de senaste 150 årens mödor att knyta an till det nygamla landet. Det bör påpekas att majoriteten av den arabiska och ottomanska arkitekturen inte heller är äldre än 100-150 år. Med risk för att ge Israelhatarna eld i sina omoraliska brasor vill jag påpeka att man som besökare i Israel ibland får intrycket av att judarna är temporära kolonisatörer. I nästan varje stad bor araberna i gamla stan och judarna i moderna suburbiska höghus. Plaststolar, engångstallrikar och plastmuggar får en ibland att tro att befolkningen är turister på picknick.
Resultatet är en slit- och slängmentalitet och en likgiltighet för landet (inte på ett teoretiskt men på ett praktiskt plan). Utan religiös tro, arkitekturiska årsringar eller diasporasärarten tvivlar jag på att flertalet icke-religiösa israeler känner sig som en länk i en kedja. Snarare att deras hemvist är ett resultat av slumpen och för stunden praktisk.

Det finns flera initiativ i Israel att bevara men att diasporan behöver engagera sig är uppenbart. Hadar och ett dussin andra områden måste rekonstrueras och bevaras. För den judiske ungdomen/besökaren inte särskilt insatt i historia (icke-biblisk!) blir det annars svårt att känna anknytning till något som påminner om en förort byggd för 20 år sedan. Landets moraliska existens står helt klart på spel. För utan känslan att ”vi” är också en del av detta landet tvivlar jag på att dagens sekulära ungdom influerad av relativism och ”förståelse för den andre” kommer känna ett brinnande engagemang för Israel eller kunna försvara dess rätt mot de som vill avveckla staten.

Posta till:

No related posts.