Gudmundson + Lieberman = sant?
Av Roy B. Alterman • 2009-12-19 • Kategoriserat under: Sverige och MÖ-konfliktenOpinionsartikeln i SvD innehåller svaga stycken. Här ett exempel:
“I förra veckan presenterade israeliska medier läckta detaljer ur vad som sannolikt var den förra israeliska regeringens förslag till palestinierna. Dåvarande premiärminister Ehud Olmert ska ha berett ett förslag som skulle ha inneburit en framtida palestinsk stat omfattande motsvarande 99,3% av territoriet utifrån 1967 års gränser. Och ett delat Jerusalem. Palestinierna ska ha nekat. Igen. Vilka är oresonliga?”
Den avslutande frågan utgår från att Gudmundson är less och trött på den massiva fientlighet mot Israel som finns på sina håll i Sverige. Så han tar i lite extra. Han säger att det är palestinierna som inte vill ha fred. Gudmundson gör sig här till ännu en padda i det svenska debatträsket. Inte bra.
Delat Jerusalem? Ett tips: ta en förnyad titt på kartan. Det du ser är Olmerts definition på en “delning av Jerusalem”. Varför skulle Abbas acceptera Olmerts definition, när Olmert inte accepterar Abbas dito?
I Gudmundsons ordval och formuleringar finns också en antydan om att Abbas upprepar Arafats fatala nej och misstag i Camp David. Detta är förvisso en kreativ men likafullt falsk verklighetsbeskrivning. Olmert och Abbas förhandlade. Det var en process. Det var inte så att de stod fem centimeter från den stora fredströskeln.
Gudmundson fortsätter:
“Den nuvarande israeliska regeringen är en reaktion på att den tidigare mittenregeringen inte fick gensvar för sina eftergifter”.
Förenklat och svagt, herr Gudmundson. Den nuvarande regeringen är i första hand ett resultat av Olmerts påstådda korruption. Sedan var det långtifrån någon självklarhet att den krisen skulle leda till nyval. Men Barak satsade på att sänka Livnis tänkbara mitten-vänster-regering för att så kunna ta plats i Bibis mitten-höger-dito. Detta har bl a lett till att det inte längre finns en oppsition värd namnet att tala om.
Dagens regering i Jerusalem är en fet och märklig skapelse. Den överlever av ett enda enkelt skäl: Abbas vägrar förhandla.
Låt mig avsluta med att ta fasta på Gudmundsons rubrik: “Därför driver Bildt israelerna till vansinne“.
Detta antyder att Liebermans reaktion, med den eländiga och vulgära referensen till Sveriges agerande under andra världskriget, på något sätt skulle vara representativ för den israeliska allmänheten. Det är helt fel. Många israeler drivs till vansinne av Lieberman, inte av Bildt. Gudmundson borde förstå att en mitten-vänster-regering i Jerusalem hade hanterat Boström/Aftonbladet-affären på ett helt annat sätt.
Det är sant att Bildt led ett diplomatiskt nederlag i EU, men den israeliska regeringen har inte större problem med Carl än man har med många andra EU-politiker. Det pågår en ständig strid. Under den senaste hösten var Sverige ordförande, och då fick Sverige och Bildt klä skott för den del av EU som Jerusalem är missnöjd med. Sedan var hösten speciell, eftersom man förberedde det som ska ligga till grund för den utrikespolitik som ska ledas av den nye “utrikesministern” Catherine Ashton. Alltså – pay attention:
Det rådde konsensus i Israel om att det nu var läge att agera och markera mot de krafter inom EU som har en slagsida mot det i israeliska ögon alltför pro-palestinska hållet. Det råkade vara Bildt som hamnade i blickfånget. Det hade tidigare råkat bli så att Liebermans vulgaritet ställdes mot Bildts arrogans. Lieberman förstörde en gyllene hasbara-möjlighet, och Bildt gick i fällan. Han kan inte tänka sig att skaka hand med Lieberman, och därmed hade Carl usel kontakt med Israel under det viktiga förberedelsearbetet fram till det var dags att presentera den nya utrikesdeklarationen. Sverige och Israel har idag, efter den här hösten, varken bättre eller sämre kontakt än vad som tidigare var fallet. Det handlar bara om personerna Avigdor och Carl, om våra usla ledares egon, prestige och fördomar.
Det är ett känt faktum att det som levereras av bl a Svensk Israel-Info, samt av sådana som Per Gudmundson, inte bör beskrivas som “pro-israeliskt”, utan som “pro-likud”, eller “pro-yisrael Beteinu” (Lieberman). Det är legitimt (sic!) att hysa sådana åsikter. Men det finns andra röster i Israel. Varför ska man alltid slå tillbaka mot vissa svenskars Israel-fientlighet med hjälp av Lieberman? “Allt är fel med Israel”, säger de som demoniserar den judiska staten. “Inget är fel med Israel”, säger Lieberman och hans svenska groupies. “Israel begick brott mot mänskligheten i Gaza”. “Israels agerande var fläckfritt och moraliskt oantastligt.” Mitt förslag: skruva ner emotionerna.
Samtidigt som Lieberman påminde om Sveriges agerande under andra världskriget (det som gjorde att Bildt surnade till och bestämde sig för att inte träffa Lieberman), så agerade Beilin, Sarid samt Haaretz ledarskribenter (för att bara nämna några) på ett betydligt mer nyanserat och konstruktivt sätt. Nu har vi ett halvår bakom oss där Bildts arrogans och Liebermans vulgostil har fått bestämma hur den svensk-israeliska diskursen ska se ut. Skrattretande. Tragikomiskt.
Per Gudmundsons retorik är i samklang med hur det låter inom Likuds högerfalang samt i Liebermans tjänsterum. Min kritik handlar inte om att detta skulle vara “fel åsikt”. Jag ville bara påminna om att Gudmundsons tendens att anamma denna hållning gör att han hamnar i konflikt med andra israeler. Det är, med andra ord, meningslöst att försöka publicera texter som är tänkta att vara representativa för vad “israelerna” tycker. Därmed ser vi att inte bara innehållet i Gudmundsons artikel, utan även rubriken, är ännu ett inlägg i den svenska sandlådedebatten om den israelisk-palestinska konflikten. There must be another way…
(Michael Fenenbocks artikel och uppmaningar om att “vi” bör fälla Alliansregeringen nästa år som straff för att Bildt inte håller med Lieberman är mest en hysterisk eruption av det mer patetiska slaget. Gudmundson borde ha ignorerat honom, och istället tagit fasta på vad de israeliska ledarskribenterna har haft att säga om saken.)
No related posts.
Intressant?
Andra bloggar om: gudmundsson Hasbara Israel lieberman
Roy B. Alterman är frilansande rådgivare inom strategisk kommunikation och
arbetar bland annat med krishantering, säkerhetspolitisk analys, opinionsbildning
och lobbying. Han är verksam i Sverige, Israel, USA och Storbritannien.
Alla texter av Roy B. Alterman
Roy, nu skjuter du dig och Al Hamatzav i huvudet igen. Du har för det första fel i dina sakpåståenden och för det andra är du totalt tondöv för den svenska Mellanösterndebatten. Hur vore det om du fokuserade på det du kan någonting om, nämligen Israel? Sammantaget bidrar du till att distansera dem som vill se en balanserad svensk debatt om Mellanöstern, som också förstår Israels belägenhet, och inte som Bildt dansar efter Abbas Palestinagruppernas pipa. Jag har aldrig hört dig kritisera någon palestinapropagandist. Du skjuter in dig på att smutskasta varje svensk debattör som lyfter fram även det palestinska perspektivet. Helt obegripligt!
DU HAR FEL OM JERUSALEM:
Bara för att DU inte känner till fakta så ska du inte angripa andra med dumheter. Olmert har tydligt gjort klart att han tänkte dela Jerusalem, så att de östra delarna hamnade i en palestinsk stat. Tempelberget skulle få delad administration av Israel, palestinierna, Jordanien, Saudiarabien och USA. Läs om delar av detta på BBC:
“Jerusalem’s ‘Holy Basin’ would be put under international supervision and the city’s Arab neighbourhoods would be ceded to the new Palestinian state.”
http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/8273336.stm
DU HAR FEL OM SVERIGES REAKTION PÅ LIEBERMANS GLIRING
Du har helt fel om att Bildt och Sverige skulle vara arga över en gliring från Lieberman om Sveriges medlöperi under Andra Världskriget. Detta rapporterades i (1) svensk notis, och är inte på något sätt grunden till spänningarna mellan Sverige och Israel ! Det är helt ofattbart att du felbedömer debatten så till den milda grad.
Spänningarna handlar om Bildts underlåtenhet att ta avstånd från Aftonbaldet-artikeln (trots att Justitiekanslern sagt att det inte finns några grundlagshinder för det). Om faktumet att Bildt tillrättavisade den svenska ambassadören för hennes avståndstagande. Om faktumet att Bildt, i motsats till flera emokratier, oreserverat hyllade Goldstonerapporten som “seriös” och viktig, där Israel anklagas för att “avsiktligen” dödat civila. Att han vägrat att besöka Israel. Att han entusiastiskt försökt att kringgå alla fredsavtal och FN-resolutioner som definierar att gränser, Jerusalem och fred ska nås genom förhandlingar och inte genom att EU ger palestinierna allt de vill ha utan att nå en fredsuppgörelse med Israel (dvs samma misstag som Obama gjorde i bosättningsfrågan vilket innebär att palestinierna inte har något incitament att förhandla, utan tvärtom höjt sina krav och villkor).
DU HAR FEL OM ISRAELVÄNNER
Dina patetiska attacker på SII och Gudmundson m.fl är dessutom oförskämda. SII är varken pro-Likud eller pro-Lieberman. De sysslar med att förmedla nyheter och information, och jag känner dem som står bakom.
Förtroendet för dina texter bör vara på snabb nedgång hos alla dem som eftersträvar balans och saklighet i denna fråga.
Tillägg till Roy:
Och när har någon av alla de du attackerar sagt att Israel är fläckfritt, som du hävdar? När har Gudmundson sagt det? Han säger att det inte är helt utan fog att hävda att Bildt betett sig ensidigt i den här frågan.
Som bosatt i Israel har du lika liten koll över den svenska debatten som du hävdar att alla andra har om israelisk politik!
Ur Sydsvenskan:
I en intervju i The Australian för två veckor sedan konstaterade Olmert att Israel på så sätt skulle kunna behålla de stora bosättningar som utgör förorter till Jerusalem, vars östra del skulle bli huvudstad i en palestinsk stat.
”Även om jag var övertygad om att Jerusalem, historiskt och känslomässigt, alltid kommer att vara det judiska folkets huvudstad, så var jag redo att dela staden”, sade Olmert.
http://sydsvenskan.se/opinion/signerat/matsskogkar/article593558/Alltid-ett-skal-att-tacka-nej.html
“No 2 was the issue of Jerusalem. This was a very sensitive, very painful, soul-searching process. While I firmly believed that historically, and emotionally, Jerusalem was always the capital of the Jewish people, I was ready that the city should be shared. Jewish neighbourhoods would be under Jewish sovereignty, Arab neighbourhoods would be under Palestinian sovereignty, so it could be the capital of a Palestinian state.
“Then there was the question of the holy basin within Jerusalem, the sites that are holy to Jews and Muslims, but not only to them, to Christians as well. I would never agree to an exclusive Muslim sovereignty over areas that are religiously important to Jews and Christians. So there would be an area of no sovereignty, which would be jointly administered by five nations, Saudi Arabia, Jordan, the Palestinian state, Israel and the United States.
http://www.theaustralian.com.au/news/opinion/ehud-olmert-still-dreams-of-peace/story-e6frg76f-1225804745744
In the Newsweek interview Olmert, for the first time, spelled out the percentages that he had offered: 93.5% to 93.7% of the West Bank along with a land swap of 5.8% and a safe-passage corridor from Gaza to the West Bank that would make up the rest.
He said that the “holy basin” in Jerusalem would be under no sovereignty at all and administered by a consortium of Saudis, Jordanians, Israelis, Palestinians and Americans. Abbas rejected the offer, telling Diehl that “The gaps were wide.”
http://www.jpost.com/servlet/Satellite?cid=1245184852687&pagename=JPost%2FJPArticle%2FShowFull
Olmerts kontor har sagt att vissa detaljer på den karta som Haaretz publicerade var felaktiga, antagligen gällande Jerusalem, som inte visar det som står ovan.
Att du sätter en smutskastande rubrik på det här inlägget med Gudmundsons namn, kanske för att få trafik, är en stor besvikelse.
Det börjar bli tröttsamt med ditt påklistrande av extremist-etiketter på liberala debattörer, we get it Roy; du är vänster. Fråga: du tycker inte att det liger något i påståendet att det inte är Israel som är “the obstacle to peace”?
“Du skjuter in dig på att smutskasta varje svensk debattör som lyfter fram även det israeliska perspektivet”, skulle det självklart stå ovan.
Hej
Det är inten säkert att denna kommentar kommer att bli min sista i anledning av din artikel.
Först några ord om Olmerts slutförslag till Abu Mazen senhösten 2008. Det var inte ett led vilket som helst i förhandlingsprocessen utan Olmerts, och därmed Israels, slutförslag i de förhandlingar som startats i enlighet med besluten i Annapoliskongressen. Förslaget var det mest långtgående som det officiella Israel någonsin lämnat palestinierna. Olmert förklarade öppet att det var ett sk. “take it or leave it” förslag dvs inte på något sett något som palestinierna kunde ta som ut gångs punkt i eventuella framtida förhandlingar. – Något som de försöker göra nu-.
Dessutom tycker jag att du tar i när du påstår att “Det är ett känt faktum att det som levereras av bl a Svensk Israel-Info, samt av sådana som Per Gudmundsson, inte bör beskrivas som “pro-israeliskt”, utan som “pro-likud”, eller “pro-yisrael Beteinu” (Lieberman). Att beskriva SII och Gudmundsson som “pro-likud”, eller “pro-yisrael Beteinu” (Lieberman) är att ta i och verkligen i överkant.
Mitt förslag är att du publicerar dina kommentarer om Gudmundson på Gudmundsons blog , Roy!
Det kan bli en intressant dialog där också.
Annars tror jag att du felplacerar Per Gudmindson i Liebermanlägret.
Per har en mycket mer nyanserad syn på Israel och Palestina än såväl Lieberman som Nethanyahu.
/BR
Jag tycker nog att du är ute och snurrar nu. Abu Mazen gjorde är förvisso inte Arafat men han är garanterat inte personen med modet att ta några egentliga kompromisser. Och att slaska ihop Svensk Israelinformation med Lieberman och Likud är direkt larvigt.
Det är roligt att läsa vad folk tror att Roy vet och inte vet, och var han bor och inte bor. Jag skulle vilja påstå att Roy har väldigt bra koll både på den svenska Mellanösterndebatten och på vad som händer på den israelisk-palestinska diplomatiska arenan, både lokalt och internationellt. Och precis som förra gången med Dick Erixon så är det intressant att det verkar vara fruktansvärt politiskt inkorrekt att angripa några av “de våra”. Tror att Gudmundsson tål avsevärt mycket mer kritik än den Roy kommer med utan att få ett nervöst sammanbrott.
Jag uppfattar inte heller Svensk Israelinfo som speciellt mitten-vänsterorienterat, efter israeliska mått. Med tanke på det svenska debattklimatet är det helt förståeligt.
Och Marcus, Roy lyfter väldigt ofta själv fram det israeliska perspektivet. Det gör faktiskt jag också – även om mitt perspektiv oftast är ännu mer vänster än Roys, men lik förbannat är det israeliskt. Det är precis det där som stör mig, att det är Likudperspektivet/Dick Erixonperspektivet som är “israeliskt”, medan alla andra är landsförrädare. Det är ungefär lika korrekt som att säga att bara moderaterna representerar det “svenska” perspektivet (jag avstår från att säga SD för Likud är moderat, inte SD) medan alla andra är kommunister som vill sälja ut landet till ryssarna.
Jag tycker alltså att det är ni debattörer här som verkar ha väldigt svårt att ta till er israelisk mitten-vänsterpolitik som överhuvudtaget legitim. Och här låter ni definitivt som Lieberman och Bogi Yaalon.
Borde jag börja skriva här igen? Det verkar nästan så.
Och Marcus #!, angående “Jag har aldrig hört dig kritisera någon palestinapropagandist” – då har du inte läst den här bloggen speciellt länge eller speciellt noga. Sök “Guillou” eller “Linderborg” eller “bloggträsket” och du hittar allt möjligt intressant som Roy har skrivit.
Inte för att jag måste försvara Roy, det kan han göra själv, jag är bara uppe tidigt på söndagsmorgnarna för jag sitter på jobbet. Men den där meningen var ganska ogenomtänkt.
@Roy
Aj, Aj – Nu har du kört ner i diket igen.
Roy, Svensk Israelinformation tar in artiklar av Roy Alterman, som nu i senaste numret. Är du därmed likud? Gudmundson skulle nog säga att om du ska kommentera hans skriverier borde du stava hans namn rätt (han har gjort det förut). Tycker som BR att du ska skriva en replik på hans blogg. Min gut instinct är att sannolikheten att han bevärdigar dig med ett svar är stärre än hos Bjereld.
Hippietanten, Anna, Ofer Maimon, BR, Arie Furth, Marcus och hgiujhoiihbvihbiyh - tack för kommentarer.
1. I Inlägget tipsar jag om att skruva ner emotionerna. Tänk på det, Marcus.
2. Ang. Hippietantens ord om att jag har kört i diket. Jag erinrar mig de vackra orden: Bene navigai cum naufragium feci (When I suffer shipwreck, I have navigated well).
3. Är jag vänster? I Sverige röstar jag på folkpartiet. Det må vara en synd, men är knappast en vänstersynd. I Israel röstade jag senast på Kadima. Sharons parti – remember? Jag befinner mig nog i Rabins och Sharons farvatten, i efterdyningarna av deras starka ledarskap. Ungefär.
4. Jag har, för att bara ta ett axplock, sågat Guillou, Erixon, Bjereld, Göran Rosenberg, Feiler, Gudmundson, Ohly, Klein, Linderborg, Boström, Anna Dahlberg (Expr), Svenning – ska jag fortsätta eller räcker detta? Slemmiga paddor vars kväkningar endast är reaktioner på den fula grannpaddans oljud. Lagomhuliganistiskt bråk på läktaren. Åklagare och försvarare, aldrig analytiker.
5. Anna V och jag finns inte inom samma politiska hank och stör – vi har olika tolkningar, preferenser, prioriteringar, analyser och åsikter i en rad frågor. Men vi är båda två israeler. I ena örat hör vi kahanister. I det andra gideon levyister ( skämtsamt motsatsförhållande). Vad ska man göra? Tänka själv. Uppamma integritet. Judisk historia är både Rashi och Groucho Marx. Vad är du? Varför sväljer du och vidarebefordrar vad en Lieberman eller en Oron säger? Varför är ni så rädda för israelisk demokrati och pluralism? Som om Israels sak skulle försvagas av att vi även i Sverige lyfter fram alternativa röster från läger som tar avstånd från Yisrael Beteinu? Försvagas? Det är ju tvärtom.
6. Det som skedde i den svenska debatten var att personer som Guillou och Gahrton m.fl en gång i tiden satte agendan för Israel/Palestina-debatten. Pro-Anti. Detta håller i sig. Nu råkar det vara så, att undertecknad, som något slags contrarian, ger fan i detta sandlådebråk. Ibland råkar jag dock få syn på en artikel och så bloggar jag en rad eller två. I det aktuella fallet visade jag att Gudmundson vidarebefordrar en specifik syn på sakernas tillstånd. Han låter som Likuds högerfalang. Igen: t ex när han antyder att det återigen var palestinierna som sa nej till freden. Att det är palestinierna som är oresonliga.
Sen har Gudmundson, igen, fel när han talar om den nuvarande regeringen som ett tydligt resultat av att allmänheten inte var nöjd med vad Olmert fick ut av fredsarbetet. Shov – den förra regeringen kraschade pga Olmerts påstådda korruption samt Baraks beslut att sänka Livni för att få leka med Bibi.
Nog av. Detta var bara en första respons. Man kan inte utesluta att jag publicerar en ny analys i morgon. Sen borde jag även blogga om händelseutvecklingen i Libanon, om Shalit, om Har Bracha, om Altermans matvanor…..
Ajö så länge.
“skruva ner emotionerna”
Intressant. Du kallar Gudmundson för “padda” i inlägget, och i din kommentar radar du upp alla som enligt dig till och med är “slemmiga paddor”. Fint med din kyliga icke-emotionella saklighet.
Dessutom tycker du att det är fullständigt fel att antyda att den palestinska sidan inte har varit kompromissvänlig. Hur du kommer till den slutsatsen är obegripligt. Med den åsikten, i ljuset av de fredsförslag som palestinierna avfärdat eller ignorerat utan att komma med egna förslag på kompromisser, sätteri princip de flesta analyser du kan komma att göra om Mellanösternkonflikten i ett nytt ljus.
Du är alltså djupt upprörd över att någon enda, i detta fall Gudmundson, har gjort något så extremt sällsynt i svensk medierapportering, som att ifrågasätta ensidigheten mot Israel och underlåtenheten att ställa högre krav på den palestinska sidan. Ditt resonemang är för mig en gåta (för att uttrycka det mycket, mycket diplomatiskt). Ditt inlägg skulle utan den minsta förändring kunna publiceras på Palestinagruppernas hemsida, som “svar” på rapporterna om Olmerts fredsförslag. Det skulle kunna utgöra Carl Bildts argument för att inte ompröva sitt försök att kringgå avtalsstadgade krav på förhandlingar mellan parterna, till förmån för att EU påtvingar regionen en “lösning” enligt palestiniernas ensidiga krav, och en total överkörning av Israel. Inlägget skulle kunna användas av palestinska myndigheten för att förklara varför det inte längre finns den minsta anledning för dem att förhandla längre, eftersom Bildt lovat att ge dem 100 % av det de kräver.
Rubriken på ditt inlägg är också den en fin-fin propagandaseger för dem som vill undergräva Israels perspektiv.
Grattis, Roy.
Ang stavning: min enda ursäkt är att jag har varit konsekvent. Två s hela vägen. Men nu har jag rättat. Han heter Gudmundson, inte Gudmundsson. Per. Inte Pär.
A-K,
jag har aldrig sagt att Svensk Israel-Info rakt igenom och till 100% är ett propagandaorgan för Likud och Yisrael Beteinu. Och jag har heller aldrig sagt att mina analyser aldrig tangerar det som kommer ur Netanyahus inofficiella tankesmedjor. Här finns överlappning, konvergens, tillfälliga och oheliga allianser. Men överlag är det så att SII i ämnesval och betoningar utgår från en nationalistisk hållning av mer traditionellt sätt. Man anser att detta är det bästa sättet när man nu i färd med att svara mot all denna massiva Israel-fientlighet som finns i Sverige. Detta är bara ett kallt konstaterande. Man kör en viss Israel-stil, och väljer att förtiga andra röster och aspekter från det lilla, judiska och fantastiska landet.
Men jag säger: varenda jäkla unge kan idag använda nätet till att få reda på allt det om Israel som Markus & Co helst inte vill prata om.
Tack, Markus.
Dina kommentarer här ovan sjuder av utropstecken och upprörda känslor. Mina paddor är bara kyliga provokationer.
Men så här då:
Gudmundson är skit, men alla andra ledarskribenter är sämre (ang. Israel/Palestina-frågan).
Och:
Du har säkert läst “Diplomatiskt nederlag för Carl Bildt“, “Svenska Goldstoneister” och “Slarv av Ove Bring” - för att bara nämna några texter av undertecknad som på ett rakt och effektivt och kanske något brutalt sätt sågar några av de som har en oresonlig hållning visavi Israel. Jag har också visat att Kejsare Bjereld är naken. Sen har jag uttryckt min syn på Avigdor Lieberman.
Risken är stor för att jag i morgon skriver ett nytt inlägg. Tiden är dock knapp, så jag måste välja mellan de artiklar jag f.n håller i huvudet. Vi får se vad det blir.
Roy, synd att du inte kommenterar det som framgår i citaten som jag gav i min kommentar nr. 3 ovan. Eller till exempel förklarar varför du tycker att palestinierna är så kompromissvänliga att man är en “padda” och Likud-propagandist om man påpekar att fakta visar att så inte är fallet, och anser att den omständigheten bör speglas i Sveriges hållning även till palestinierna. Man är tydligen en “nationalist” om man tycker att de svåra knäckfrågorna i konflikten ska lösas genom förhandlingar mellan parterna, såsom fredsavtal och FN-resolutioner framhåller.
Jag har läst ditt inlägg om Bildts diplomatiska nederlag (även om det är omöjligt att hitta det igen på er blogg, eftersom det inte går att hitta någonting här utan att känna till i exakt vilken av de 15 bloggkategorierna inlägget sorterades i när det skrevs).
Men just därför är din attack mot Gudmundson och SII desto mer obegriplig. Gudmundson framhåller att Bildt bortser från att palestinierna struntat i fredsförslag om just Jerusalem och bosättningar. Han framhåller att Bildts trots detta ville belöna palestinierna genom att tillfredsställa alla deras krav utan att behöva förhandla med Israel. Att han struntat i israeliska good-will-gester från den nuvarande regeringen. För detta smetar du på honom etiketten “Lieberman”.
Intressant att du inte tycker att dina texter är motsägelsefulla bortom all sans.
Men du ska ha en eloge. Om TT, Bitte Hammargren och Palestinagrupperna läser din blogg, vilket de säkert gör, så har de nu informerats av dig om att all denna kritik kan avfärdas som kommande från Yisrael Beiteinu. Att Sverige ska fortsätta att vara EU:s mest ensidigt israelfientliga land. Grattis igen, Roy. Per Gahrton hade inte kunnat göra det bättre.
Markus,
jag har i tidigare inlägg på ett övertydligt(?) sätt visat det absurda i Bildts utkast inför arbetet med att sammanställa en europeisk utrikesdeklaration. Det är en sak. Här är du och jag överens. Kors i taket. Davidsstjärna på alla väggar.
Det är fel och kontraproduktivt att som Gudmundson peka ut “palestinierna” som oresonliga. Abbas kämpar för sitt folks rättigheter och behov. Olmert tog ansvar för Israels intressen. Man kan inte skylla kris och sammanbrott på den ena av parterna. Det krävs två för att man ska krossa varandras tår i en katastrofal tango.
Sen har jag som sagt visat att Gudmundsons kunskaper och insikter om israelisk inrikespolitik är tämligen begränsade. Han tycks ju inte ha förstått vad det var som föranledde den senaste regeringskrisen och nyvalet i Israel.
Men han gör ändå ett ganska bra jobb. Ändå är det inte bra.
Sen har jag i inlägg konstaterat att Netanyahu vill förhandla, men att Abbas säger nej. Jag har också uppmärksammat det som utgör det största hindret för att vi ska få se ett framgångsrikt fredsarbete, nämligen den inompalestinska splittringen. Sen har jag bara lugnt konstaterat att Bibis regering inte tål konkreta och seriösa förhandlingar. Vem vet – kanske kommer Netanyahu att göra en Sharon? Han kan ta med sig Barak m.fl och bilda ett nytt mittenparti. Det skulle ju i alla fall ge upphov till ett underhållande och animerat bråk.
Finns det en fredskompromiss som majoriteten av israelerna och palestinierna kan ställa sig bakom? Än har vi inte sett den. Olmert gjorde ett seriöst jobb. Men bara för att han implicit sa “take it och leave it”, så betyder inte det att Abbas måste acceptera ett sådant ultimatum. Det måste du väl ändå förstå. Men vilka företrädare skulle kunna komma överens? Haniyeh och Livni? Nej. Abbas och Lieberman? Nej. Alterman och Barghouti? Kanske…..
Nåväl. Återkommer i morgon.
Kan inte annat än hålla med Markus till fullo, han säger det på ett dessutom så vältaligt sätt att jag inget har att tillägga. Roy, du gör dig bara löjlig när du försöker undvika att ta i de fakta som Markus framlägger genom att påstå att han är “emotionell” när du själv använder de ord och uttryck som du gör. Markus kommer med saklig, legitim och högst relevant kritik mot dig. SOm du inte kan värja dig emot eftersom han dessutom har helt och fullkomligt rätt i den.
Avslutande ord idag (ska iväg på bankett):
Verkligheten är motsägelsefull, Markus. Man måste hålla minst två tankar i huvudet samtidigt. Man kan såga Bildt och Lieberman i samma andetag. Man kan som undertecknad riskera sitt liv i Tzahals uniform för att skydda israeler i Samarien, för att senare blogga om Israel på ett annat sätt än de som identifierar sig med NRP och Yisrael Beteinu.
Om Bitte H och de andra gör det du säger, då är de korkade bortom all räddning. Mitt tips är att man ska ta sig an sakfråga för sakfråga. Och att svenskar inte ska vara så fanatiskt trogna ett visst läger. Satsa på analys istället. Försök förstå. Det är ett komplicerat drama. Spelet är inte ädelt, utan mestadels fult.
Nog av.
Roy, än en gång. Du hävdar att man inte kan kritisera Abbas för att han inte ens bemödade sig att arbeta vidare på Olmerts fredsbud, som svarade mot nästan allt palestinierna kräver. Du säger att han värnar sitt folks intressen.
Vi ska alltså avhålla oss från att kritisera en ledare som, genom att avfärda ett bud som svarar mot nästan alla palestinska krav, på så sätt värnar sitt folk? Slutsatsen är alltså att om inte Abbas uppnår 100 % utan kanske “endast” 99,5 % av sina krav, så värnar han inte sitt folks intressen?
Det låter ungefär som Hamas och Arafat.
Många tycker att detta bäst beskrivs av det svenska ordet “oresonlighet”. Och det var den beskrivningen som Gudmundson (helt korrekt) använde. För det blev han av dig utskåpad som pro-Lieberman.
Märk väl att du inte anklagar Abbas för extremism eller för att vara nationalist. Nej, endast de som anser att det är oresonligt att upprepade gånger tacka nej till ett framförhandlat bud (inte ett “ultimatum”) som uppfyller nästan alla palestinska krav.
Därmed har du gått de oresonligas ärenden, inkl. dem som stödjer dem (TT, Hammargren, Palestinagrupperna m.fl). Kanske ofrivilligt. Kanske av motsägelsefullhet i skrivandet från den ena dagen till den andra. Kanske av blindhet för hur den svenska mellanösterndebatten ser ut och skiljer sig från partipolitik i Israel. Kanske med vilje. Kanske för att framhålla den egna kompetensen som frilansande rådgivare i krishantering. Obegripligt är det likafullt.
Trevlig helg.
Men Olmert och Abbas hade inte förhandlat färdigt. Det var ju inte så att Olmert gav ett slutförslag och palestinierna sade nej och förhandlingarna upphörde. Precis som Roy säger så var processen – långsam och slingring och med up and downs – på väg framåt, men Olmert stupade på korruptionsanklagelserna och Baraks krav på att han skulle gå, och Livni vann partivalet men lyckades inte bilda en regeringskoalition, och då utlystes nyval. Som Kadima vann, märk väl, fast Netanyahublocket fick flest röster som block.
Att påstå att Olmert gav palestinierna allt, medan de bara oresonligt sade nej, och att detta var orsaken till att Olmertregeringen föll, det är ju helt inkorrekt. Om jag läst slarvigt så ber jag om ursäkt, men det är ungefär vad jag fattar av Gudmundson plus Marcus.
Sedan skulle jag vilja tillägga att om vi ser det ur det palestinska perspektivet så har palestinierna redan helt avstått från den 51/49-delning av det forna Palestinamandatet som låg till grund för FN-s delningsförslag, och istället gått med på 1967 års gränser som är 78% Israel och 22% palestina. Glöm Jordanien – det området har inte varit med i leken sedan länge, det fungerar eventuellt i vissas önskeretorik men inte i verkligheten. Sedan vill Israel ändå ha mellan 2 och 7 procent av Västbanken, som ju är ett väldigt litet område. Det kommer förmodligen att handla om landutväxling, vilket palestinierna har gått med på. De har också gått med på en väldigt marginell rätt till återvändande för flyktingar och deras ättlingar, under en längre tidsperiod.
Jag vet inte om detta bör beskrivas som att palestinierna alltid är oresonliga och israelerna alltid så generöst vill ge dem nästan allt. Det är förhandlingar.
Som israelisk medborgare boende i Israel så tar jag mig friheten att ge fullständigt fasen i vad Palestinagrupperna tycker och tänker. Är det det vi har en judisk stat till, att sitta och bekymra oss över vad Per Gahrton ska göra med en rubrik på en proisraelisk blogg? I så fall har vi väldigt dålig självkänsla och ett perspektiv som gränsar till paranoia.
Ni skulle ha hört Yair Lapid tala i Dimona innan han släppte in Boström och det var lynchstämning i salen. Borde ha antecknat rubbet, jag bara satt och lyssnade. Men jag ska försöka minnas och skriva något om det.
Anna Veeder, det finns några luckor i det du skriver. Om du läser artiklarna som jag bl.a. länkade till ovan så ser du att Abbas hade lovat att svara men gjorde aldrig det. Han hade dessutom kallat förslagen “a waste of time”. Olmert omarbetade då förslaget och presenterade till sist den version som han beskriver i länkarna ovan (och som bekräftats av palestinierna i Abbas-intervjun i Washington Post i slutet av maj). På detta förslag valde Abbas att inte ge ett svar.
Läs gärna artiklarna och Abbas-intervjun. Det rekommenderas även till Roy.
Olmert gjorde ett bra och seriöst jobb, och det hade en svag men ändå viss chans att lyckas. Jag har inte sagt att palestinierna, inklusive Abbas, inte har något ansvar för vad som händer. Men palestinierna (Fatah, inte Hamas) har redan i praktiken gått med på att 1) nöja sig med 22% 2) att Israel får behålla bosättningsblocken på andra sidan gröna linjen i utbyte mot landutväxling 3) insett att det inte blir någon rätt till återvändande annat än symboliskt, ett mindre antal människor under loppet av en tidsperiod. Palestinierna är i militärt, ekonomiskt och demografiskt underläge.
Jag vet inte varför Abbas inte gav något svar och jag har inte satt mig in i de mest ingående delarna av Olmerts förslag, som ju inte publicerades när det begav sig, utan det var bara rykten. Men Olmert slängde inte in handduken, som Barak, och förklarade att Abbas inte var någon partner. Olmert ville fortsätta. Det tycker jag säger en hel del om Olmert. Som jag faktiskt minns med viss nostalgi, speciellt om vi betraktar den pågående cirkusen med bosättarna på Västbanken.
Sedan har jag svårt att tro att någon annan palestinsk ledare blir mer fredsvillig än Abbas. Och Israel behöver fred med palestinierna. Det handlar inte bara om vem som beter sig mest korkat och vem som är mest oresonlig, utan om konkreta israeliska intressen. Men hela den svenska debatten handlar hela tiden bara om skuldfrågan och vem som har mest fel, som om det skulle hjälpa någon att komma någonvart.
Anna, jo, de stora dragen av Olmerts plan publicerades när det begav sig, och flera gånger därefter. Jag har flera artiklar från 2008 och under första halvåret 2009. Men det stämmer att ingenting publicerades i Sverige dock. Av skäl som är lätta att förstå.
Gällande den procentsats du ger (22 %) så är den vilseledande och irrelevant.
När jag säger “publicerad” menar jag Israel eftersom jag huvudsakligen läser israeliska media och inte svenska. De stora dragen publicerades, men inte detaljer, och det var pågående förhandlingar i Jerusalem, inte något slutförslag med ultimatum take it or leave it. Och Olmertregeringen föll inte pga detta utan av helt andra skäl, som jag redan skrivit. Här har Roy rätt och Gudmundson fel, i sak.
Den procentsatsen kanske är irrelevant för dig, men den är väldigt relevant för palestinierna. Som är de som Israel förhandlat med i omgångar sedan 1993. När man påstår att palestinierna är oresonliga och vägrar anta alla förslag så kan man ju göra ett ärligt försök att förstå deras position även om man inte håller med dem i en massa frågor. Jag har lyssnat på flera israeler som varit inblandade i fredsförhandlingarna på ett eller annat sätt, och de är synnerligen insatta i palestiniernas positioner, vilket väl är ganska nödvändigt om man vill komma någonvart i förhandlingarna.
Markus,
Det är dagen efter banketten, men jag är varken svullen eller bakfull. Dricker kaffe och läser att Olmert bestämt hävdar sin oskuld. Ska bli intressant att följa processen. Olmert är en slipad jävel, och han kommer att excellera i juridiskt finlir.
Den gamla debattordningen i Sverige handlar om att stånga sig blodig mot de troende på andra sidan. När de kända huliganerna ständigt försöker demonisera Israel, blir responsen ofta att hävda det motsatta: Allt är fel med Israel, kontra inget är fel med Israel. Detta genomsyrar samtliga debatter, i Riksdag och på ledar- och debattsidor. Jag tog i inlägget fasta på att även Gudmundson till viss del har fastnat i det här träsket. Istället för att bereda läsarna en uppriktig analys, förfaller han till ett småaktigt beteende och säger att det minsann var palestinierna som var oresonliga. Men då har han ju redan öppnat flanken och givit fritt spelrum för de som kan hävda att det är israelerna som är oresonliga. Den sortens argumentation är ett “blame-game”. Korkat och meningslöst. Ur Fatah-synvinkel var Olmert oresonlig. Ur Hamas-dito är Gideon Levy oresonlig (eftersom han inte vill flytta till Europa). Ur Beilin-synvinkel är Haniyeh oresonlig. Ur Feiglin-synvinkel är Salam Fayyad en oresonlig ärke-terrorist utklädd till banktjänsteman. När Gudmundson ser det som absolut nödvändigt att helt fria Israel och helt fälla Palestina så placerar han sig till höger om Netanyahu, förmodligen i Liebermans tjänsterum. Inte bra.
Olmert och Abbas kom inte överens om Jerusalem. Ok. Noterat. Det var inte ett slutbud. Inte ett take it och leave it. Inte slutet på historien. Olmert var seriös och modig. Abbas – en svag ledare för ett splittrat folk. Jerusalem-frågan är oerhört komplicerad.
Gudmundson hamnar därefter i ännu ett magplask. Som jag skrev i inlägget, och som Anna kommenterar – det var Olmerts påstådda korruption och Baraks snäva makt- och egomanöver som sänkte regeringen och stoppade Livni från att bilda ny regering. Här blottar Gudmundson sin okunnighet. Inte bra.
Det var inte konstigt att Israel reagerade på Boström-artikeln i Aftonbladet. Men det som började som en gyllene hasbara-möjlighet förvandlades till vulgobråk. Det var fel, vulgärt och korkat av Lieberman att börja yra om Sveriges agerande under 2:a världskriget. Liebermans vulgaritet mot Bildts arrogans. Man kan nu vara av den åsikten att den svenska regeringen borde ha gjort ett uttalande om artikeln. Pga ämnets djupa, historiska och för samhället farliga mening, nämligen antisemitismen. Men det finns också starka argument för att regeringen ska undvika att kommentera innehållet i enskilda artiklar. Det handlar om en gränsdragning. Var och en får tycka vad han eller hon vill om Sveriges beslut om att inte kommentera Aftonbladets beslut att vidarebefordra antisemitiska vandringssägner från Mellanöstern. Men man bör ju inte missa att det blev en prestigefråga. Israeliska företrädare tryckte på, Bildt vägrade och gömde sig allt längre in i bunkern. Det var en patetisk tillställning. De israeliska företrädarna gick för långt och gjorde det hela till en vulgär prestige-låsning, medan Bildt visade sig vara en usel diplomat. Han borde ha uppfunnit en förnyad, kreativ och respektfull dialog med Israel, men inte – he blew it.
Fakta är dock att Bildt så småmingon ställde in besöket i Israel. Fakta är att Bildt har markerat, på diplomatisk väg, att han inte vill träffa Lieberman. Tycker du att detta är ett moget och civiliserat beteende? Enligt min mening beror låsningen på båda parter. Det var en pinsam tillställning. Bildt är arrogant och självgod. De israeliska ledarna borde ha nöjt sig med den första markeringen. Sedan fortsatt diskussionen med Bildt i Jerusalem. Men där fanns ingen som skruvade ner emotionerna, ingen som slog ett slag för sans och förnuft. Samtidigt leddes Israels utrikesministerium av ett Sovjet-psyke.
Så gick hösten. Bildts arrogans och rigida Mellanöstern-uppfattning i kombination med Liebermans vulgära och aggressiva stil gjorde att dialogen upphörde, och detta när Sverige var ordförande i EU och när man var i färd med ett viktigt jobb, nämligen att formulera en utrikesdeklaration för Catherine Ashton att utgå ifrån. Tycker du att våra ledare kan se tillbaka på hösten på stolthet? Jag ser mest egon, prestige och vulgära låsningar.
Jag har i långa inlägg sågat Bildts utkast. Jag har visat på det diplomatiska nederlaget. Det finns inlägg att läsa.
Du, Markus, och Gudmundsson & Co, driver en Likud- och Yisrael Beteinu-linje. Det är er fulla rätt att göra så. Jag har rätt och möjlighet att uppmärksamma detta, precis som jag uppmärksammar dumheter hos Bjereld. Mitt tips lyder dock, som sagt:
Lägg ner detta eländiga blame-game. Och ett extra tips till Gudmundson: läs på. Bli kunnig. Annars lär det bli fler artiklar med galet innehåll från din sida, som här ovan, där du blottar din ignorans ang. israelisk inrikespolitik.
Jag ser inget nytt i din kommentar idag, Roy. Jag har redan påpekat det mesta i ovanstående.
Nu försöker du göra frågan om varför Olmerts regering avgick till huvudsaken. Det var aldrig Gudmundsons poäng. Och Olmerts regering hade sannolikt fallit eller förlorat allmänna val i alla fall, oavsett korruptionsanklagelserna mot honom personligen. Ingenting av detta har någonting att göra med Bildts ensidighet.
Ditt inlägg är alltså fortfarande obegripligt.
Olmerts parti fick flest röster i valet, btw. Trots korruptionshärvan och trots spänningarna mellan Livni och Mofaz.
Apropå blame-game: jag hörde just Kobi Arieli, en ultraortodox journalist och debattör, kommentera vi-mot-dom-tänket. Han sade att när de ultraortodoxa demonstrerade mot öppnandet av Karta-parkeringen i somras och han protesterade mot våldsamheterna och förstörelsen som skedde under demonstrationerna så frågade de honom “Är du för shabbat eller emot?” Och det är klart att han främst är för shabbat, mer än han är för Nir Barkat.
Man måste välja sida. Svensk Israelinfo, Dick Erixon, Likud eller Palestinagrupperna, Per Gahrton och Hamasflaggor.
Här är f ö en väldigt intressant artikel om sionism i den 21a århundradet från Haaretz idag http://www.haaretz.com/hasen/spages/1136580.html
“The failure of both the Right and the Left in the Diaspora to see Israel as it actually is constitutes a subtle but pernicious form of intellectual imperialism.”
Det blir än mer obegripligt när du hävdar att det är en “Likud-linje” att ifrågasätta varför Abbas avfärdade Kadimas (märk väl) fredsförslag, presenterat av Ehud Olmert.
Gällande min påstådda “ignorans” om israelisk inrikespolitik så har jag inte sett något i dina texter som skulle ha blottat en sådan hos mig. Inte heller något som skulle göra något sådant relevant för diskussionen om Gudmudsons artikel och Abbas oresonlighet i förhållande till ett historiskt fredsförslag från Kadimas fd partiledare, Ehud Olmert.
Gudmundson skriver:
“Den nuvarande israeliska regeringen är en reaktion på att den tidigare mittenregeringen inte fick gensvar för sin eftergifter.”
Om Gudmundson skriver en sak i en artikel så vill han framföra en poäng. En sådan är den jag just har citerat. Gudmundson kan för lite om israelisk inrikespolitik. Du borde inte försvara en sådan ignorans, Marcus. Jag förstår att det kan vara plågsamt, men du får nog acceptera att jag har blottlagt Gudmundsons okunnighet. Allt finns publicerat här, svart på vitt.
Du fattar inte mitt inlägg. Det säger väldigt mycket om dina övertygelser. Du har inte givit ett enda vettigt argument och stöd för vad som skulle vara obegripligt i inlägget. Anledningen till att du inte fattar är att du tillhör den gamla skolan, den som stipulerar att “the blame-game is the only game in town”.
Jag förväntar mig inte att du ska förstå inlägget. Du uttrycker nämligen den troendes tankar, och du var väl en av dem som hatade Sharon för att han lämnade Likud.
Jag analyserar. Du söker det som kan bekräfta dina övertygelser.
Du behöver inte lägga ord eller politiska övertygelser i min mun, Roy.
Jag skrev att Gudmundsons poäng inte är att diskutera varför Olmertregeringen gick det öde till mötes som den gjorde. Och det är ju inte felaktigt att säga att den opinion som sedermera representerades i det snabbt ökande stödet till främst Yisrael Beiteinu samt utöver det till Likud, högerpartierna (men också Arbetarpartiets Ehud Barak) var ett resultat bland annat av Olmert-regeringens oförmåga att nå en uppgörelse med palestinierna (bl.a. pga de senarenämndas oresonlighet).
Men än en gång. Gudmundsons betoning ligger inte på detta. Överhuvudtaget! Om du inte ser det så beror det på att du kanske inte följt den svenska debatten. Annars hade du förstått vad han vill säga i artikeln.
(rättning: jag menar inte att det fanns ett särskilt opinionsstöd för Barak ovan, utan endast att han ingår i regeringen.)
Hej
Som jag ser det så var Olmerts slutgiltiga förslag av typen “take it or leave it”. Dvs om Abu Mazen inte svarade på det på ett sätt som Olmert kunde godta så var man till baka på ruta ett dvs läget vid Annaploliskonferensens slut. Detta innebär att man från palestinsk sida inte kan komma och kräva att få fortsätta från Olmerts förslag, (vilket dom gör nu).
Att kalla SII linjen, om det nu finns en sådan, för Likudlinje är dålig demagogi. Detta även om SII folket, vilka de nu är frånsett Lisa och Anders, i debatten måste lägga sig något mer till höger än de i skälva verket befinner sig. Det går inte att driva hasbara mot palestina supportrarna från en Meretz- Shalom Achav linje när du befinner dig i Sverige. Om du gör det så ger du upp alldeles för mycket debbatt “mark”.
Det ovanstående lärde jag mig på ett hårdhänt sätt under olika perioder av hasbara Slichut i de nordiska länderna under 1970 och 1980 talet.
När jag behandlar Israel Palestina problemet i min blogg ligger jag många gånger höger om vad jag gör i samtal med vänner och bekanta i soffan på fredagskvällar.
# Du säger att texten är obegriplig, dock utan att erbjuda en resonerande argumentation kring vad som är obegripligt. Alltså är det din attack som är obegriplig. Om du inte klarar av att lägga fram en vettig grund för anklagelsen om vad som är obegripligt, så gör du bäst i att lägga ner kommenterandet. Jag har bättre saker för mig än att vifta bort en massa störande liebermanflugor.
# Gudmundson är en profilerad ledarskribent och debattör. Orden betyder någonting. Han väljer att skriva om den nya regeringen som en reaktion osv. Det är ett sakfel. Det konkreta och exakta skälet till regeringskrisen och nyvalet har jag redan angivit. Det går inte en dag utan att den höga svansföringen hos Sveriges proffstyckare lider allvarliga och pinsamma nederlag och bakslag.
Sen är det förstås så, att den israeliska “mittenpolitiken” under 00-talet överlag och gradvis har graviterat “högerut”. Men det är en annan sak. Pregnans och exakthet efterlyses hos dig, Markus.
# Palestinavänner kan lika gärna säga att det är israelerna som är oresonliga. Blame-game, var ordet. Sånt som du ägnar dig åt. För varje gång som du upprepar att Abbas var oresonlig, så kan Gahrton säga att det istället var Olmert som var oresonlig. Du tycker kanske att den debatten är kul. Jag finner den vämjelig. Det är bara propagandistiskt tyckande, av- och anpassat för den svenska ankdammen. Gudmundsons ordval kan inte missförstås: han försöker frammana bilden av en ny “Camp David-situation”, där de oresonliga palestinierna sa nej till Freden. Det är en skev och liebermanmässig version av slutet av Olmert-Abbas-processen. Gudmundson har anammat den retorik och den problemformulering som omhuldas av den högra delen av Netanyahus regering. Igen – Gudmundson får ha den hållningen. Det är ett fritt land. Jag har bara uppmärksammat det problematiska i detta. Frågan väcks ju: varför skriver han som vore han Liebermans talskrivare? Varför skriver han inte som, låt säga, Aluf Benn? Allt är legitimt, men hur gick det till? När bestämde han sig för att anamma den israeliska högerns verklighetsbeskrivning?
# Slutet av Abbas-Olmert-processen innebar att Ehud sa nej till delar av Abbas önskemål, och Mahmoud sa nej till delar av Olmerts diton. Endast den av fanatism och oresonlighet anfäktade debattören väljer i det läget att peka ut en part som den enda syndabocken till att förhandlingarna kraschade.
# Vi är överens om att Bildt gjorde bort sig. Min kritik mot honom är hård samt dokumenterad här på bloggen. Jag har också förklarat att Boström-bråket även på sikt kom att förvärra bråket kring Bildts utkast. Sen har tonen från den israeliska sidan satts av Lieberman. Allt hade hanterats annorlunda om, låt säga, Binyamin Ben-Eliezer hade varit utrikesminister. Man kan inte utesluta att Bildts vrede över Liebermans vulgaritet gjorde att Carl begick misstaget att lägga fram ett utkast som gick stick i stäv med de principer som anges av Kvartetten och Färdplanen. Fiasko. Liebermans vulgaritet vann över Bildts arrogans. 1-0.
# Sen finns det israeler som inte drivs till vansinne av Bildt. Samt svensk-israeler som inte vill se Lieberman som den judiska statens utrikespolitiske representant.
Arie,
men då blir ju frågan: med vilken rätt satte Olmert upp ett ultimativt “take it or leave it”? Den starkes rätt? I den palestinska historieskrivningen finns en annan version: det var Abbas som framförde ultimatum till Olmert.
- Bättre då att besinna sig och inse att Ehud och Mahmoud aldrig riktigt hade en realistisk möjlighet att sälja in ett “Jerusalem-förslag” till sina respektive folk. Deras försök blev till ännu ett kapitel. Vi är fortfarande mitt i boken/dramat. Det är fel och propagandistiskt att beskriva det som en “Camp-David-situation”, där de oresonliga palestinierna sa nej till Freden, medan de änglalika israelerna gråter över att de inte fick med sig sina semit-kusiner på fredståget. Ni måste sluta med det där tramset, please.
- Nu är frågan: ska man starta, återstarta eller återuppta förhandlingarna? Vilket värde ska vi tillskriva det som Olmert och Abbas talade om? Tja, låt de bråka ett tag. Det är mycket spegelfäkteri. Procedurella krumbukter.
- Jag har i otaliga inlägg resonerat kring det här dilemmat, nämligen att vissa svenskars ständiga försök att demonisera Israel väcker någonting hos Israel-vännen som gör att han/hon ofta kontrar med att skönmåla allt med Israel. Men saker och ting förändras. Se USA: AIPAC vs. Jstreet. Se Sverige: SII vs. Alterman.
Saken är den, att den svenska debatten alltmer är ett galutfenomen. Har snart inte ett dyft med den verkliga situationen att göra. Det är istället fråga om prestige, om att vinna debatter, inte om att analysera och förstå situationens komplexitet.
Roy, du tycker alltså inte att det är oresonligt att bara avfärda en palestinsk stat på drygt 99,5 % av området, inkl. delad administration på Tempelberget och palestinsk huvudstad i “östra” Jerusalem? Det är noterat. Men kalla inte dem som anser detta vara palestinsk oresonlighet (och Fatah-rädsla för att tappa inflytande till Hamas) för Liebermanflugor. Det om något är osaklig emotionalitet.
Gällande vad som är obegripligt i ditt inlägg (bl.a. att gå till omotiverat och effektsökande ursinnig attack i rubrik och inlägg mot Gudmundson och SII) har jag utförligt redovisat ovan, och jag har också givit dig länkar till detaljerna i fredserbjudandet från Olmert.
Här sätter jag för tillfället punkt.
Marcus,
jag påpekade bristerna i Gudmundsons artikel. Ingenting obegripligt i det. Snarare högst begripligt. I artikeln finns sakfel samt ett tvivelaktigt utpekande av “palestinierna” som oresonliga. Okunnighet samt propaganda, med andra ord. Gudmundson har anammat Liebermans verklighetsbeskrivning, och du agerar målsägarbiträde. Inte bra. Detta har jag kritiserat.
Du behöver inte bifoga mig material. Jag läser allt, har koll på allt. Min egen åsikt om vad som bör anses vara en rimlig lösning ang. Jerusalem-frågan är en annan sak. Jag kan i dagsläget inte se hur man ska kunna komma fram till en kompromiss som en majoritet av israelerna och palestinierna kan ställa sig bakom. Tankelek: Säg att Abbas skulle ha accepterat Olmerts förslag – hade det givit fred? Nej, för Mahmoud hade aldrig lyckats sälja dealen till en majoritet av palestinierna. Inte heller Olmert hade kunnat få med sig en majoritet av israelerna bakom förslaget. Detta visste Ehud och Mahmoud, förstås. Därför måste vi betrakta Olmert-Abbas-processen som en del av en process, och inte som en “Camp David-situation”. Ingenting lades fram som ett konkret förslag för folken att ta ställning till. Nu får vi hoppas att Abbas kommer till det bord där vi redan hittar Netanyahu. Men eftersom den förra förhandlingsrundan förlöpte enligt principen “Nothing is agreed upon, until everything is agreed upon”, så kan inte Abbas säga att Netanyahu måste betrakta det som Olmert var redo att ge som varande en ovedersäglig mall för hur en framtida lösning ska se ut.
Min personliga åsikt är förstås att Olmert gjorde ett seriöst jobb och att det han resonerade kring måste betraktas som långtgående, vettigt och konstruktivt. Jag beklagar att Abbas är svag. Jag beklagar att den inompalestinska splittringen utgör det största hindret för processen. Men man måste anstränga sig för att förstå hur han – den andra parten – tänker. Han ville ha mer. Det fanns ingen möjlighet att förankra ev. fredsförslag hos den palestinska allmänheten. Bättre då att avvakta bättre tider. Att hoppas på bättre tider. Att stiga upp från förhandlingsbordet är ju också att betrakta som förhandling. Den palestinska ledningen, med alla dess brister, tänker långsiktigt. De gör ofta bort sig. De bör inte demoniseras.
Ang. rubriker och effektsökeri: se först Gudmundsons rubrik och artikel. Jag är i det avseendet varken bättre eller sämre än Gudmundson.
Ang SII: de gör ett bra jobb. Det är inte en stor skandal av mig att peka på att de nogsamt väljer material för att driva vissa linjer och budskap. Så funkar det. De kämpar mot en massiv Israel-fientlighet i Sverige. Därför ges ingen plats till en Gideon Levy eller Ari Shavit eller Akiva Eldar. Gott så. Jag har själv bidragit med material. Det handlar oftast om att angripa specifika dumheter i den svenska debatten. Men det finns också andra röster i Israel. Vi ska inte förminska Israel. Inte blunda för pluralism och demokrati. Var sak har sin tid. Varje forum har sin slagsida. SII gör ett bra jobb, och det som de inte vill ha med i sina utskick kan du emellanåt istället hitta här hos mig på al-hamatzav.
32. Anna
“Man måste välja sida.”
Jaha, då väljer jag bort ” …Palestinagrupperna, Per Gahrton och Hamasflaggor.” Nämen dem hade jag ju redan valt bort…för länge sen:-))
PS Kommer du tillbaka snart på din gen blogg?
Ulrika, jag tror inte det. Jag gör mitt bästa för att inte sitta och prata för mycket på nätet utan istället koncentrera mig på jobb, studier och lite mer seriöst skrivande…men det går i vågor. Att skriva är roligt, att få anonyma kommentarer som bara vill provocera och häva ur sig skit är inte så roligt. Så jag nöjer mig tills vidare med att lägga upp artiklar där när jag skrivit något.
43. Anna
Du har min sympati! Och livet består av så mycket annat :-)
Ärligt talat, detta var den mest förvirrade artikel jag har läst pa länge. Vad har den för syfte? Utfyllnad av tomt utrymme pa bloggen?
Jag kan bara säga att jag håller helt med Marcus. Jag undrar hur insatt Roy är i svensk mö-politik egentligen med en sådan verklighetsbeskrivning. Den är delvis riktig men samtidigt inkomplett för att uttrycka sig snällt. Har inte Per Gudmundson sin fulla rätt att ha samma åsikter som Israelhögern. Han är ju ingen vänstermänniska så det är helt logiskt. Som själv varandes svensk höger anser jag inte hans blogginlägg i detta ämnme särskilt höger, snarare sensationellt från en svenskt perspektiv. Har man föjt den svenska debatten i 30 år vet man hur vänstervriden och förljugen den är gentemot Israel. Jag kan ärligt säga att det som jag och mina vänner diskuterar mellan skål och vägg är betydligt mer högerradikalt. Jag finner snarare Gudmundsons inlägg lite försiktigt trevande mot det rådande etablissemanget, inget mer. Har man vuxit upp med avskum som Guillou, Garthon, Palme & co vet man ju hur det går till i Sverige och vad som egentligen händer.