Gräddarabernas revolt mot gamla tider.. och Israels chans
Av Michael Diamant • 2007-06-28 • Kategoriserat under: IsraelEtt ganska komiskt faktum säkerligen helt okänt för de flesta svenskar insatta i Palestinakonflikten är att de Israeliska araberna av sina bröder kallas ”gräddaraber”. Uttrycket beror på deras relativa rikedom i förhållande till palestinier på Västbanken/Gaza men även de i grannländerna. Dessutom är de israeliska araberna bland de bäst utbildade i regionen. Rikedomen och utbildningsgraden är dock två illusioner som egentligen enbart beror på att Israel är rikare än grannländerna och att utbildningen är mer tillgänglig. Faktum är att de muslimska araberna i Israel med västerländska och judisk-israeliska mått är mycket lågutbildade, fattiga och betraktas som kulturellt ”efterblivna”.
Många i Israel hävdar att det är så de flesta araber “vill ha det”. Allt handlar om vad man värdesätter i livet och där skiljer sig den arabiska befolkningen markant från den övriga befolkningen. Heder, stora familjer och klanidentitet går före utbildning, självförverkligande och respekt för individualism. Modernitetens futtiga inbrytningar bland den muslimsk-arabiska befolkningen har fått israeliska sociologer att häpna i decennier med tanke på att de ändå exponeras för den så pass starkt.
En förändring som dock låter en börja ana värdegrundsförskjutning, är de senaste 6 årens hastigt sjunkande israelisk-muslimska födelsetal. I den moderna världen gäller regeln att vid ekonomiska svårigheter sjunker födelsetalen. Något sådant samband existerar inte i den förmoderna världen. Den ökande fattigdomen har inte minskat de ideologiskt förmoderna ultra-ortodoxas födelsetal och historiskt inte muslimernas heller. Att det nu för de senare (2007) beräknas landa på 3.6-3.7 barn per kvinna (i Haifa 2.6) från 4,74 för sex år sedan antyder att något hänt. I samma veva börjar nu flera muslimska kvinnor söka sig till arbetsmarknaden och därmed traditionellt sett riskera sin heder.
Detta är en öppning som Israel måste utveckla fullt ut. Om materiell välfärd nu anses viktig blir utbildning plötsligt något eftersträvansvärt. Om försörjning inbegriper mer än överlevnad räknas även kvinnans händer. Med rätt styrmedel kan den muslimsk-israeliska befolkningen nu bli jämställd, välutbildad och medelklass på en enda generation. För Israels skulle det här innebära ett enormt lyft då 1 miljon människors potential nu kunde tillvaratas med de begåvningar som finns bland denna befolkning. En arabisk renässans skulle inledas i Israel och dessa skulle definitivt bidra till att omvärdera synen på landet i regionen. Inte för att de Israeliska araberna automatiskt skulle börja älska landet, utan för att det allt för tydligt skulle framgå hur olika de var sina bröder i grannländerna och hur självklart det skulle vara att förstå varför.
Michael Diamant är 26 år och Stockholmsansvarig för ett marknadsundersökningsföretag. Pappa till en liten dotter. Bor i Stockholm men har morfar, morbor och kusiner i Israel.
Alla texter av Michael Diamant
Jag har en känsla av att de israeliska araberna har betydligt bättre förutsättningar än de tar tillvara på. Kluven identitet och ett förståligt sympatiserande med sina mindre lyckligt lottade grannar befäster de värderingar du nämner.
Ett av Israels värsta strategiska misstag har varit att försumma “nation building” hos de muslimska araberna. Det skulle vara bra om misstaget nu kan rättas till.
En mycket intressant sak man kan göra är att jämföra gruppen kristna israeliska araber vs. muslimska israeliska araber.
Michael, exakt vilka sociologiska undersökningar stöder du dig på?? För du gör några helt genomgripande generaliseringar och att tala om kulturell “efterblivenhet”, även inom citationstecken, tycker jag visar på ett rätt rågat mått av arrogans, om inte okunnighet.
Att muslimska kvinnor ska ut i arbetslivet låter ju bra. Bara några problem - och jag vet faktiskt vad jag talar om eftersom organisationen jag jobbar i har ett projekt för just palestinsk-arabiska kvinnor som vill in på arbetsmarknaden - de här kvinnorna diskrimineras både på grund av sin etniska härkomst och för att de är kvinnor. Även högutbildade kvinnor har svårt att hitta jobb. Läste du att regeringen för några år sedan lovat att 6% av de statsanställda ska komma från den arabiska sektorn? Vad gör regeringen för att implementera detta? I den privata sektorn är det inte bättre - en tjänst som är ledig blir plötsligt besatt när en arabisk kvinna ringer. Dessutom har hon dålig infrastruktur i den arabiska sektorn, avsaknad av barnomsorg, motstånd från familjen och långa restider (industriområden ligger som bekant nästan aldrig nära arabiska byar).
Jag håller med om att Israel borde stödja den här utvecklingen. Men att stödja är inte bara att prata utan att göra någonting, att investera tid och pengar. Och det görs inte. Och då talar man helst inte om diskriminering och orättvis fördelning av resurser utan säger att muslimerna nog “vill ha det så”.
För mig är det förvånande att det finns araber som bor i Israel, hur kommer det sig att en del araber fick bo kvar medan andra blev dödade eller fördrivna?
Blir samtidigt påmind av inlägget om att det faktiskt finns kristna araber och undrar hur det gick till, någon som vet?
Finns det kristna eller muslimska judar eller är alla judendomare?
Johnny, vad jag förstått flydde araber från kriget, antingen på uppmaning från invaderande arabiska arméer, av tvång eller rädsla. Att alla araber antingen skulle ha dödats eller fördrivits är inte sant; då skulle det, som du påpekar, inte finnas en miljon israeleiska araber nu. Olika öden måste ha drabbat olika familjer, beroende på var de bodde och vilka hot som fanns. På somliga platser åkte judar omkring med “bullhorns’, ropade ut och försäkrade araber att de skulle vara säkra om de stannade; detta hände bl.a. i Haifa, där en god vän bodde som barn och som minns detta. Men det finns nog mycket skrivet och verifierat om detta.
Jag kanner en israelisk arab som just nu ar utbytesstudent hemma i Sverige. Han sa att hans farfar fick ett val fran den nya israeliska regeringen -48: Antingen far du skaffa medborgarskap i var nya judiska stat med dess formaner, annars far du flytta, for da skulle du bo har som en “illegal alien”. Han skaffade medborgarskap och hans attlingar, daribland min kompis alltsa, ar hogutbildade och har bra jobb och skulle inte byta bort sina israeliska medborgarskap for allt i varlden.
Tack för era svar ovan.
Inga förklaringar till kristna araber och om det finns muslimska judar?
Jag vill minnas att det gjorts en enkät bland israeliska araber i vilken 80% av dem sagt sig skulla välja att bo kvar i Israel även om en palestinsk stat bildades, så araberna i Israel har nog en ganska realistisk uppfattning om såväl Hamas- som Abu Mazenstyret.
Mycket intressant läsning, Michael. Jag håller med dig och du gör en bra och viktig poäng.
Jakob Dlouhý
http://www.postmoderntimesgroup.com
Johnny,
islam och kristendom är religioner utan särskild anknytning till utövarnas nationalitet eller kultur.
Araber är ett folk som utbrett sig från arabiska halvön över en stor del av Afrika och Mellanöstern. De har viss gemensam kultur och gemensamt språk med lokala variationer. Så ja, det finns kristna araber och muslimska araber. Det finns också kristna (Egypten - kopter)och muslimska afrikaner (Sudan, Somalia)liksom kristna och muslimska asiater. (Thailand, Indonesien, Filippinerna)
Det finns t.o.m. muslimska européer (Bosnien).
I dessa stora världsreligioner finns alltså ingen koppling mellan religionstillhörighet och nationstillhörighet.
Med judar och judendom är det något annorlunda. Judendomen är en religion med ett särskilt samband med det judiska (ursprungligen hebreiska)folket och det judiska landet. Detta särsilda samband har flätat samman religion med kultur och nationell tillhörighet på ett sätt som kan vara svårt att förstå för andra. Även om alla judar inte är religiösa bekräftar de ändå att kulturen och traditioner bygger på religionen, i så hög grad att den judiska religionen blivit kulturbärande på ett helt annat sätt än kristendom och islam. Att vara jude är att omfatta den judiska religionen och/eller den kultur som vuxit fram ur religionen. Att omfatta den judiska kulturen/religionen är också att ansluta sig till en judisk folktillhörighet (även om det finns en del som invänder mot just detta).
Man föds in i det judiska folket. Eller så konverterar man, dvs byter religion. Det är inte någon lätt procedur, därför sker det inte så ofta. Den som konverterar förutsätts anta judisk folktillhörighet. Det kanske inte alla konvertiter gör utan föredrar att kalla sig judisk svensk, eller judisk arab.
Däremot finns inga kristna eller muslimska judar. Har man valt en annan religion än den judiska har man också avsagt sig samhörigheten med det judiska folket.
“Däremot finns inga kristna eller muslimska judar. Har man valt en annan religion än den judiska har man också avsagt sig samhörigheten med det judiska folket.”
Mja, enligt judisk lag är en jude som väljer att konvertera till t.ex. kristendomen eller islam fortfarande jude. Från ett “internt” perspektiv går det alltså inte att konvertera ut ur judendomen.
Till Anna
Längst ner finner du en lista på artiklar och litteratur. En mycket bra bok om ämnet är boken “distant relations” där riktiga djupdykningar görs i bland annat Haifas kristna och muslimska gemenskaper under 50 och 60-talet. Annars är en människa som verkligen talar klarspråk om just sociala förhållanden och deras relation till demografi kulturgeografen Arnon Sofer. Besök honom, hanns finns på Haifas unversitet
Annars är det fantastiskt att du använder ordet okunnighet och arrogans när du samtidigt delvis understryker det jag sa: att kvinnorna inte arbetar och att det förekommer motstånd från familjen att de ska göra det. Du som är på plats ser nog också en hel del våld ochså.
Min egen kunnighet i ämnet uttgår från otaliga artiklar och böcker jag läst samt mina egna observatior i Israel (en fil. kand i sociologi och samhällsplanering är väl iof inget att skryta om). Generaliseringar går att göra för alla grupper och alla befolkningar. Vi tillhör alla oavsett om samhället präglas av individualism eller inte av olika kollektiva gemenskaper. Ett förenklat Exempel: Den “biologiska” förekomsten av blyghet är nog lika vanlig i Italien och Sverige, däremot förstärks eller försvagas attributet beroende på vilket land personen bor i.
Den muslimsk-arabiska-israeliska identiteten är precis som alla identieter både något i sig självt och något den “inte är”. En muslimsk arab i Israel kommer genom växelverkan bli medveten om att det finns ett sätt hans gemenskap gör saker på och det finns ett annat sätt de andra gör saker på. eftersom religionen fortfarande är stark och de har ett separat skolssytem är generaliseringar lättare att gör om denna grupp då majoriteten utsats för nästan samma typ av växelverkan i sitt identitetsskapande.
Vad bör regeringen göra? Uppmuntra eget företagande samt göra det som görs nu men allt för svagt: flytta fler judar till Gallileen och Negev. Ju mer kontkat eller friktion mellan grupperna desto bättre. Det kommer underlätta moderniseringen och samtidigt öka antalet anställningar av araber (samt sammarbeten mellan judiska och arabiska företagare). Att JNF har som mål att flytta 250 000 judar till Negev de närmaste åren är något som kommer ha större betydelse för beduinernas levnadsstandard och sociala utveckling än alla tidigare stödåtgärder. De kan då “freeride” på de av staten då genomförda infrastrukturprojekten och dessutom exponeras tydligare för alternativa levnadsformer. Men viktigast av allt som kommer få saker att hända: Israel behöver de muslimska araberna. Att 16 % av befolkningen ska leva i misär och i princip stå utanför den moderna ekonomin är förödande och en enrom förlust för staten.
Katz, Ruth (2002) “Expectations of Family Life in a Multicultural Context: An Israeli Example”, International Journal of Sociology of the Family, Vol 30, No 1, ss 1-20
Deshen, Shlomo och Shokeid, Moshe (1982) Distant Relations: Ethnicity and Politics among Arabs and North African Jews in Israel. New York: Praeger Publishers.
Kimmerling, Baruch (2001) The invention and decline of Israeliness : state, society and the military. London: University of California Press.
Kop, Yaakov och Litan, Robert E. (2002) Sticking Togheter: The Israeli Experiment in Pluralism. Washington DC: Brookings Institution Press
Lewis, Alisa C. & Stier, Haya (2002) “Who Benefits the Most? The Unequal Allocation of Transfers in the Israeli Welfare State” Social Science Quarterly, Vol. 83, Issue 2, ss 488-504
Tack för din förklaring nollåttan.
“Däremot finns inga kristna eller muslimska judar. Har man valt en annan religion än den judiska har man också avsagt sig samhörigheten med det judiska folket.”
Det innebär väl inte att judar som väljer en annan religion än Judendomen förlorar sitt israeliska medborgarskap eller gör det? Jag har fått uppfattningen att det råder religionsfrihet i Israel, det kan väl inte bara gälla arabiska israeler (muslimer och kristna) men inte judiska israeler (judendom)?
Johnny #14,
Det går bra att lämna den judiska religionen och behålla sitt israeliska medborgarskap. Men den som gör så måste räkna med en del byråkratiskt trassel på inrikesministeriet om han/hon vill komma in under en annan religions civil-lagstiftning.
Det finns många (hundratals) judiska kvinnor som gift sig med muslimska män och då konverterat till islam.
Ett känt exempel är vänsterns darling, Mordekhai Va’anunu, som konverterat till kristendomen men trots det behåller sitt israeliska medborgarskap.
G. #15
“om han/hon vill komma in under en annan religions civil-lagstiftning”
Har staten Israel olika civillagstiftningar för olika religioner? Det låter väldigt märkligt i mina öron. Vilka lagar är det då som skiljer sig mellan människor av olika religioner?
Giftermål, skilsmässor, begravningar hör under respektive religions domstolar bemannade av rabbiner/imamer/präster. Arabiska, bedouinska och druziska skolor är arabisk-språkiga. Araber är befriade från värnplikten, liksom druziska och bedouinska kvinnor. På arbetsplatser har man rätt att välja vilken religions helgdagar som skall vara fria. Det finns fler sådan inslag i vardagslivet, men dessa är de viktigaste.
#17
de är befriade, men får de ansöka om de själva vill?
hstn,
Ja, det finns muslimska och kristna araber som gör värnplikten frivilligt, eller är yrkesanställda i IDF/Gränspolisen. Jag har inga exakta siffror om hur många det rör sig om, men jag skulle tro något hundratal per år.
#9
Jag tycker det låter rimligt det du säger. Min uppfattning (baserad på personliga kontakter med palestinier och diverse tidningsartiklar, typ DN) är att den absoluta majoriteten palestinier tycker förhållandena i Gaza och Västbanken är så pass dåliga att de skulle kunna tänka sig att flytta i princip var som helst för att kunna få ett drägligt liv för sig och sina familjer. Naturligtvis finns någon svag tynande förhoppning om fred, självständighet och välstånd. Men deras politiska alternativ består av antingen, politisk korruption eller religiös fanatism och om fredförhandlingar mot förmodan kommer igång vet alla att de kommer att avbrytas eftersom det alltid är någon gruppering som kommer att stoppa förhandlingarna genom att spränga oskyldiga civila israeler till döds.
Så med andra ord, palestiniers strävan att emigrera för att uppnå välstånd är enligt min uppfattning mycket starkare än deras strävan efter självständighet.
Tack för intressant information.
Följer utvecklingen med intresse och hoppas att det blir fred. Israel stödjer Fatah på Västbanken och motarbetar Hamas i Gaza efter det palestinska inbördeskriget. Vi får hoppas på det bästa.
/Sorry, Amir. Du får skaffa dig en annan mejl-adress om du vill kommentera på al-hamatzav.org. Det är en fråga om hövlighet, inte censur av dina åsikter.GT. /